Begis skriver:
Hej Erika!
När jag läser Dina tankar under rubriken ”Inte längre man och kvinna” kan jag ändå inte låta bli att minnas min barndoms pingströrelse under tidigt 60-tal, då kvinnor som klippte håret eller blev med barn innan vigselakten, fortfarande åkte ut i mörkret utanför församlingsgemenskapen. Man hade genom att bryta mot den gemensamma övertygelsen, exkluderat sig själv från skaran som var på väg mot Målet. Vi slapp ”kasta ut” dem, då faktiskt Ordet självt dömde dem.
På något sätt behövde man aldrig känna dåligt samvete, man hade bara ”uteslutit från sig den som är ond” (1917:s övers. tror jag).
Där ute i mörkret stod de. Unga kvinnor som inte ville något ont, men som blev offer för de auktoritära männen i ledande ställning, väl pålästa, och som inte heller de trodde att de var redskap för något annat än en Gud som tydligt sa vad de måste göra.  Vem tog ansvar för dessa flickors själavård? Hur många av dem hittade hem till den Gud som älskar förbehållslöst, efter en sådan behandling av människor i det egna Andliga hemmet?
Den tidens ”teologi” har väl om något tidsanpassats?
Jag minns ännu Stanley Sjöbergs ”pratprogram” i p3, 1977, då han gästades av  Janne Sparring. I direktsändning bad Stanley Janne om förlåtelse för dessa ”andliga övergrepp”
som ägde rum i en tid då man faktiskt TÄNKTE ANNORLUNDA. Av en massa olika orsaker…
….Kan man inte dra någon parallell? Jag kan inte låta bli att göra det. Jag är rädd att vi ägnar så mycket tid åt strävan att vara teologiskt korrekta att vi tappar fokus från det som är vårt uppdrag; att se människor, och älska dem med samma förbehållslösa kärlek som Jesus själv gör. Över tid kommer vi nog att tänka annorlunda vi med. Men jag inser att vi står i en brytningstid som är en jobbig process för många i våra sammanhang.
Det är också värt att meditera lite över.
(Tack för att Du håller de goda samtalen vid liv på Din blogg!)

Erika svarar:
Tack själv! Just de ensamma mödrarnas situation i och efter frikyrkorna tänkte jag en gång i livet göra en doktorsavhandling om, men Gud hindrade mig genom att inte öppna en enda dörr till det projektet. Så jag har avsvurit mig den akademiska banan ... Tyvärr har ingen annan heller gripit sig an ämnet.
För snart tio år sen profeterade jag i en krönika i Petrus om kyrkans situation, vi är Kristi kropp som i dag förs upp på muren av Satan och frestas av erbjudandet om hela världens beundran. Observera att jag nu skriver "vi" (minns inte om jag gjorde det i Petrus) därför att jag självklart är en del i denna frestade Kristuskropp.

Och VI faller. Oavbrutet. Och det är inte människans sak att döma fallet (nu är det färska budskap från Herren) utan Hans är domen och Kristus, den enda som kan stå emot frestelsen från Satan är den som på korset dömt och benådat oss. Inte frikänt, men benådat.

Grejen är nu, att gestalta detta. Mitt i den bråte av besvikelser som kyrkans/kyrkornas folk nu fullständigt vadar vilsna igenom. För kom ihåg, Begis, att det är de som står för den traditionella äktenskapssynen, som har förlorat. Det är de med 2000 års kyrkohistoria i bagaget, som är i minoritet. På grund av att ett ganska litet antal människor inte ska "diskrimineras" genom ett språkligt begrepp som hittills syftat på juridiskt reglerad man-kvinna-relation.
Det kan inte bara vara de besvikna, minoriteten, som storsint ska gestalta Förlåtelsen. Den uppgiften måste gälla HELA kyrkan, även dem som firat Kyrkomötets beslut med tårta och champagne.