I morse såg jag en hel familj gå till tåget i Gävle. Pappan bar tunga resväskorna, mamman bar ett barn i bärsele på magen – minst ett halvår gammalt – och en stor väska i var hand. Treåringen tultade på med egen packning.

Bredvid mamman gick en man och konverserade henne. Med händerna i byxfickorna. Han hörde väl inte till sällskapet. Men Gud måste ha glömt att ge honom en hjärna. Varför hjälpte han inte kvinnan med packningen?

Kom att tänka på vad en kollega sade om "en ovanligt bra kurs" i kyrkligt sammanhang. Varför den blev så lyckad? Inga barn med!

Man kan bli upprörd av sånt. En liten del av mig blir det. Självklart älskar vi barn och de är inte bara vår framtid, utan vår nutid. Jag har ett par tre stycken själv. Men – är det schysst mot barnen att ha dem med i varje sammanhang? Hur hittar vi en bra balans mellan att gå med händerna i byxefickorna så att mammorna (jo, oftast de) får slita dubbelt med barn och kompetensutveckling (på jobb och i trons liv), mellan det och att utestänga barnen helt?

Jag släpade med mina barn på mycket, särskilt den äldsta som jag var ensam om att fostra och vårda de första sex åren. Men tänk om det hade funnits barnvakter (män och kvinnor) som passat dem så att de inte stört. Tänk om vi skulle ta lite mer ansvar, till man soch kvinns, för varandras barn. Så behöver de inte störa på kurserna. Tänk om EFS alltid kalkylerade med barnvaktsbehov vid sina kurshelger. Jo, för jag har också sett behovet av det där, liksom i lokala sammanhang. Kvinnofrukostar t ex. Hånfullt att arrangera utan barnvakt. I synnerhet om man vill nå ensamstående kvinnor med barn – de i störst behov av vuxenkontakter och växtplatser.

Nästa gång skulle jag vilja se den där samtalande mannen bära kvinnans kassar, om det så bara var uppför trappan till tåget. Jag skulle vilja höra kollegan säga: o vilken bra helg. Det var flera  småbarnsföräldrar med, och arrangörerna hade ordnat med särskilda barnvaktsrum så ingen blev störd.