Min lagvigde minnes-bloggar på Dagen.se om partiledarintervjuer på 70-talet. I dag har han kommit till Fälldin. Jag erinrar mig raskt då Fälldins snöpliga sorti från partiledarposten höll på att orsaka en rejäl bokstavlig kioskvältare. [kioskvältare är tidningsspråk för en nyhet så stor, att tidningskiosken blir nervält av alla som måste få tag på en tidning och läsa]
Det var på den tiden jag var politisk reporter på Dagen, och jag hade släpat omkring i Riksdagshuset under förmiddagen för en eller annan intervju eller vad jag nu sysslade med. Fikat med några frisinnade folkpartister i cafeterian. Och det här var ju långt före mobiltelefonernas och personsökarnas tid - mitten av 80-talet. Så redaktionen som fått fax om att Fälldin skulle avgå och hålla presskonferens, de var ju som tokiga i att försöka hitta mig nånstans där i huset. Fotografen Arne Hyckenberg tog sig till Riksdagen, och hans praktikant Carl Johan Ericsson. Arne stod i den antika telefonkiosken innanför stora entrén i fd riksbanken, och hade kris-telefonmöte med redaktionen. Fick syn på mig där jag kom släntrande i andra ändan av salen. Skulle springa ut och fånga upp mig, men fastnade också på något sätt i telefonen så han höll på att dra omkull hela praktbygget.
Så var jag ändå på presskonferensen i tid för att höra Fälldin förklara sig. Om knivhuggen i ryggen som han uppfattade att valberedningen gett honom. Rösten var sprucken. Men ärligt talat, de berömda tårarna såg jag inte.
Den där tvåårsperioden som riksdagsreporter var intressant, men jag var grön och outbildad som journalist, grävde inte så mycket och skrev mest som folk sa.
Det försöker jag fortfarande göra. Den som är intervjuad ska känna igen sig i en text. Jag jobbar ju inte för Inkvisitionen.