Efter vårt arbetsforum om nyetablering, om det fortsatta uppdraget att föra evangeliet vidare till dem som ännu inte hört, är det några tankar om vår missionssyn som jag vill dela. I Apostlagärningarna berättas om hur de första lärjungarna började fullgöra detta missionsuppdrag. De nyetablerade först bland sina judiska landsmän, sedan i Samarien och därefter ut över det romerska riket.

Jesu sändning förde dem över gräns efter gräns. Alla folk skulle nås med budskapet. Det är intressant att följa berättelsen, se hur de hela tiden drar in de människor som kommer till tro i uppdraget. De nya lärjungarna blir inte bara konsumenter, inte bara beroende av de missionärer som kommer till dem, de får snabbt eget ansvar och del i det gemensamma uppdraget. Därför blir mycket snart Kristi församling en mångkulturell gemenskap: ett sällskap av lärjungar från många olika länder, kulturer och sociala sammanhang.

De fyra första verserna i Apostlagärningarnas trettonde kapitel ger ett exempel. I denna församlings ledning fanns Barnabas från Cypern och Symeon, som kallades ”Niger” (latin för ”svart”). Han var förmodligen färgad. Men också Lucius från Kyrene (huvudstad i Libyen i nordafrika) och Manaen som var uppfostrad tillsammans med Herodes tetrarken, med andra ord uppväxt i dåtidens soc-ialgrupp ett (1), men också i ett sammanhang där religion och tro färgades mer av politik än sann övertygelse. Slutligen fanns också Paulus där, den judiske rabbin som fått möta Jesus på väg till Damaskus. Tala om mångkulturell gemenskap.
Genom detta ledarteam sänder den Helige Ande Barnabas, en cypriot, och Paulus, en jude, vidare ut i missionens tjänst.

Apostlagärningarna och EFS
Finns det en relation mellan berättelsen i Apostlagärningarna och berättelsen om hur EFS missionsarbete växt fram och förvaltats? Jag tror det. Apostlagärningarnas berättelse slutar öppet. Läsaren bär en mängd frågor inom sig efter att ha avslutat läsningen av de 28 kapitlen – Vad hände sen? Hur gick det för Paulus? Hur förmedlades fridens evangelium vidare ut över världen? Det är frågor som den fortsatta kyrkohistorien svarar på. En kyrkohistoria EFS varit en del av under de senaste 150 åren.

Precis som de första lärjungarna i Apostlagärningarna fick vara med att gå över gränser har missionärer utsända av EFS fått vara med och göra det. Första gången hände det den 15 mars 1866 då de tre första missionärerna från Sverige landsteg i Eritrea. Sedan har det hänt gång på gång under decennierna. Många gränser har korsats, både sociala, etniska och kulturella. Som följd av detta har flera olika nationella kyrkor växt fram på skilda håll i världen, alla delar i Kristi universella kyrka, precis på samma sätt som nya församlingar grundades av de första lärjungarna. Så visst finns en koppling till Apostlagärningarna och EFS men i det mångkulturella perspektivet finns det något som vi glömt, tror jag, och jag återkommer om det i nästa nummer.

 I frid
Anders Sjöberg