Jag vet på vem jag tror

Enhet, sanning och relativism - tre ord som ofta betonas inom kyrkan i dag. "Enhet i mångfald" är en formulering. Ett annat uttryck är "det finns ingen sanning med stort S och i bestämd form" och inom postmodern filosofi, som på många sätt kommit att påverka kyrkan, markeras ofta att "en sak vi vet är att det inte finns några absoluta sanningar". Efter lite eftertanke blir det ologiska i det sista uttalandet tydligt. Om vi formulerar om utsagan ser vi det bättre: "Det är en absolut sanning att det inte finns några absoluta sanningar." Om det inte finns några absoluta sanningar kan inte heller detta påstående vara en absolut sanning. Vad ett postmodernt resonemang av denna typ enbart kan leda till blir agnosticism - uppfattningen att människan inte kan veta något säkert. Om vi som kyrka menar att det inte finns någon objektiv uppenbarelse från Gud, utan bara subjektiva erfarenheter av Gud, kan vi ytterst sett enbart förmedla agnosticism till människor, och följden blir att relativismen, "öppenhetens fundamentalism", får utgöra grund både för den kristna tron och den kristna enheten. I Nya testamentet presenteras en annan bild. Argumentationen i de första kristnas predikningarna utgår från att Gud bekräftat Jesu anspråk, Jesu gärning, genom att låta honom uppstå från de döda. I en historisk händelse, sann oavsett om någon tror på den eller inte. Utifrån denna historiska händelse kan vi därmed som kyrka bära vittnesbörd om en tro som är sann oberoende av vad våra mänskliga känslor och erfarenheter säger. Både den dag jag är fylld av sorg och den dag jag är upprymd av glädje är den kristna trosgrunden lika sann - ty Jesus har uppstått. I Johannesevangeliet presenteras därför varken mångfald eller relativism som den kristna enhetens grund, utan just sanningen i bestämd form. Ett exempel har vi i evangeliets 17:e kapitel, i vilket vi får lyssna in Jesu omsorg för sina lärjungar i samtal med Fadern. "Bevara dem i ditt namn", ber Jesus i vers elva. En formulering där prepositionen "i" kan förstås både som instrumentell med betydelsen "genom" eller rumslig i betydelsen "i". I första fallet blir betydelsen att det är genom kraften i Gudsnamnet som lärjungarna ska bevaras, i andra fallet blir innebörden att det är "i trohet mot ditt namn" som lärjungarna skyddas. Johannesforskaren R Brown argumenterar för båda tolkningarna, själv tycker jag att sammanhanget hos Johannes talar mer för den senare. Till följd av det beroende som Jesus hela tiden i Johannes skildring har av sin far och att han genom hela berättelsen är trogen sin far. Vad gäller tillämpningen av texten kan dock de båda betydelserna ligga sida vid sida, som Brown förespråkar. Guds namn, står för vem Gud är. Ett namn Fadern gett till Sonen: "det namn som du har gett mig", se vers elva. Med andra ord uppenbarar Sonen alltså vem Gud är, se vers sex. Något Gud bekräftade genom uppståndelsen. När Jesus nu ska lämna världen ber han sin far att lärjungarna ska bevaras i det som han har uppenbarat för dem, "så att de blir ett". Slutsatsen av Jesu bön blir därmed att den djupaste grunden för kristen enhet är och förblir troheten mot den sanning som Jesus uppenbarat om Gud - "Ditt ord är sanning", vers 17. Utifrån detta kan vi som kyrka, alla våra olika trostolkningar till trots, ändå med Paulus utbrista: "jag vet på vem jag tror" och med visshet säga: "Gud är Gud om varje land låg öde, Gud är Gud om alla folk var döde." EFS missionsföreståndare Anders Sjöberg