Det var på årskonferensen i Skellefteå tidigare i år som Elin Risberg efterträdde Andreas Lind som styrelseordförande för Salt. När hon först tillfrågades blev hon förvånad.
– Det kändes ödmjukande. Jag tänkte, ska jag få göra det här? Fast egentligen är det ju ganska odramatiskt.
De första månaderna märkte Elin inte av ordförandeskapet särskilt mycket eftersom det inte hölls några sammanträden under sommaren. Det var inte förrän på höstkanten som uppdraget började anta tydligare form.
– Nu har det blivit mer att göra men vi har ett jättebra samarbete inom styrelsen så jag måste inte dra hela lasset själv, säger hon.

Elin menar at Salts viktigaste uppgift är att föra barn och ungdomar närmare Jesus. Hon nämner scouting, volontärprogram och söndagsskola som självklara tillvägagångssätt och betonar hur viktigt det är att styrelsen underlättar genomförandet av de lokala initiativen.
Liksom sin företrädare anser hon att Salt måste bli tydligare på distriktsnivå så att kommunikationen mellan riks och de lokala föreningarna kan utvecklas.
Elin drar paralleller till politiken:
– Ju längre bort man bor från Stockholm, desto längre bort känner man sig från staten. Det är lite samma problematik. Sedan är det ju olika hur man väljer att arbeta på distriktsnivå och hur den lokala traditionen ser ut, säger hon och tillägger att frågan inte varit på styrelsens dagordning på sistone.
– Det är svårt för oss att säga till ett distrikt precis hur de ska agera. Efterfrågan måste först finnas på lokal nivå.

Som styrelse ordförande är det inte nödvändigtvis de egna hjärtefrågorna som står i centrum. Dessa får hon istället utlopp för i andra forum, exempelvis genom rättvisenätverket SPEAK – ett nätverk som jobbar med rättvisa och solidaritet ur ett nationellt och internationellt perspektiv. De brukar träffas en gång varannan vecka för att diskutera hur man är lärljunge i praktiken och inte bara i ord. Förra året genomförde SPEAK en aktion med anledning av klimatförändringarna.
– Vi rullade demonstrerande snögubbar i slottsbacken. Det fick ganska stort genomslag i media men ingen visste att det var vi som låg bakom det, berättar Elin.
Elin tycker sig märka ett intresse för rättvisefrågor även bland Saltare, inte minst bland dem som kommit
högre upp i åldrarna. – Vi är många som vuxit upp i materiellt överflöd som nu börjat inse att det inte är snygga kläder som är poängen. Det handlar inte bara om miljön utan om att inse vad som är viktigt här i livet. Intresset för rättvisefrågor har hon haft med sig så länge hon kan minnas men det var först under resor
i Afrika som frågorna verkligen ställdes på spets. Efter en praktikperiod på etiopiska Win Souls For God
beslöt hon sig för att påbörja utvecklingsstudier vid Uppsala universitet.

Får rättvisefrågorna tillräckligt utrymme inom EFS?
– Ibland upplever jag det som om missionen är överkurs, trots att vi i grunden är en missionsrörelse.
Hur kan EFS bli tydligare i den här typen av frågor?
– Jag tror att engagemanget blir större när frågorna lyfts fram i ljuset och diskuteras. För att få bukt
på problemen är det viktigt att inte göra detta till lagiskhet eller någon sorts börda. Det är min personliga
upplevelse att det faktiskt är precis tvärtom, att det bara är till glädje att bli utmanad i den egna
bekvämligheten.

Ord förandeskapet och nätverkandet lägger hon dock åt sidan under jul. Då ska Elin åka till föräldrahemmet i Blåsmark och fira med hela familjen och nytillkomna syskonbarnet Max.
– Det här blir första julen på 21 år som jag inte längre är yngst, säger Elin, som har två äldre bröder.
Förutom påminnelsen om att Jesus en gång var liten så håller hon galleriornas julsånger som högtidens
höjdpunkt.
– Det är så sjukt radikala texter. ”Oss är en frälsare född”, ”Folk fall nu neder”, och så vidare. Evangeliet
blir väldigt tydligt, även om folk kanske inte vet vad de egentligen lyssnar på. Jag kan inte låta bli att fnissa åt det.

Viktor Jonsson