Jag deltog för ett antal år sedan i en samtalsgrupp om kristen tro. Gruppens ledare var fantastisk på att finna upplägg som drog in deltagarna i samtalet – oberoende av synsätt på tron. Symboler och bilder användes ofta. En gång började samtalet med följande utmaning: I dag vill jag att ni funderar över hur ni skulle beskriva kristen tro utifrån bilden av en gran.

Först tyckte jag uppgiften var konstig, men när de andra deltagarna i gruppen började berätta, fylldes jag av fascination. Tänk att en och samma bild, eller symbol, kunde ta fram så många olika reflektioner. En av kvinnorna sa: ”Kristen tro, kan för mig liknas vid när jag som liten var ute i skogen. Om det började regna kröp jag alltid in under en stor gran och satt och myste på de torra barren under de yviga grenarna. Den tryggheten och värmen återspeglar något av tron är för mig.”

En av männen, då ännu inte kristen, hade ett helt annat vittnesbörd: ”Kristen tro, är för mig som när jag tar i en grankvist. Det är så mycket som sticker och irriterar. ”

Samma bild, samma symbol – granen – hjälpte två helt olika människor att sätta ord på sina upplevelser
av tron. På liknande sätt, tror jag, att Julens symboler och traditioner ofta fungerar. Då det är symboler
som appellerar till vårt känsloliv, har de en förmåga att ta fram upplevelser och erfarenheter som annars ligger dolda på insidan av oss. Julmusiken, de röda kulorna, stearinljusen, nötterna, det hembakta julgodiset ger därför många av oss en varm känsla av glädje, gemenskap, omsorg och kärlek inombords. Medan andra
av oss, till följd av samma symboler, fylls av ångest, ensamhet och tomhet.

Jag satt för en vecka sedan i samtal med en av mina vänner och prästkollegor. Hon berättade vad hon önskat förmedla genom predikan på första Advent. Det tog tag i mig. När jag åkte hem funderade jag över om inte de tankar hon delat i själva verket också avslöjade julens egentliga budskap.
Predikan handlade om hur Jesus rider in till Jerusalem på åsnefålen. Se din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, en arbetsåsninnas fåle. Att rida på en häst, hade hon konstaterat, är att se människorna runt sig ovanifrån. Men Jesus red på en åsna. Han satt lågt. Han såg människorna i ögonhöjd, på samma nivå. Han delade deras perspektiv.
Detta är exakt det som sker i julnatten: Gud blir en av oss. Där mitt i livet, i ditt mörker eller i ditt ljus. Där är han. Detta är också vad granen - julgranen - vittnar om. Den står där faktiskt som symbol för livets träd - Gud mitt i livet. Detta är julens djupaste budskap. Oavsett om det sticker och irriterar eller om det enbart känns varmt och tryggt när du stannar upp inför granen – Gud är där.

Anders Sjöberg