Grunddokument saknas inte, varken inom Svenska kyrkan eller EFS. Nyligen läste jag EFS antagna grunddokument och sökte några ord att sammanfatta dem utifrån. Jag stannade vid de tre orden: tro, gemenskap och uppdrag. Dessa ord kan sammanfatta det mesta som står både i EFS stadgar, i EFS riktlinjer, i EFS vill … och i utlandsutredningen med dess beslutsberedning.

EFS visar en vilja att vara en rörelse in mot Jesus, för att där formas som en rörelse från Jesus och med Jesus, till världen. EFS önskar vara en hjälp för människor att komma till personlig tro på Jesus. En tro genom vilken den enskilda människan kan inlemmas i gemenskapen med Jesus och hans kropp – församlingen. En gemenskap som förmedlar delaktighet i uppdraget att föra budskapet om Jesus vidare. Det uppdrag som bärs av hela Kristi kyrka. När jag sedan läste målparagrafen om församlingens uppdrag – i kyrkoordningen för Svenska kyrkan, blev jag inspirerad. Där fann jag samma tre ord. Syftet med församlingsarbetet i Svenska kyrkan är nämligen: ”Att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är ett stöd för och en konsekvens av detta. Med andra ord är det i denna uppgift som den första grundstenen för uppdraget finns” (mina markeringar).

Värt att lägga märke till är att både den läromässiga trosgrunden ”tro på Kristus” och den livsmässiga grunden att ”leva i tro” finns med i texten. Denna gemensamma betoning stryker under att EFS vill utföra en uppgift inom Svenska kyrkan. Som inomkyrklig rörelse vill vi vara med och utföra församlingens uppdrag, och genom det vara med och utveckla Svenska kyrkan för framtidens utmaningar. De sista veckorna har jag funderat över vad målparagraferna i kyrkoordningen har för betydelse i den kyrka jag tillhör. Funderingen föds ur det faktum att innehållet i paragraferna i så liten utsträckning funnits med vid utvärdering och samtal kring undervisningen som biskop John Shelby Spong från USA förmedlat i arrangemang anordnade av Svenska kyrkan. Enligt Spongs undervisning är tron på en personlig Gud, som i historien inkarnerat sig i Kristus otidsenlig och ska lämnas. Därför ska kyrkan inte heller missionera, eftersom människan är skuldfri inför Gud som följd av att Gud inte är personlig. Människan behöver ingen förlåtelse. Kristi försoningverk förlorar därmed också sin betydelse i Spongs teologi.

Något unikt universiellt uppdrag finns med andra ord inte för församlingen och som missions- och väckelserörelse skulle vi alltså, om vi följde Spong, upphöra med vårt arbete. Och gemenskapen karakteriserar han inte som specifikt kristen utan som en allmänreligiös gemenskap utifrån ett diffust definierat kärleksbegrepp.

Spongs uppfattningar är, i min mening, helt i strid med det mål och det uppdrag som vår Svenska kyrka har. Men vad är att vänta när han utgår från uppfattningen att ”Bibeln har förlorat”, i stället för att i sin tro vara ”grundad i Guds heliga ord” (kyrkoordningen §1). Den vetenskapssyn Spong företräder är för övrigt också åtminstone 30 år förlegad, inte minst i relation till Jesusforskningen. Spong aktualiserar viktiga frågor, men hans svar blir till följd av det ovan sagda oftast ytliga, raljerande och ogrundade. Hans undervisning blir därför som ett besök i en ”synvilla”. Väl framme finns ingen ”villa” att besöka eller leva i, ur ett evighetsperspektiv, bara faran av att gifta sig med tidsandan.

Låt oss därför som kyrka i stället hålla fast vid tron, gemenskapen och uppdraget – ”som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Judasbrevet vers 3)

Anders Sjöberg
EFS missionsföreståndare