Rubrikens ord är hämtade från högmässans ritual. De står i den bön som ofta beds efter att namn på avlidna församlingsmedlemmarnas lästs upp i gudstjänsten. Ett textstycke som avslutas med orden ”så att vi må vara beredda på en salig hädanfärd”.

De senaste månaderna har innebörden i dessa formuleringar blivit mera påtagliga för mig. Under sex veckor har jag närvarat vid begravningar av tre personer. Tre människor som alla på olika sätt, under sitt jordeliv, har fått betyda mycket i Guds rikes tjänst. Därför var också de tre begravningsgudstjänsterna, mitt i sorgen, fyllda av ljus, glädje och värme. Gudstjänsterna i sin helhet vittnade om att mina tre syskon i Herren nu är hemma – för evigt, och lever fullkomligt i Kristi närhet.
Så i lördags morse, ringer telefonen. Efter inledande fraser säger min vän i andra ändan - ”Jag har ett sorgebud”. Jag stelnar till och tänker: ”Varför Herre, tar du hem så många i min närhet just nu?”
Jag får reda på att ännu en av mina förkunnarkollegor och vänner fått hembud, mycket hastigt, under en joggingtur. Det tar tag. Vi satt tillsammans bara för två veckor sedan och samtalade om bibelutläggning och tro. Denna textrutas rubrik formas till bön inom mig: ”Lär oss betänka hur få våra dagar är”, och en insikt blir solklar i mitt inre: Varför tar jag så mycket för givet, så ofta. När allt är en gåva, i varje stund.
Återigen flyter historia och nu samman i mitt sinne. För tjugofyra år sedan, då min yngsta dotter just fötts, fick jag efter en operation en tydlig dödsdom. – ”Du kan nog inte räkna med att få mer än två år till i livet”, sa läkaren.
Jag kan än minnas hur jag den sommaren var närvarande, i varje kram, i varje samtal på ett sätt jag aldrig varit tidigare. Gåvan hade blivit uppenbar, och jag önskade förvalta det jag fått.
Jag fick inte bara två år. Jag har fått tjugofyra. Men varje ny morgon är fortfarande en gåva, och evigheten finns där ständigt, vilande i nuet.
På kvällarna de senaste veckorna har jag läst och mediterat över små stycken i Peter Halldorfs senaste bok ”Doften av helgon” (en mycket tankeväckande bok). Han skriver bland annat om ikoner och om ikonostasen, om dörren mellan det eviga och det timliga eller om du så vill mellan det gudomliga och mänskliga. Redan i den första lilla essän står den för tanken så öppnande formuleringen: ”Hinnan mellan himmel och jord är tunnare än flor.”
Tänk vad viktigt det är att inse det, för att vara beredd … ”på en salig hädanfärd”.

I frid
Anders Sjöberg

Publicerat 2008-03-14