Höstens Salt-volontärer i Addis Abeba skulle kunna personifiera två åsikter i samtalen om vad mission är. Vad behöver gatubarn och tonåriga prostituerade bäst, bibelstudier eller stödsamtal? Men ungdomspastorn Martin Klemetz, 31, och snart färdigutbildade psykologen Helena Lundell, 27, är i själva verket överens om att båda delarna behövs.

Under volontärtiden i den fattiga stadsdelen Chrio Meda i norra Addis Abeba fick Martin leda bibelstudier och bönestunder på samlingar för gatubarn. Helena arbetade på ett hem för flickor som prostituerat sig. Där blev inriktningen relationer och stödsamtal och medling när flickorna rykt ihop. Men både Martin och Helena var också lärare på en skola för barnslavar. Och många av volontärinsatserna gjorde de gemensamt.
Kanske inte så underligt, de var redan ett par och förlovade sig under vistelsen i Etiopien.
– Jag visste redan som barn att jag skulle resa ut i någon missionsuppgift som vuxen, berättar Helena.
Men sedan hon träffat Martin tog det några år innan de gemensamt fick möjligheten.
Helena Lundell har vuxit upp i Svenska kyrkan, men körsjungandet ledde henne till Saronkyrkan i Göteborg.
Martin Klemetz har en mer extrem ekumenisk bakgrund.
– Jag är ursprungligen baptist, har arbetat både i Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Utbildningen gjorde jag på metodisternas seminarium Överås. Före volontärperioden var jag ungdomspastor i Saron. Och alldeles nyligen började jag som ungdomspastor i Fiskebäckskyrkan som är en alliansförsamling.
Lite EFS-anknytning fick Martin också i somras, då han var lärare på Hjälmareds konfirmationsskola.

Att det blev just Salts volontärprogram beror på medarbetaren Martin Alexandersson.
– Han var min mentor på Åh stiftsgård när jag konfirmerades. Och så sprang jag på honom i Uppsala
för några år sedan, berättar Helena.
Salts upplägg passade också Martin och Helena. De visste att samarbetsorganisationen ”Win souls for God” skulle ta väl hand om dem.
– Tyvärr hamnade vi första veckan på en skola för småbarn. De äldre barnen som vi skulle undervisa hade slussats vidare till statliga skolor, berättar Helena.
– Vi var ju inte vana vid den strama disciplin som krävdes, och barnen kunde bara amarinja, fyller Martin i.

Men deras värd Gisachew ordnade snabbt lämpligare arbetsuppgifter. Win souls for God har också en skola för slavbarn.
– Tja, vad ska man kalla dessa barnarbetare, om inte slavar? De arbetar på väverier tills de fyller 18 år. Mot det får de ett mål mat om dagen och en sovplats, säger Martin.
– Arbetsgivarna var uppriktiga mot oss, berättar Helena. Dessa barn jobbar från tidig morgon till elva på kvällen. Sovplatsen är en brist eller jordgolvet under vävstolen. Några timmar skola är enda pausen.
– Barnen har ofta en fattig familj i någon annan del av landet, som tecknat kontrakt med en gods-ägare eller släkting. Arbetsgivaren skickar kanske ett par hundra kronor per år till föräldrarna.
Skolan, där Martin undervisade i matematik och Helena i engelska tre eftermiddagar i veckan, är gratis för barnen. Skoluniformer och mat tillhandahålls också av skolan.
I denna del av Addis Abeba är invånarna antingen muslimer eller ortodoxa kristna. Få tillhör den lutherska kyrkan. Staden har hundratusen gatubarn, och det var kallelsen att verka bland dem som fick kristna ungdomar att starta Win souls for God. Numera får organisationen också stöd av den lutherska kyrkan.
– Några gånger i veckan följde vi med Tariku som jobbade med uppsökande verksamhet. Det var framför allt två killgäng som vi regelbundet sökte upp, säger Martin.

Det finns ett Restcenter dit gatufolk i alla åldrar inbjuds att komma. Men många av de här barnen bor så långt ifrån att de har svårt att ta sig dit.
Martin blev god vän med en av killarna. Helena lärde känna en 19-årig flicka med en treåring och en baby på sex månader.
– Den lilla dog tyvärr några veckor innan vi åkte hem. Det enda jag kunde erbjuda den här unga mamman var fortsatt kontakt genom Restcenter, berättar Helena.
Centret kan egentligen inte förmedla individuellt stöd, men Helena försöker ändå bygga upp en slags fond åt sin väninna.
– Hon har levt i tio år på gatan och tiggt sig fram. Hennes föräldrar är också tiggare. Men treåringen går åtminstone i skolan.

De bostadslösa som kom till Restcenter var i allmänhet lite äldre. Där arbetade Martin med lärjungaskolan. 27 elever kom varje dag för undervisning om Bibeln, grunderna i kristen tro och kristet liv.
– Det är ju förunderligt att de unga överlever en sådan hård tillvaro. Men när de får det kristna hoppet
strålar de av lovprisning och de ber till Gud.
Som ofta i etiopisk kultur uttrycks känslorna mycket genom dans, rytmer och glädje.
– Lärjungaskolans elever hade bara kläderna de stod i, ofta trasor. Men de ägde något bestående i sina hjärtan. Detta ville volontärerna förmedla när de gick ut i kvarteren runt Stadium, satte sig ner och pratade med uteliggarna.

Martin understryker hur viktigt det är att uppmuntra barnen till att lämna gatulivet, att gå tillbaka till sina familjer eller sina byar.
– Varje dag på gatan innebär att människan mår sämre. Moralen bryts ner, svälten bryter ner, till sist blir de vrak.
Om bönestunderna är det som etsat sig fast mest i Martins ljusa minnen av volontärtiden, så tycks det för Helenas del vara relationerna. Hon gjorde en del av sin arbetstid på ett hem för flickor som tidigare prostituerat sig. De var mellan 12 och 20 år.
– Det går ju inte ens att föreställa sig vad de här flickorna varit med om, då skulle jag inte orka vara ett stöd för dem, säger Helena.
– Min uppgift var att ”socialisera”, vara deras syster. För att göra något konkret bestämde vi tillsammans att jag skulle lära dem engelska.
Men Helena kände att flickorna behövde mer. Med hjälp av en tolk ordnade hon stödsamtal. Det handlade till exempel om värderingar och konfliktlösning. För bråk uppstod ofta.
– Ett barn som aldrig blivit älskat själv och aldrig behövt ta hänsyn till någon annan, har förstås svårt att respektera andra människor.
Där kom Helenas psykologikunskaper väl till pass.
– När jag tänker på den stora själsliga nöden hos de unga vi mötte, är det nästan frustrerande att se hur man koncentrerar allt på bibelstudier och bön. Det behövs visst. Men där behövs också massor av psykologhjälp.

De flesta barnen och ungdomarna var redan kristna. Men ett gott hjärta räcker inte.
– Kyrkan i Etiopien har ett holistiskt tänkande. Man säger att man ska se till hela människan. Men resurserna koncentreras till de mest basala behoven, som mat, och till de andliga.
Däremellan ser Helena att mycket skulle kunna göras i socialt stöd.
– Men i Sverige är det tvärtom. Hos oss fattas ofta det andliga perspektivet.
Helena Lundell och Martin Klemetz kom hem till Sverige i januari, efter fem månader i Etiopien. Martin har gått in i en ny församlingstjänst och Helena skriver på sin D-uppsats. De ska utvärdera sin volontärtid och inrätta sig för ett liv tillsammans.

Ingen av dem utesluter en ny period med missionsuppgifter utomlands. Men då ska det helst bli i mer specifika arbetsuppgifter. Martin kan tänka sig att undervisa pastorsstuderande.
Helena försökte dela med sig av kunskaper om positiv barnuppfostran och motiverande samtal inom hälsovården. Hon vill också gärna göra en mer konkret utbildningsinsats för den inhemska personalen.
Volontärtiden har också förändrat dem som personer. De säger att det är lättare att prioritera nu. Och mer påtagligt vad det är att dela med sig.
– Det handlar om att dela livet.

Text: Erika Cyrillus
Bilder: Helena Lundell och Martin Klemetz