En av mina vänner intervjuade för ett antal år sedan John Stott (den kände anglikanske förkunnaren och författaren) vid ett av hans Sverigebesök. En av frågorna handlade om vad han ansåg vara den största faran för svensk kristenhet av i dag. Efter en stunds eftertanke kom svaret:
- Att den förlorat förankringen i ”the glorious of the Gospel” – evangeliets härlighet.

När jag sitter och tänker tillbaka på och reflekterar över vår årskonferens, påminns jag om detta svar av John Stott. Ett av de starkaste minnena för mig från konferensen är nämligen mötet med den tanzanianske ärkebiskopen Alex Malasusa. Han presenterade sig inte som varande biskop, utan som evangelist. Utifrån det konstaterandet gav han sedan ett enkelt livsnära vittnesbörd om den grundkallelse han bär i livet att förmedla just detta - ”the glorious of the gospel”, eftersom det budskapet gett Kristi kyrka både dess unika identitet och dess unika uppdrag. Mötet med Alex ligger kvar inom mig.

Konferensen innehöll mycket att vara tacksam över. Våra satsningar på nyplantering (start av nya gudstjänstfirandegemenskaper), växthus (stöd och uppmuntran till våra troget arbetande föreningar) och vetekorn (hjälp att avveckla eller omforma arbetet i avfolkningsbygd) har exempelvis kommit igång och redan fått bära en del frukt. Det fick vi vittnesbörd om under konferensen. Att frivilliginsats, engagemang och färgrikedom är något som karaktäriserar vår rörelse blev också tydligt, inte minst genom den blåsarfest (med drygt 100 blåsare) som var en del av vår årskonferens. Men också genom alla som praktiskt såg till att konferensdagarna kunde genomföras så bra. Ett tack till er alla som frivilligt jobbat med så stort hjärta, både blåsledare och praktiskt ansvariga. Det finns verkligen mycket att glädjas över. Ändå kommer jag inte ifrån den rannsakan - som mötet med biskop Alex aktualiserade – frågan om evangeliets härlighet. Det var ju den härligheten som drev de första kristna ”Till jordens yttersta gräns”. Det är också den härligheten som så tydligt omvittnas när våra vänner inte bara från Tanzania utan också från Etiopien vittnar om det arbete de står i under konferensen.

Jag kan bara konstatera hur djupt vi som rörelse, ja för att inte säga som hel svensk kristenhet, är beroende av våra syskon från syd i dag. Speciellt när vi inser att vi lever i ett land där människor åter behöver höra om och få ta emot ”the glorious of the Gospel”. Åter behöver få höra att de kan få bli ”vän med Jesus”.

I frid

Anders Sjöberg

(publicerat i Budbäraren Maj 2008)