I högmässan i går sjöng vi bland annat psalm 401. Den kändes väldigt passande till predikan, där prästen jämförde de politiska partierna inför kyrkovalet med de nådens gåvor/olika funktioner i kroppen som församlingens medlemmar bidrar med. Jämförelsen utföll inte helt till partisystemets fördel, vad jag kunde uppsnappa.
Fast Guds församling bristfull är / och ingen ren där finnes, / har Herren dock sin vingård kär, / och sitt förbund han minnes. / Hans ord, hans Ande bland oss bor. / Han frälsar var och en som tror, / han söker sina vänner / där man sin brist bekänner.
Jo, så är det ju. Kyrkan är det bräckliga lerkärlet, eftersom det är konstruerat av människor. Långt ifrån perfekta är vi.
Det där var tredje versen. Den fjärde känns ännu mer 20:e september:
O Jesus, din förtjänst det är / att kyrkan ej går under, /att vi får hämta styrka här / för strid och mörka stunder. / Trots all vår stora synd och brist / har du, o Herre Jesus Krist, / ej tagit från oss ljuset, / ej reglat fadershuset.
Men man kan ju undra hur länge vår Herre har fördrag med sin kyrka, om den gör förtappelsen till affärsidé. Nåja, om detta kan man också ha andra åsikter. Och för övrigt är vi ju alla syndare.
Men Jesu förtjänst är det och inte människans, att kyrkan inte går under. Värt att tänka på inte bara 20/9.