Såhär i advent är hjärtat fyllt av längtan och stilla glädje. Någon, bortom tid och rum, är på väg och Han vill gästa vårt hem.

Jag slogs återigen av storheten i detta – Gud vill besöka oss! – när jag läste utdrag ur en krönika med den dystra titeln “Bakom galler i Glumslöv – hos Marta fortsätter medeltiden”, publicerad i i Helsingborgs Dagblad (20251214). Krönikören Peter Fällmar Andersson tar tillfället i akt att dela med sig av sin beska syn på karmelitersystern Maria av Bebådelsen och hennes böneliv. Tyvärr kommer jag inte åt hela texten bakom betalväggen, men jag tror att dess anda framgår i de citat som återfinns på sociala medier.

Maria av Bebådelsen medverkade för ett antal år sedan i en mycket välgjord, fin och lågmäld dokumentär med namnet Nunnan (2007). Den handlar om hennes inträde, som ung kvinna, i karmelitordern i Glumslöv. Och nu, när moder Maria varit i klostret i 25 år, kommer uppföljaren Nunnan – 25 år i kloster. Jag ser mycket fram emot att se den.

Fällmar Anderssons krönika inleds med den syrliga utsagan “Nobelveckan är en påminnelse i juletid om vad som gör skillnad. Och det är inte böner. Inte ens uttalade från en betongkloss i Glumslöv.” I följande skärmdump kan man se hur resonemanget går:

Om det är svårt att se på den lilla bilden, återger jag citatet här: “Marta berättar om hur hon ber karmelithelgonet Lilla Therese att sända två rosor som tecken om hon vill att hon ska tacka ja till att medverka i denna andra film. Hon ber i samma ärende i nio hela dagar före pingst. En tid därefter kommer hennes brorsdotter på besök – och överräcker…..två rosor. “Det kändes som en bekräftelse från himlen att det var meningen att jag skulle säga ja”, säger Marta. Det krävs en särskild känsla av utvaldhet, lätt att förväxla med narcissism, om du tror att Gud blickar ut över universum och prioriterar dina tvivel om att delta i en svensk dokumentärfilm.”

Det är fascinerande ändå, att en karmeliternunnas liv och leverne är så triggande, att krönikören, med sådan tandagnisslan, känner sig manad att viga en krönika åt det. Det finns en motsägelse i detta citat, som jag tror har sitt upphov i (ett oväntat lyckat) språkligt misstag. Att döma av den drypande cynism som avslutar citatet (“…om du tror att Gud blickar ut över universum…”) verkar det troligt att han med raden “särskild känsla av utvaldhet, lätt att förväxla med narcissism” egentligen menar “särskild känsla av utvaldhet, nära besläktat med narcissism”. Det lyckade i den förmodade felsägningen ska vi titta närmare på här.

Fällmar Andersson är mycket riktigt något på spåren – här finns verkligen något anmärkningsvärt, något som avslöjar hjärtat i adventstiden vi befinner oss i just nu. Det visar sig nämligen, har skribenten upptäckt, att Moder Maria av Bebådelsen väljer att be Gud och helgonen om hjälp när hon fattar beslut. Inte bara det, hon har dessutom djärvheten att tro att himlen kan förse henne med svar. Nunnan verkar leva i tron att Universums Gud på något särskilt sätt har utvalt människorna och att han bryr sig om dem och att Han vill tala med dem och svara dem. Vilka oerhörda anspråk!

Av blotta tanken på tron på en sådan Gud – en som visar prov på sådan kärleksfull intimitet – uppfylls den sekulära människan av en särskild känsla av förakt (lätt att förväxla med bildning) och samtidsmänniskans vana trogen förpassar krönikören henne naturligtvis till medeltiden och det så tröttsamt åtekommande narrativet om medeltida människor i mörker och fångenskap.

Visst finns det ett galler mellan Peter Fällmar Andersson och Moder Maria av Bebådelsen. Men vem är verkligt fri? Beror inte en människas frihet på gåvan att, med helig Andes hjälp, älskas och älska.

Fällmar Andersson verkar missta människans utvaldhet inför Gud – den att Gud söker oss och att vi får lov att komma inför Honom med våra tvivel, sorger, glädjeämnen och önskemål; komma inför Honom och hoppas på svar! – han misstar den för narcissism. Men är det verkligen den som genom bönen sträcker sig mot Någon utanför sig själv, som sitter förtrollad av sin egen spegelbild?

Peter, människan ÄR utvald av Gud och det ÄR anmärkningsvärt. Gud bryr Sig om oss människor, var och en. Och vi får förvänta oss svar, ja rentav intimitet, från vår Skapare. Men det drar inte mot narcissism utan är ett kärlekens mysterium, givet av Honom som har såväl hela historien som varje enskild liten människa, i Sin hand. Det som du FAKTISKT säger i texten stämmer: Det handlar om utvaldhet, som kan förväxlas med narcissism (av vår förblindade sekulära samtid). Men som istället är kärlekens mysterium.

Det faktum att Gud söker oss så mycket att han till och med trädde in i vår vår värld – det är det mysterium vi förbereder oss för nu i advent. Gud har sådan omsorg om människorna att han inte bara, via ett helgon, kan skicka två blommor till en nunna som bett om vägledning (vilket ju är fantastiskt i sig), nej, Han kan (och ville!) till och med skicka Sin egen Son till världen för att hela och ena mänskligheten med Sig själv. Guds initiativ till relation med oss, och våra svar i överlåtelse och bön – det är just detta, Peter, snarare än alla nobelpristagares sammanlagda bedrifter, som gör ALL skillnad. Inte bara i denna världen, utan även i den kommande.

Kom Jesus, kom Immanuel,
ur fångenskapen lös var själ.
Ge nu varje syndens slav
den frihet du åt Israel gav:
Var glad, var glad!
Immanuel
ger frihet åt var bunden själ.

Med önskan om en glad adventstid,

Sophia