En rullstol som gjorde världens skillnad

I tio års tid satt Naja Robath Hzaligo instängd i det mörka lerhuset. Följ med och se när rullstolen öppnar vägen till en helt ny värld. 

Det är bedårande vackert runt byn Uhambingeto i södra Tanzania. Ändlösa, prunkande fält är omgärdade av lika gröna berg och i dalen sträcker sig långa rader av ståtliga majsplantor mot den klarblå himlen. Mitt i allt detta ligger en enkel liten by med chokladbruna lerhus i den mjuka sanden. Men av allt detta sköna har Naja Robath Hzaligo knappt sett någonting. Sedan hon blev för stor för att mamma skulle orka bära henne har hon suttit instängd i ett av de små mörka lerhusen, ända tills socialarbetaren Happy Mgaya fick höra hur det låg till.

– Jag var och undervisade på grundskolan här, om våld mot kvinnor och barn, berättar Happy när vi närmar oss byn och svänger av på en ännu smalare väg genom majsfälten. 

Happy Mgaya jobbar vanligtvis på Ilula sjukhus i södra Tanzania, där hon samarbetat med EFS-missionären Nora Sandahl under många år. Tillsammans med en barnläkare från Tyskland har de utvecklat sjukhusets sociala arbete för att stärka barns rättigheter på olika sätt, vilket bland annat resulterat i många bybesök. Det var under en sådan resa som Happy första gången hörde talas om Naja. Efter att hon undervisat för föräldrar och barn på den lilla byskolan i Uhambingeto frågade hon om de trodde att det fanns barn som for illa i deras by.

– Flera av deltagarna nämnde Naja. Jag förstod att hon var svårt rörelsehindrad och att mamman, som var ensamstående, kände sig tvungen att låsa in och lämna henne själv på dagarna för att hon skulle kunna gå och jobba på odlingarna. Vi åkte hem till dem för att prata med mamman, berättar Happy.

I hemmet mötte de en trött och förtvivlad mamma, som inte visste vad hon skulle ta sig till. Mamma Mdauli var rädd för att något skulle hända flickan om hon lämnade dörren olåst. Samtidigt förstod hon att det inte var bra att låsa in henne. Men vad skulle hon göra? Naja var 16 år och hon orkade inte bära med sig henne till fälten. Det hade hon inte orkat sedan hon var ett litet barn. Skulle de kanske kunna hjälpa henne att få tag på en rullstol, frågade hon försiktigt.

– Jag blev väldigt berörd när jag träffade Mdauli. Många föräldrar till barn med funktionshinder skäms, eller behandlar sina barn illa. Najas mamma visade inget av det. Tvärtom gjorde hon allt som stod i hennes makt för att skydda sin enda dotter.  Hon berättade också att hon medvetet valt att leva själv efter att pappan dog för flera år sedan, eftersom hon trodde att det var omöjligt att hitta en man som skulle kunna älska och ta hand om Naja. 

Så snart Happy kom tillbaka till sjukhuset började jakten på en rullstol och med förenade krafter lyckades Nora, Happy och Mirjam Triebel (barnläkaren från Tyskland) få tag i en stol som någon ville skänka. Det är med den i bagaget som vi nu rullar in i byn.

Vi parkerar framför en liten kiosk där man kan köpa knallrosa dricka i glasflaskor och schampoo i portionsförpackningar och lyfter ut rullstolen. Happy rullar den framför sig genom den förväntansfulla gruppen av invånare som samlats för att bevittna händelsen. Lite längre fram anar vi huset där Naja bor. Mamman står i dörrkarmen och vinkar. Hon har väntat. Det är en stor dag! 

Naja har en alldeles ny klänning. Det blåmönstrade tyget är fortfarande stelt och luktar lite kemiskt. Vi är flera som går in i huset, pratar en stund och hjälps sedan åt att lyfta upp henne i en plaststol. Naja blinkar lite ovant mot ljuset när vi bär ut henne, först på trappen och sedan till rullstolen. Det är svårt att veta exakt vad hon tänker, men både Happy och mamman är alldeles lyckliga när de kör ett litet ärovarv med den nya stolen.

– Nu kan jag äntligen ta med Naja till kyrkan igen också, utbrister mamman. 

I sin tacksamhet beordrar mamman en grannflicka att plocka fram en tupp som hon ger till den tyska läkaren och glädjen är komplett. Lite valhänt försöker Mirjam hålla fast tuppen, medan mamman rullar runt på stolen och farbröderna från byn skakar hand med Happy, Nora och Hannes, som också är på plats. Och så blir det såklart en gruppbild.

Jag står där och tänker att detta är så stort, även om det på sätt och vis är en väldigt enkel insats. Och den välkända dikten av Stig Dagerman gör sig påmind: 

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Att stjärnorna ler där över Uhambingeto mitt på ljusa dagen, det känns alldeles tydligt. Men kan vi verkligen inte göra om jorden? Kanske är det just såhär man kan göra i så fall. En människa, en rullstol, ett möte, samtal och en kärlekshandling i taget. Jag tror det. 

Foto och text: Magdalena Vogt