Kyrkans primära uppgift är att hjälpa människor till tro på Kristus

Några reflektioner kring betydelsen av ordet ”Mission”.

Vad är kyrkans uppdrag? Frågan är viktig, och har aktualiserats genom den debatt och det samtal som nu pågår inom Svenska kyrkan och bland annat blivit synligt på kyrkans tidnings debattsidor. Diskussionsämnet har i många inlägg varit ”mission”, och svaret på frågan ovan är faktiskt helt beroende av hur vi tolkar ordet. Kyrkans mission, ”sändning”, handlar ju om hennes uppdrag. Personligen tycker jag att Svenska kyrkan har en mycket bra skriven definition på sitt uppdrag:
”Församlingen är den primära enheten inom kyrkan. Dess grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och konsekvens av denna grundläggande uppgift” (kyrkoordningen sidan 17).

Den primära enheten i kyrkan är alltså den lokala församlingen och den primära uppgiften är att hjälpa människor till tro på Kristus. Allt annat kyrkan gör, ska vara ett stöd för att utföra detta uppdrag. Det är verkligen en tydlig formulering i Svenska kyrkans grunddokument. Mina frågor dyker upp i förhållande till den praktiska tillämpningen av denna definition. Varför lyfts exempelvis inte så ofta innehållet i den fram i andra centrala texter och officiella uttalanden från kyrkan? Detta är också en av anledningarna till den rad av insändare som på slutet publicerats i Kyrkans Tidning. Ett exempel på uttalande kan nämnas, kollektuppropet på trettondagen – missionens söndag, framför andra. I det uppropet var det svårt att se ovanstående definition av kyrkans mission presenterad. I stället gavs intryck av att kyrkans egentliga uppgift är att vara en väl fungerande biståndsorganisation.

Jag menar inte att det som skrevs i kollektuppropet var fel, vi är förvisso som kristna kallade att vara verksamma i Guds skapelse, för rättvisa, jämlikhet, fred och försoning på det mänskliga planet. Problemet är inte det som stod, utan det som inte stod. ”Det man tror på talar man om” heter det i en devis, och jag frågar mig:
Börjar vi som kyrka be om ursäkt för vad både Bibeln och kyrkoordningen faktiskt säger, att var människa behöver få komma till tro och finna en personlig relation till Jesus Kristus, för att få trygghet inför hans återkomst, och inför att skapelsen för evigt skall återupprättas? Det finns enligt min mening en del tecken som tyder på det. Därför tror jag det är dags i vår Svenska kyrka att vi dammar av Luthers ”tvåregementslära”. Läran om att vi som kristna är kallade att vara verksamma inom två olika ansvarsområden. Först skapelsens, där vi är kallade att stå samman med alla människor oavsett tro i ansvar för vår värld, ett faktum kollektuppropet betonade på ett bra sätt. Men sedan har vi också en unik kallelse som kyrka, och det är den som djupast sett gör oss till kyrka. Vi är på frälsningens område kallade att bära evangelium till världen – och till vad detta innebär finns skäl att återkomma.

I frid.
Anders Sjöberg

Publicerat 2008-02-04