När Christopher Bvumdwe från Malawi förberedde sig inför Salts utbytesprojekt bläddrade han i en atlas på den lokala Sverigeambassaden. Bredvid kartan och bilden på den svenska flaggan fanns en faktaruta om landet han snart skulle besöka.
– Det stod att Sverige var ett nästan hundraprocentigt kristet land. Jag tänkte, wow – i Sverige går alla i kyrkan. När jag kom hit såg jag ett dussin personer i kyrkbänken på gudstjänsterna. Det var så förvånande. Era förfäder förde ju kristendomen till oss. Vad är det som har hänt?

Det är en glad men utmattad skara stipendiater som Budbäraren träffar på Hållands folkhögskola. De senaste två månaderna har varit intensiva och utbytet närmar sig sitt slut. Inom några dagar skingras de och återvänder till sina respektive liv och sammanhang i Sverige, Malawi, Etiopien, Indien och Tanzania.
– Två månader är en lång tid att vara borta från sin familj, så visst längtar en del av mig hem, säger etiopiska Abdi Teklu och fortsätter:
– Samtidigt kommer det att vara väldigt svårt att skiljas från alla nya vänner. Det här har varit en underbar tid.
Den 6 juli gick startskottet för utbytet och sedan dess har det hunnit rinna mycket vatten under broarna. Förutom att deltagarna fått sig en inblick i det svenska samhället har de även varit delaktiga i en mängd olika kristna arrangemang, däribland lägret Tejp.
– Tejp var fantastiskt, säger Christopher Bvumdwe och förklarar att det inte anordnas några liknande läger i hemlandet.
– Lägret förändrade unga människors liv och det var väldigt inspirerande att se. Jag ser på Tejp som kudde. På den kan ungdomarna vila och tala med Gud. Det var helt otroligt, jag har inga andra ord för det.
Abdi Teklu nickar instämmande och lyfter särskilt fram ledarnas engagemang.
– Allt flöt på så friktionsfritt. Jag såg så mycket passion i deras ögon och det var tydligt att Gud var närvarande. Genom att berätta om sina erfarenheter, framgångar såväl som misstag, lärde vi oss enormt mycket. Jag ser fram emot att använda deras råd i praktiken hemma i Etiopien.

Ett av samtalsämnena som återkommer vid upprepade tillfällen under intervjun, är kristendomens status i dagens Sverige. Abdi Teklu berättar att han alltid betraktat Sverige som ”landet där alla är missionärer” – en uppfattning han nu fått anledning att omvärdera, trots sommarens många möten med människor som brinner för sin tro. Han anser att Sverige och svenskarna måste försöka hitta tillbaka till den kristna gemenskap som rådde förr, i ett missionens 1800-tal.
– När jag har talat på konfirmandläger har jag sagt åt ungdomarna att deras förfäder en gång spred evangeliet över denna jord. Nu är det dags för den nya generationen att ta över stafettpinnen och börja springa. I ett försök till analys härleder Christopher Bvumdwe bilden av den halvtomma församlingslokalen till ren och skär bekvämlighet.
– I mitt land längtar människor efter att gå i kyrkan och därför växer den och blir allt större. Här i Sverige kan jag se en  tendens att livets bekvämligheter överskuggar behovet av att gå i kyrkan. Det är som om man har glömt vem som gav oss bekvämligheterna. Visst kan man vara kristen i hemmets vrå men kyrkan är en viktig del av det kristna livet, säger han. Svenska Therése Green, även hon med i utbytet, menar att svenskar inte tar tid att lyssna på Gud. I stället är vi upptagna med att ägna oss åt utbildning, arbete, vänner och Internet.
– Kanske är det så att vi har svårt för att bli ledda av något som inte är samhället, att vår demokrati och självständighet har blivit ett hinder för vår tro? säger hon.

Therése Green valde att delta i utbytesprojektet eftersom programförklaringen, med dess betoning på mission, kultur och ledarskap, verkade tilltalande. När hon nu tittar tillbaka på de gångna veckorna gör hon det, som hon själv säger, med ödmjukhet.
– När du träffar andra människor från andra kulturer så lär du dig mycket om dig själv och ditt eget land. Det har funnits tillfällen då vi inte hållit med varandra men vi står alla på samma grund, Jesus Kristus. Därför kan vi göra allt. Inget är omöjligt, säger hon. Hans Bolin är kursansvarig för Hållands folkhögskolas U-linje och har även haft en framträdande roll i utbytet. Han förklarar att nuvarande upplägg på utbytesprogrammet är en utveckling av 1990-talets dito. Det upplägget var beroende av att familjer i respektive länder var beredda att öppna upp sina hem, något som inte visade sig vara helt lätt.
– Vistelsen i Sverige var ofta svårast att få till. Det kunde upplevas som betungande och besvärligt att ta emot de utländska gästerna. Vi svenskar, å andra sidan, blev behandlade som kungar och drottningar när vi besökte dem, säger Hans Bolin och menar att
det nya konceptet, som går ut på att man byter vistelseland och deltagare för varje år, har många fördelar.
– Vinsten är att unga människor som kanske kommer i ledarställning i våra systerkyrkor inte bara får chans att uppleva Sverige, utan även andra länder. Att umgås tätt i två månader är dessutom väldigt lärorikt och man får en tydlig inblick i varandras kulturer.

Att det har varit en lärorik och ögonöppnande period är något som Abdi Teklu gärna skriver under på. Även om han känner vemod över att skiljas förklarar han att veckans stundande avsked inte är ett slut. Det är en början.
– Det här är startskottet för vår vänskap och med dagens teknologi så måste vi inte vara tillsammans fysiskt för att kunna hålla kontakten.
– Hemma i Etiopien brukade jag titta på världen med mina etiopiska glasögon. Nu har jag fem stycken glasögon, från fem olika länder, så i mitt arbete kommer jag hädanefter att tänka internationellt och verka lokalt. Guds rike har inte har några gränser, säger Abdi Teklu.

Viktor Jonsson