Västberga, det var min hembygd i tio år. I samma fastighet på Karusellvägen bytte jag upp mig i lägenhetsstorlek, från etta med kokvrå till fjärde lägenheten, tre rum och kök. Men då hade familjen också utökats med ett barn och en make (i den ordningen ...) Posten i Västberga var det inte helt romantiska ställe där Leif och jag första gången talade med varandra. Han stod bakom mig i kön, kikade på min avi och konstaterade att jag är Erika C. Vi har jobbat på samma ställen, men aldrig samtidigt. Så vi började snacka. I går kväll såg vi detta familjehistoriska hus i nytt perspektiv. Uppifrån, med helikoptrar hovrande runt. Många blandade känslor. Sen fick jag se Arninge i Täby - i de där skogsdungarna hade scouterna sin hajkvilla, där sprang vi och spårade alldeles i början av 70-talet. Innan stormarknaderna byggdes. Nu är det platsen att dumpa rån-helikoptern. I Västberga blev förresten en av mina tobakshandlare rånmördad och en annan skjuten av Lasermannen. Jag har alltid varit där det händer saker - men aldrig samtidigt. Kanske beskydd? Önskar fler detsamma i så fall.
| |