Det är många av er som frågar hur det går här i Etiopien, med tanke på Covid -19. Och svaret måste nog bli; ingen vet riktigt säkert.

Men visst kan vi tydligt se hur landet påverkats av Covid-19. Vi ser och hör att människor är oroliga. Många av våra bekanta har satt sig själva i frivillig karantän.

Det utlystes undantagstillstånd för ett par veckor sedan, vilket kommer hålla i sig i åtminstone tre månader.

Sjukhuset rustar för pandemin. Även om de ju gör det i motvind, då resurserna är små.

Många platser är designerade för att bli nya mobila kliniker. Seminariet där vi bor kan komma att bli ett av regeringens områden för karantän, för människor med misstänkta symtom.

Alla skolor är stängda sedan sex veckor. Många skolor försöker skicka hem material till sina elever, men det är inte helt enkelt när eleverna inte har vare sig datorer, internet eller annat material.

Så barn sitter sysslolösa.

Ofta med mindre mat än tidigare, då endel skolor ju serverade lunchmålet. Vilket nu uteblir.

Kyrkor och andra religiösa institutioner firar inte gudstjänster, sedan en dryg månad.

Det är förbjudet att utföra gruppaktiviteter såsom sport.

Men man får gå ut! Mataffärer, banker etc är öppna. Man ska dock bära munskydd och hålla distans. Och affärer/institutioner är skyldiga att sätta upp tvättanordningar vid ingången.

Vi ser människor som blivit arbetslösa. Detta trots att man enligt lag just nu inte får avskeda någon. Frågan är hur det ska gå till, när företagen inte har pengar att betala ut löner med.

Många egenföretagare kämpar. Marknader har stängt och kunder går ju inte ut som förr.

Och här måste jag flika in att dessa egenföretagare är människor som redan innan pandemin kämpade för sin överlevnad. De har inga sparpengar. Inga socialbidrag. Ingen backup.

Samtidigt har matpriserna höjts.

Biståndsorganisationen tvingas skära ner.

Väldigt många utlänningar har åkt hem till sina hemländer. Flygtrafiken är nu kraftigt begränsad. Men Ethiopian airlines flyger fortfarande sporadiskt, bla till Arlanda.

Kommer man till Etiopien så tvingas man sitta minst två veckor i karantän, på ett av regeringens hotel/institutioner.

Annan kommunikation är också kraftigt påverkad inom landet. Privata bilar begränsas på gatorna, man får endast köra varannan dag.

Det är inte helt enkelt att lämna Addis.

Fram till idag har man i Etiopien testar ungefär 20.000 människor för Covid -19. Man går från hus till hus och tar febern på folk. Visar det sig att man har feber så sätts man direkt i karantän, på ett av regeringens institutioner. Man testas och släpps efter ett par dagar om det visar sig att man inte bär på Covid -19.

Misstänker man att en person kan ha Covid -19 så är man skyldig att anmäla detta till myndigheterna.

Av alla som testats har 133 personer bekräftats bära på smittan. Tre personer har dött.

Självklart undrar många varför etiopien inte drabbats hårdare av själva smittan. Är det pga värmen? Pga höjden? Är det för regeringens snabba åtgärder? Eller tack vare Guds nåd?

Eller är siffrorna felaktiga?

Kommer det snart komma en hastig försämring? Kanske nu när regnsäsongen sätter i gång på allvar?

Det går massor av rykten. Alla tycker och tänker och tror.

Är detta Guds straff, undrar många.

Till och med regeringen uppmanar alla människor att omvända sig och be. De ger tex airtime för religiösa ledare att predika via TV och radio.

Samtidigt är det förbjudet att sprida falsk information om Covida -19. Och det är förbjudet att säga/skriva något som kan spä på oron. Eller att använda denna situation för propaganda.

Ja ni, detta var på intet sätt en heltäckande sammanfattning av situationen här. Men åtminstone en liten inblick i dagens Etiopien, i Coronas kölvatten.

En inte lite STOLT äkta make kan här basunera ut att hans kära fru nu formellt har blivit bibelöversättningskonsult! GRATTIS SOPHIA (som minsann inte bara är skicklig på att ro på svenska sjöar)!

Det firade vi härhemma med oxfilé. Oxfilé är visserligen ofta billigare här i Addis än kyckling (!). Men det blir inte mindre gott för det!

I Ordspråksboken kan vi ju läsa de mycket kända och på många sätt travesterade orden att “bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat.” (Ords. 15:17). Men man kan ju också tänka sig en kombination av kärlek och oxstek: Hur bra blir inte det? Och ännu bättre om den man älskar är en helt färdig översättningskonsult!

(Låt vara att Sophia redan arbetat med en hel del konsultering och hennes arbetsuppgifter kommer väl i det närmaste kanske inte att bli så väldigt mycket annorlunda, men det är roligt att hon nu fått formell konsultstatus inom SIL. Grattis igen!)/Elias

 

Hej Vänner.                                                200420    Dodoma

Åren går och i år kommer jag att gå i pension efter två år på övertid. JAG KOMMER ATT GÅ I PENSION. Svårt att fatta för mig, jag som tycker att jag har så mycket kvar att göra och har kraft att göra det också. Nåväl. Det sista var kanske en liten överdrift. Jag börjar sakta men säkert inse att jag är inte ung längre. Jag klarar det mesta ännu, men kanske inte i samma takt som förut. Och jag är kanske inte heller så böjlig som förut. Jag kanske inte sjunger sången Valencia alltför många gånger nu för tiden. Jag har annars skrivit en swahilitext på den och jag har plågat både mig och omgivningen med den. Idag känns stelheten känns. Nu tänker några – vad är detta för sång? Fråga mig när vi ses så ska jag demonstrerar den för dig.

Men jag ska under några bloggar nu försöka att skriva ner mina tankar om dåtid, nutid och framtid. Det blir det som dyker upp i min skalle. Ingen ordnad struktur alltså.

Efter massajgudstjänsterna som vi har här i stan, bjuder vi på filmjölk. Då är det många muggar som ska diskas ur efteråt. Därav denna bilden.

Jag kommer att ha kvar huset i Dodoma, vilket gör att ni på direkten förstår, att jag kommer att fortsatt vara i stan lite då och då. Egentligen tyckte jag att jag inte har råd att bo här. Men husägaren sa, att jag har bott i huset sedan 1996 och gjort det så bra att han sänker hyran. Detta gör alltså att jag kommer att bo kvar. När jag inte är här kommer några av mina barn att bo här och ta hand om huset. Vi kommer dock inte att ha råd med några anställda, så de får ta hand om allt. Men det klarar de av utan vidare. De är bra!!! Jag kan med de lagar som gäller idag, befinna mig i Tanzania sex månader per år. Kanske att jag senare kommer att betala ett uppehållstillstånd för pensionärer, som ger mig rätt att vara här så mycket jag vill under två års tid. Efter det får man förlänga. Jag vet dock inte ännu, vilket krav Sverige ställer på mig därvidlag. Men jag kommer alltså fortsatt att ha två hemländer i den mån jag har råd med det. Jag har ju svårt att i nuläget förstå min kommande ekonomiska situation. Det får tiden utvisa.

Jag har ännu inte fått klart med bostad hemma i Värmland. Så har ni någon liten tvåa på lut, så får ni gärna höra av er.

Vem kommer att krama min hund Manzira?Hon får en stor kram varje morgon av mig.

Vem kommer att krama mitt barnbarn Ezekieli varje dag? Än så länge är han i den åldern att man får ge honom en kram, men jag vet att det snart går över…. och hos vem kan han gå och lägga sig på natten när hans oro sätter in?

Mitt barnbarn Ezekieli som bor här hos mig. Han är en källa till stor glädje och kärlek i vårt hus.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Att vi lever i olika religiös kontext blir uppenbart såhär i krisen. Ibland på ett irriterande vis, ibland på ett uppmuntrande. Idag tillhörde de uppmuntrande gångerna. Låt mig ta mig till denna uppmuntran på en liten omväg:

Statliga telefonbolaget Etiotelecom (där man i luren varje gång man ringer någonstans får veta att ”din försiktighet är räddning för hela befolkningen”) smittspårar nu enligt egen uppgift sina abonnenter via mobil och regeringen har tillgång till denna data för att vid behov kunna uppsöka folk som varit i kontakt med folk som varit i kontakt med folk… ja, ni förstår logiken.

Precis som i nästan alla världens länder där det i princip blivit olagligt – eller åtminstone djupt ”osolidariskt” – att bli sjuk (i COVID19, skall väl tilläggas) så har även Etiopien till stora delar också hemfallit åt paniken och vad en klok vän nyss kallade ”drakoniska åtgärder”.

Med utgångspunkt i, bland annat, min kristna övertygelse att stater som förbjuder gudstjänster (under förevändning att man inte förstår sitt eget eller landets bästa om man deltar i dem) inte är några föredömliga länder, räknar jag vanligen corona-åtgärder världen över till den inte bara irriterade delen av verkligheten utan också den djupt otäcka: världen blev totalitär över en natt utan minsta protester. Vi tittar på och rosar plötsligt det kommunistiskt ledda Kina som föredömligt insåg och ingrep mot faran och nu i krisens spår skickligt manövrerar mot att äntligen komma dit man alltid siktat: dominerande världsmakt. (Det är ju också ytterst härifrån lejonparten av våra statslån väl oundvikligen måste komma nu när den slaktade västvärldsekonomin skall räddas. Bevare mig väl…)

Att coronadödstal av gemene man inte vägs mot normala dödstal och befolkningsstorlek och att den överväldigande majoriteten av dem som dör med stor sannolikhet ändå hade dött i år (eller åtminstone inom rätt snar framtid) verkar ingen riktigt reflektera över när det plötsligt inte finns någon gräns för hur mycket det får kosta att undvika att bli smittad i just denna sjukdom som ju har oerhört låg dödlighet – tack och lov! – om man skall jämföra med andra pandemier som härjat i världen. (Jag kan faktiskt inte undgå att jämföra med en annan respiratorisk och droppsmittande sjukdom – TBC – som dödar 1,5 miljoner människor varje år och av dem mestadels barn här i Afrika. Vilka tusentals miljarder har avsatts för att om möjligt förbättra det så kallade BCG-vaccinet som är ganska trubbigt och på så vis kanske lyckas utrota denna sjukdom? Detta resonemang kan göras så oerhört tröttsamt långt att det kanske inte är värt att slå in på detta spår. Men ändå.)

Lite bakvänd logik har världen alltid dragits med, men i år med mer än vanligt, kan tycka: Hur många kommer inte att dö eller få lida livslångt i kölvattnet av den enorma ekonomiska kris som blivit resultatet av denna smittbekämpning? (Vi ser redan konsekvenserna här i Etiopien när olika NGO:er tvingas slå igen för gott och lämna landet då finansieringen tryter och de allra svagaste hamnar på gatan… igen. Där lever man inte så länge och vilken sjukdom man sen dog av förs aldrig in i någon statistik.) Hade det varit ebola hade jag begripit allt detta lite bättre (då kan jag lova att distansiering inte varit nödvändig att påtvinga från statligt håll utan något folk gjort helt frivilligt!) men nu känner jag att så mycket är så obegripligt. Sverige framstår ju dock i sammanhanget som rena rama världsförnuftet även om vi har väldigt starka röster som hävdar att vi är just motsatsen – Kina inte minst!

Därmed inte sagt att det inte är tragiskt när en anhörig dör och det klart att alla skall visa respekt för att det finns många som vill slippa bli sjuka. Vi måste ge möjlighet för alla som vill isolera sig och hålla sig hemma att göra det och såklart också hastigt och temporärt bygga ut sjukvården (för en bråkdel av de pengar som nu istället används till nödlån) för att tillgodose att de extra patienter som kommer in får den syrgas de eventuellt behöver! Vi har ju alla anhöriga och vänner i riskgrupper eller också är vi själva i en riskgrupp och ingen vill kanske dö just i år (en dag kommer vi dock alla att dö av något).

Men för de 99% av jordens befolkning som inte kommer dö av detta virus – om det nu hade fått grassera helt utan restriktioner – frågar jag mig med oro om det är – just det! – hälsosamt att med statligt propå hållas hemma. Vi har dock ett otäckt spektakel att vara åskådare till i vår karantän: hur Kina nu ökar takten mot världsdominans. Är inte kommunism långt mycket mer ohälsosamt än COVID19, åtminstone ur kristen synpunkt?

Kina har sedan ett par år haft övervakning av sina medborgare via mobilen och varje invånare som skaffar sig en mobil är också tvungen att ha ett socialt konto där man får poäng och ekonomiska fördelar gentemot statliga företag och banker (dvs. alla företag och banker) beroende på hur väl man uppfyller statens krav på att vara en lojal och skötsam medborgare. Att delta i gudstjänst ger inte poäng. Det är sådant som gör statlig smittspårning via mobil till en otäck nyhet i mina öron.

Skillnaden mellan Etiopien och Kina blev dock mycket tydlig i dagens mass-sms från Etiotelecom (och det är nu jag kommer till den uppmuntrande biten av dagens inlägg). De fyra senaste årens påskutskick från Etiotelecom har lytt som följer: ”Ethiotelecom wishes all Christian followers a Happy Ethiopian Easter!”. I år däremot har den klämkäcka, pluralistiska och multireligiöst hållna tonen (man får minsann inte bara påsk-sms från Ethiotelecom, skall ni veta) bytts ut mot följande:

Hurra, för en otroligt kärnfull liten predikan! Här i Etiopien tar man generellt sett hela COVID19-grejen som ett Guds straff som skall leda oss till omvändelse och (med lutherskt språkbruk) ”driva oss till korset” och den uppmaningen kan man alltså få till och med från en chef (det är de som skriver sms-en) på ett statligt telefonbolag denna Etiopiska påskafton. Minst sagt uppmuntrande med sådan religionsfrihet i en statsapparat! Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt med en chef på det kinesiska telefonmonopolet om han skrivit detta sms till alla sina abonnenter. Någon som vet?

Det är också spännande att tänka sig ett motsvarande svenskt scenario även om jag förgäves försöker hitta en ekvivalent svensk kontext (det är ju ett par decennier sedan staten hade monopol på telefontrafiken i Sverige om man säger så).

Jag kunde tack vare detta sms för ett ögonblick lägga undan irritationen över statliga smittbekämpningsgudstjänstförbud och dylikt. Ja: jag tycker det är en väsentlig och principiellt mycket, mycket viktig skillnad på om stater förbjuder kristna att samlas eller om vi kristna frivilligt väljer att inte göra det då vi själva kanske finner det vettigt eller rätt (varför vi nu egentligen skulle göra det?) Och ja: jag vet att det inte bara är kristna som förbjuds att samlas utan även fotbollshuliganer etc. Men jag tror även att det är en principiell och väsentlig och mycket, mycket viktig skillnad på att samlas till gudstjänst och att samlas till fotboll:

Tecknet på att det är Herren som sänt Mose att föra israeliterna ur Egypten är att ”när du fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg” (2 Mos 3:12). En inte helt ovidkommande detalj i gudstjänstens teologi.

Framförallt: ponera att jag faktiskt VILL gå till kyrkan och ta nattvard och att jag tycker det är mer värdefullt att få Kristi kropp och blod än att inte få COVID19. Men så knäppa, samhällsfientliga och osolidariska människor existerar kanske bara i Katolska kyrkan? Men tänk om de även finns i andra kyrkor? Tänk om det finns folk som inte tycker att e-gudstjänster och virtuell verklighet är ett vidare bra substitut för socialt umgänge (i bjärt kontrast till ”social distancing” som det visserligen inte längre får heta längre eftersom det så drastiskt tycks öka självmordstalen – det skall nu enligt WHO heta ”physical distancing” istället) inför tronen? Nej, Hurra! för Antje Jackelén som enligt hörsägen säger att vi inte skall stänga men anpassa våra kyrkor istället.

Så sitter jag denna påskafton med två ”hurran” från helt disparata kontexter. ”Hurran” sprungna ur sammanhang där det just nu också råder rätt mycket som inte går att hurra det minsta för.

Bäst att klämma i med ytterligare ett par hurra för den som ytterst råder över såväl världsekonomi som virus, även om det är en dag för tidigt enligt etiopisk kalender:

Uppstått har Jesus, hurra, hurra! Han lever, han lever, han lever än!

Elias

(Så varför i all världen en kappgam som bild till detta inlägg? Jo, förutom att den säkert går att tolka in i coronasituationen på diverse sätt så det var dagens virusåtgärdsavkopplande fågelskådning tillsammans med min kära lille son Emanuel som jag gärna delar med mig av.)

Det jag tycker är svårast är denna kombination av en stor kris som hotar samhället, samtidigt som det finns så lite konkreta grejer vi kan göra.

Jag kan önska att jag var läkare eller vad som helst annat användningsbart. Att jag fick kavla upp ärmarna ORDENTLIGT! Svettas lite, för denna pandemis skull.

Men här sitter vi. Hemskolar våra egna barn. Är lite trötta OCH samtidigt otåliga. Försöker göra det lilla för människorna där ute, men det lilla känns sååå pyttelitet.

Människor är oroliga.

Normalt hälsar vi ju på de oroliga, de sjuka, de med ångest. Vi träffas, utan att kanske behöva säga så mycket. Åtminstone är det så det brukar gå till här på Afrikas horn.

Visst kan vi fortfarande hälsa på endel människor. Och vi kan prata i telefon. Skicka sms. Men det är inte riktigt samma sak med alla munskydd och flera meters distans! Och som sagt, det känns litet.

Visst fattar jag att ett leende kan betyda mycket. Och att vi genom ord kan uppmuntra.

Jag ser att det tas emot. Och att kärleken skickas tillbaks till oss.

”Nu orkar jag inte fler sms från människor som undrar hur vi mår!” utropade Andreas igår. Kärleken, omtanken och orden saknas verkligen inte! Och det är fint! (Jo, det tycker även Andreas.)

Men det känns som sagt ändå futtigt att möta en hel pandemi med lite kärlek och omtanke och ord. Så banalt.

Jag kan känna mig sååå ineffektiv.

Borde vi sy munskydd? Nej, andra som behöver den inkomsten gör redan det. Kan vi hjälpa barn som är hemma att få något meningsfullt att göra där hemma? (Alla etiopiska skolor är stängda sedan en månad och många familjer har inte tillgång till hemskolning.) Borde vi…. göra vad??

Jag försöker intala mig själv att se, lyssna och bara vara i de situationer/behov som uppstår längst vår väg, i kombination med bön, är vår uppgift just nu.

Och att det är en viktig uppgift. Men faktiskt en ganska svår sådan!

Vårt tålamod testas. Vår överlåtelse prövas. Min fåniga längtan efter att vara en hjältinna utmanas, och jag inser (återigen!) att min egen roll är ganska obetydlig.

Men kanske finns det ändå något fint i just detta? Något sunt i det djupt sorgliga att vi inte kan göra så mycket mer för att rädda världen. Mer än att finnas. Vara tillgängliga. Och be.

Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det…