 |
|
MISSIONSHISTORIA TANZANIA
| |
|
| 
| |
|
| | |
|
|
| |
|
| 1938-1945 - missionsarbetet inleds
Från 1935 och 1936 var alla EFS-missionärer borta från Ostafrika. Då föddes tanken på att söka ett nytt fält för Afrikamissionen. EFS styrelse ansåg att slaget var förlorat i det då italienska Ostafrika men man menade att det nya fältet borde ligga så nära de gamla som möjligt. EFS missionärer i Jubaland hade haft kontakt med tyska missionärer i Tanzania (tidigare Tanganyika). Därför tog EFS kontakt med tyska missioner för att söka efter ett nytt fält. I Tanzania talade man swahili och i vissa delar av Jubaland talade man också swahili, vilket var en fördel.
Missionärerna Nordfeldt och Uhlin inledde en undersökningsresa till Ostafrika. De for först till Kenya, men där var dörrarna stängda och de fortsatte därför till Tanzania. Missionärerna föreslog att EFS skulle starta mission i Tanzania, något som EFS styrelse förelade årsmötet. Omröstningen gav ett enhälligt ja. I ett referat berättas: "Konferensens heligaste ögonblick blev helt säkert för alla, som voro med, den stunden då den samlade menigheten sade sitt 'Amen' till beslutet om upptagande av ett nytt missionsfält i Afrika. Många gräto - glädjetårar - över att på nytt få sända fridsbudbärare till Ostafrika eller att få själva gå ditut."
1891 ställdes det som blev Tanzania under tysk administration. Det hårda tyska regementet tog slut under första världskriget. 1920 överlämnade Nationernas Förbund Tyska Ostafrika som mandat till Storbritannien. Området fick namnet Tanganyika, "den vidsträckta öknen". Engelsmännens välde varade till 1961, då landet blev självständigt. 1964 antog man namnet Tanzania efter union med Zanzibar. Flera engelska och tyska missionssällskap hade etablerat sig i Tyska Ostafrika i slutet av 1800-talet, men de tyska missionärerna skickades hem av britterna 1919. 1924 fick de dock komma tillbaka.
Hur blev det då med EFS mission i Tanzania fram till andra världskrigets slut? Missionärerna slog sig ner i centrala Tanzania, Iringa. Augustanamissionen ville att EFS också skulle börja missionsverksamhet i norra Tanzania och EFS valde Dongobesh, 60 svenska mil norr om Iringa. I början av 40-talet kunde missionärerna ta upp alla de vanliga verksamhetsformerna i Ilula i Iringadistriktet och i Dongobesh.
Så kom andra världskriget. Redan 1939 internerades 1 470 tyskar i Tanzania. Många av de tyska missionärerna var pronazister, och i Dar-es-Salaam brukade de samlas på kvällarna i Berlinmissionens stora kyrka framför ett porträtt av Adolf Hitler. Augustanamissionen bad EFS att svara för tillsynen av Berlinmissionens fält i Södra höglandet, Ubena-Konde. Detta missionsfält hade nått eller var på god väg att nå ställningen som kyrka. Två svenska missionärer skulle nu svara för ett område, där det tidigare funnits 57 tyska missionärer.
I början av 40-talet bildades något som kallades Förbundet av missionskyrkor, ett förstadium till ELCT, Evangelical Lutheran Church-inTanzania. Många EFS-missionärer reste ut och arbetet tilltog i intensitet. Det var första gången EFS utlandsavdelning gick in i ett redan etablerat arbete.
| |
|
| 1946-1996 - växande luthersk kyrka
Den lutherska kyrkan i Södra höglandet växte snabbt. 1940 var där 20 000 medlemmar, 1964 114 000, en ökning med 570 procent. Nu finns i södra synoden 175 000 medlemmar.
Vad skulle nu EFS göra? Det viktigaste var att intensifiera utbildningen av infödda ledare och medarbetare. 1954 grundades ett teologiskt seminarium i Makumira. På 50-talet började man med ungdomsverksamhet och kvinnoarbete. Senare kom radiomission.
Självstyrelse och självutbredande gällde ju inom Ubena-Kohde, men med självunderhållet var det sämre. Från 1959 var missionens verksamhet underställd kyrkan och utgjorde en del av dess arbete. Denna kyrka var Lutherska kyrkan i södra Tanganyika.
Nu fanns önskemål om att gå vidare med kyrkobildningen, att nå fram till en luthersk enhetskyrka. Det skedde 1963, då alla de lutherska kyrkorna förenades i Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Tanganyika (nu Tanzania), förkortat till ELCT, The Evangelical-Lutheran Church in Tanzania. Den nya kyrkan bestod av sju tidigare självständiga kyrkor, som förvandlades till stift eller synoder, nu 20 stycken. Det finns också ett Tanzanias kristna råd för alla protestantiska kyrkor.
Därefter utvidgades det nordiska samarbetet. Dansk Luthersk Misjonsforening tog hand om missionen i Ulanga, Norsk Luthersk Misjonssamband i Dongobesh och Finska Missionssällskapet inom Ubena-Konde. Tyska missionärer fick komma in på 50- och 60-talet. Stöd kom också från andra kyrkor, från SIDA och Lutherhjälpen. Idag bestämmer den inhemska kyrkan hur många missionärer den behöver och var de skall placeras.
Inom skolans område var missionärerna till ovärderlig hjälp, likaså inom sjukvårdens. En folkhögskola startades i Mafinga och dessutom flera bibelskolor. Sjuksköterskeutbildningen blev av stor betydelse.
1995 hade EFS ett 20-tal missionärer i Tanzania. De döpta medlemmarna i den stora kyrkan var 1 608 000, antalet präster 786 och evangelister 2 864. Understödjande missioner var 12.
| |
|
