På förra Infosidan reflekterade jag lite kring vår missionssyn. Jag konstaterade att det finns ett samband mellan Apostlagärningarnas berättelse och EFS missionshistoria. Samtidigt konstaterade jag att det mångkulturella perspektiv som tydligt finns i Apostlagärningarna har vi som rörelse ofta  glömt att ta vara på.

En tröst i denna situation är dock att inte heller allt i Apostlagärningarna är perfekt. Här finns skildringar av missförstånd, besvikelser, motsättningar och mänskliga felsteg. Tecken på mänsklig svaghet som, förunderligt nog, Gud ofta också låter bli till vittnesbörd om hur Hans evangelium om frid kan bli synligt, hörbart och mottaget, - människor till upprättelse.

På liknande sätt finns i EFS historia mycket av tillkortakommanden, spänningar, oenighet och satsningar som inte riktigt blev som det var tänkt, men ofta har även detta mot all förmodan brukats av Gud i hans rikes tjänst.

I Apostlagärningarna tog lärjungarna lärdom från det bristfälliga. EFS har också gjort det, under historien. Och även i dag finns både en önskan och ett behov av att sätta sig ner, precis som de gjorde i Apostlagärningarna, för att analysera, samtala och bedja.

Ett behov i dag är att gränserna under de senaste decenierna har förändrats. Nu handlar det inte längre bara om olika geografiska gränser som Jesu lärjungar ska gå över för att ”budskapet om frid” genom ord och handling ska bli synligt. Folkomflyttning har gjort kopplingen mellan folk och land mångfasetterad. Därför är det viktigt att komma ihåg att Jesu sändning var till ”alla folk” först och främst och inte till ”alla land” . Vi har, precis som i Antiokia på de första lärjungarnas tid, en mångkulturell gemenskap i vårt land; vi har nästan ”alla folk” här. Därför behöver vi som i Antiokia sätta oss tillsammans, be och fasta, så att Anden på nytt får tala till oss om uppdraget; så att  vi, i vår mångskiftande gemenskap, får avskilja de lärjungar  som Gud vill använda i dag, de som är mest lämpade för de uppgifter som dagens sändning innebär.

För att bli konkret: EFS fick Jesu sändning, Jesu mission, att gå med evange-lium bland annat till Eritreas och Etiopiens folk. I dag finns mängder av människor från dessa länder i Sverige. Inte mindre än 10000 eritreaner bor exempelvis enbart i Stockholm. Det är nästan lika många människor som det är medlemmar i EFS systerkyrka i Eritrea. Det är människor som till följd av olika omständigheter, ofta mycket svåra, kommit hit, till ett nytt hemland. Jag tror Jesu sändning ligger fast. Jag tror också sändningen innebär att gå, men kanske i dag inte först och främst till olika länder, utan till det eller de folk som vi har mitt ibland oss.

Vi har en mängd människor i Sverige av i dag från de länder EFS en gång sändes till och  många av dem är våra syskon i tron – lärjungar till Jesus. Därför tror jag precis som det berättas i Apostlagärningarna att det är det gemensamma ansvaret som gäller.
Tillsammans är vi sända, som Jesu lärjungar, från exempelvis Sverige, Eritrea och Etiopien, till de människor från dessa länder som vi har ibland oss, här i Sverige. Samtidigt är vi också sända att tillsammans be och reflektera över hur vi kan hjälpa till att med fridens evangelium nå de människor som är kvar i sina fäderneländer.  Låt oss på nytt ta på oss ”villighetens skor” (Efesierbrevet 6:15) och på nytt, tillsammans i en mångkulturell gemenskap gå ut med budskapet om fred: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem som han har utvalt” (Lukasevangeliet 2:14).
 
En välsignad jul tillönskas

Anders Sjöberg