När jag var i Washington DC i början av oktober fick jag ett infall och gick in på ett planetarium. Väl därinne, tillbakalutad i de bekväma stolarna, fick jag se en film om svart materia eller svart energi. Det var en totalt överväldigande upplevelse. Medan vi färdades genom stjärnhimlen och djupdök bland galaxerna fick vi lära oss att sk mörk materia och energi utgör över 90 % av vårt universum. Ingen har någonsin sett det, men genom fysikens och matematikens lagar kan vi veta att det måste finnas. Annars går inte ekvationen ihop. På wikipedia står att läsa att mörk materia “introducerades som en förklaring till varför galaxer roterar mycket fortare än vad de borde göra i förhållande till den mängd synlig materia de innehåller och varför galaxkluster inte rör sig som de borde om bara den synliga materien fanns.” Det måste alltså finnas något, som ligger bortom vårt synfält, som styr galaxer i universum. När vi blickar ut i vårt synbara universum framträder, i tomrummen, konturerna av något som, även om det inte syns, MÅSTE finnas för att universum ska kunna bete sig som det beter sig. En osynlig kraft som drar i och styr över det vi kan se och veta. Vi ser inte denna kraft, bara dess inverkningar på det som finns runtomkring oss.
Liknar inte denna osynliga, men ändå så påtagliga, mörka materia tron? I Hebreerbrevet 11:1 står det att “tron ger oss visshet om det vi inte kan se”. Världen avfärdar den som en galenskap eller som en verkningslös illusion, men för oss som ser dess vidunderliga spår och tecken runtomkring oss, är den lika påtaglig som vilket konkret objekt som helst. Varje dag utförs märkliga gärningar i tron på Jesus Kristus. Varje dag sätter människor sin lit till tron på Honom. Tron är som ett ankare som kastats framåt (Hebr. 6:19), mot det okända. Och sakta drar den oss framåt; den sätter oss i rörelse. Får oss att göra och tänka och vara saker vi aldrig annars skulle gjort, tänkt eller varit.
Är inte detta det största undret av alla egentligen? Trons mirakel. Ibland upplever jag att fundamentala kristna sanningar och gåvor, sådant som kyrkan ska äga och förvalta, har blivit kapade av självutnämnda profeter (som det finns så många av här i Etiopien) som reser runt och lurar människor genom påhittade under och mirakel. För att tjäna pengar på folk och sätta fokus på sig själv. Ibland händer det att jag ser folk från kyrkan avundsjukt snegla mot dessa människor, som om det de har och gör skulle vara ett större under än de gåvor och tecken som finns i kyrkan. Ibland har vi som kyrka svårt att se rikedomen i den tro och den lära som ju har blivit oss given. Varje dag upprätthåller Gud jorden och människan. Varje dag litar människor på den Son som Gud sände till jorden för att rädda oss från dödens gap. Varje dag driver Anden människor till hopp och medlidande. Varje dag leder Anden oss framåt – annars skulle vi ju inte vara här. Annars skulle vi ju ha gett upp för länge sedan! Vid ett bibelstudium på kontoret pratade vi om vad det innebär att “hålla ut” i svåra tider. Jag började tänka bakåt och kände mig strax nedslagen över det ena misslyckandet efter det andra. Sen slog det mig: Jag sitter ju här nu. Jag sitter ju här och läser och diskuterar Guds ord med andra. Gud måste alltså ha räddat mig från det onda så att jag fortfarande är kvar. Bara det faktum att vi fortfarande är här, tyder på att vi har fått tron som en gåva. Det kyrkan har fått i gåva av Gud: hopp, tro, tillit, liv och kärlek – det är den svarta materia, som trots sin osynliga skepnad, sveper över världen och håller ihop allt det andra vi ser. Och trots att vägen kan vara dold för oss, leder tron oss slutligen till Honom, som förkunnar fred för folken.
Vill önska alla en god och fridfull jul och ett gott och välsignat nytt år! Här kommer ett par bilder från de senaste veckorna.
