Jesus är uppstånden, det oväntade har hänt. Denna sanning är lika omtumlande i dag som för 2000 år sedan – eftersom det nu som då finns sammanhang runt oss som mer förnekar den kristna trons fundamentala sanningar, exempelvis jungfrufödelsen, försoningsdöden och uppståndelsen, än försvarar dem.
Just därför är det så befriande att få fira påsk, att på nytt få stanna till inför det kristna budskapets historiska förankring, att åter få inse styrkan i att detta budskap inte bara är en tankemässigt konstruerad
teologi utan i sin grund är förankrat i exakt samma verklighet som vi lever i. I Uppståndelsens budskap möter oss ett historiskt faktum, som är sant oavsett om någon tror på det eller inte, och inte heller påverkas av hur många böcker som kommer ut, som motsäger det. Så länge som ingen faktiskt motbevisat att denna omtumlande sanning är falsk (och hittills har alla försök som gjorts fallit till marken). Skulle det mot all förmodan ske, ja då faller hela kristendomen. Då finns inte längre någon Kristen tro att grunda sitt liv på.
Vore inte Jesu uppståndelse historiskt sann, då skulle vi som troende, som Paulus säger, vara de mest
ömkansvärda av alla människor. Men, säger samma Paulus, Kristus har uppstått. Han visste det eftersom
han mött honom, precis som Jesu första lärjungar i det stängda rummet. Där var de samlade i rädsla för
att allt det de tidigare upplevt rasat samman.

Denna historiska sanning beskrivs inte mindre än åtta gånger i Apostlagärningarna med orden men Gud.
Lukas berättar om hur människor försökt få bukt med Jesus, genom att i handling och ord bemöta både vad han sagt och gjort. Då står helt kort i texten Men Gud, och fortsättningen skildrar hur denne Gud brutit in i skeendet, genom att låta honom uppstå. Det är därför Jesus är och förblir centrum i den kristna tron. Hans inkarnation, försoningsdöd och uppståndelse är den historiska grunden för att det i dag finns en kristen tro. En tro som helt unikt öppnar evigheten för människan. Detta är påskens befriande budskap: att Gud har kontrollen, också över det som i första rummet kan se ut som ett nederlag. Till och med döden blir, genom påskens skeenden, enbart en tjänare till Gud.

För en månad sedan stod jag på Harmaggedon, Megiddos berg (där slutstriden mellan gott och ont
en gång ska stå, enligt Uppenbarelseboken). Jag skådade ut över Jisreelslätten, platsen för många krigsslag
under den bibliska historien. Borta vid Tabors berg stred Debora och Barak mot kananéerna, och
på andra sidan slätten vid Gilboa berg samlade Gideon sina styrkor för att kämpa mot Midjaniterna.
Efter att jag berättat om dessa scener för gruppen där uppe på Megiddo, blev Gideon kvar i min tanke.
33 000 man hade han samlat ihop. Det var dock för många, enligt Guds omdöme. Stegvis minskades hären, till dess att det enbart var 300 kvar. Varför? För att segern skulle vara Guds och inte människors!
Här ligger kraft att gå vidare. Det är inte vi som bär tron – utan tron som faktiskt bär oss. Vi vilar i
Guds händer till följd av Jesu verk, hans korsdöd och uppståndelse. Här finns kraft inför framtiden, både
för individer och missionsrörelser.

Anders Sjöberg

Publicerad i Budbäraren april 2009