En mening tagen från den nyproducerade serien “Nobody wants this” har cirkulerat på internet den senaste tiden. Jag har inte sett serien ifråga, men citatet, och snacket runt det, fångade min uppmärksamhet. Sammanhanget är ett Los Angeles par, båda 30+, som står och pratar om sin eventuella framtid tillsammans (typ). Kvinnan är osäker och rädd och vill krångla sig ur förhållandet innan hon hinner bli sårad av ännu en man som ghostar henne eller sticker. I det läget säger mannen något som har beskrivits som helande för en hel generation milennial-kvinnor. Han ser henne rakt i ögonen och säger “I can handle you”.

En väldigt romantisk scen som ni förstår och kringsnacket har varit att för en generation kvinnor, som ofta blivit beskrivna som galna eller “för mycket” (och som fått utstå en hel del på “datingmarknaden”), är det just en sådan man som efterlängtas – en som klarar av en, en som kan hantera en, som ser en i ögonen och tar in hela ens väsen utan att skrämmas bort. En som stannar kvar trots att han vet vem man är. Att bli sedd av en sådan mans älskande blick är helande och transformerande.

Nu finns det egentligen ingen människa som helt och fullt förmår “hantera” en annan människa – men ansatsen är god och vacker och riktig och kan ses i analogi med det Gud gör med människan. En sådan ansats är ett försök att efterlikna Gud – Imitatio Dei! – och det Han på ett fullkomligt sätt kan göra med en människa. För Gud förmår se och ta in en människa i hennes fulla längd och bredd (eller snarare i hennes bristfälliga litenhet…), precis sådan hon är, och ändå i alla tider och omständigheter tungt stå kvar och älska henne. Att leva sitt liv under en sådan blick är fundamentalt helande, inte bara för milennial-kvinnan, utan för hela mänskligheten.

Ofta lever vi istället våra liv under vår egen blick, vilket får ett antal konsekvenser. En av dem är Horace Engdahl inne på i den lilla SVT-produktionen “Horace går”. På frågan vem han är och om det ens är meningsfullt att ställa sig själv den frågan svarar han:

 “Hur skulle det vara möjligt att se sig själv, det kan man ju inte göra. När du tittar på en människa som sitter mittemot dig, då tittar du på ögonen och försöker avläsa den andra människans tankar, försöker komma fram till hur hon ser på dig, vad hon känner. När du tittar på din egen bild i spegeln så fungerar inte det där, därför du vet precis vad som finns i ditt medvetande. Och det betyder att, det finns inte det liv, det svarande liv, som finns i en annan människas blick. Det finns inte i din blick i spegeln. Det är som att du tittar på en död.”

Jag tror det ligger mycket i det här. Det är bara i den andres blick som vi verkligen får syn på oss själva. Egentligen kan man säga att det bara är genom att bli sedd och själv betrakta en annan med kärlekens blick som vi verkligen får syn på oss själva. Vi kan ta hur många personlighetstester vi vill, vi kommer inte ifrån att självskattning i grunden är meningslös. Det är inte förrän vi möter ett Du som vi ser vilka vi egentligen är. Och det är i mötet med Den ultimate Andre, det vill säga i mötet med Gud och Hans kärlek för oss, som sanningen om oss själva verkligen uppenbaras och vår egen syn blir helad.

En annan konsekvens av att leva under vår egen blick har mästarberätterskan och människokännaren Selma Lagerlöf skildrat i det stora eposet Gösta Berlings saga. I sin framställning av karaktären Marianne Sinclair berättar hon om det obarmhärtiga tillstånd som drabbar den som hamnat i klorna på själviakttagelsens ande:

“Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter därinne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle.

Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: »Se, det är trasor, bara trasor.»”

Ja, “själviakttagelsens ande”, hans isögon och långa krokiga fingrar, plockar sönder människan istället för att sätta ihop henne. Människan sedd och definerad av sig själv – det är att bli sönderplockad och att med trasig, självmedveten blick leva sitt liv. Trasor, bara trasor, som ser allt trasigt.

Detta påminner om en annan del ur världslitteraturen, den något senare, men med Selma Lagerlöf relativt samtida, T.S Eliot och hans modernistiska verk “Det öde landet” (The Waste land). En strof ur denna lyder som följer:

“What are the roots that clutch, what branches grow
Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water.”

Ett vattenlöst och ofruktbart landskap och “en hög med trasiga bilder” – det är allt vi människor vet, i en värld som är orienterad mot sig själv och inte mot ett Du, mot ett heligt centrum.

Att titta på sig själv och definiera sig själv genom spegelns glas är en skrämmande och genomgripande nedbrytande upplevelse. Jag tror att det är i avsaknaden av ett transcendent, gudomligt, perspektiv som vi hamnar i “ta ingen skit”- stämningen som jag tidigare skrivit om här i bloggen: https://bibelbruk.wordpress.com/2024/01/27/ta-ingen-skit-stamningen-hindrar-mirakel/). När vi själva ska rodda vår identitet och “hantera” oss själva blir allting hotfullt. Vi känner oss tvungna att avvärja varje attack och skjuta sönder varje omdöme andra kommer med eftersom dessa annars hotar att förgöra oss. Människan som har sin rot och sitt hopp fäst i sig själv blir förintad av minsta slag. Försvarmekanismen blir att vi intalar oss själva att det är fel på alla andra och allt annat. Allt annat blir för smärtsamt. En grandios eller helt självförintande självuppfattning är i själva verket symptom på samma grundläggande sjukdom: människan sedd från sin egen inkrökta horisont.

Vilken glädje och befrielse att då läsa perspektiven i skriften De visione Dei (”Guds blick” eller ”Betraktandet av Gud”) skriven av kardinalen, politikern, juristen, matematikern, filosofen och teologen Nicolaus Cusanus (1401-64).

“Herre, du låter mig aldrig göra mig någon annan bild av dig än att du älskar mig högre än allt annat. Jag är den enda som din blick aldrig överger. Och eftersom blicken vilar där kärleken finns, så erfar jag din kärlek mot mig, ty dina ögon vilar på mig, din ringa tjänare, oavvänt. Och så är din kärlek inget annat än du själv, Herre, som älskar mig, och därför är du alltid hos mig.”

Tänk om vi alltid kunde se på våra liv genom den älskandes blick! Vilket lugn det ger. Vilken skillnad från det egna jagets isönderplockande, obarmhärtiga, iskalla och trasiga blick. Att se sig själv som den som aldrig blir övergiven av Gud. Som framlever sitt liv i Hans varma blick. För alltid vill Gud och Hans blick mig väl. Till och med Hans vrede syftar till att föra mig tillbaka till Honom. Aldrig kommer han överge mig.

Var skulle jag komma undan din närhet?

Vart skulle jag fly för din blick?

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar,

gick jag till vila ytterst i havet,

skulle du nå mig även där

och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig,

ljuset omkring mig bli natt,

så är inte mörkret mörkt för dig,

natten är ljus som dagen,

själva mörkret är ljus. Ps 139

Att leva sitt liv under Guds blick är att leva under nådens lag. Den människa som lever sitt liv där behöver inte ständigt hålla garden uppe, ständigt vara på sin vakt, ständigt tvinga andra att bekräfta henne. För hon vet vem hon är i Gud, snarare än i sig själv. Hon är fullt medveten om att hon inte kan hantera sig själv men att hon har en himmelsk Far som faktiskt kan det.

Friheten och helandet ligger i att lyfta blicken och se dig själv från en Annans horisont: din Skapare och din Gud. Det är i Hans älskande blick vi ser klart.

Guds frid och glädje,

Sophia

På gymnasiet hade jag en svensklärare, Lars, som gav oss många lektioner vi sent skulle glömma. Han brukade låta oss titta på bilder, olika alster av kända konstnärer, och sedan fråga: Vad ser ni? Min tvärsäkra och ärelystna hand var ofta snabbast uppe. Svaren jag kom med var gärna av typen: Det här symboliserar frihet/ojämlikhet mellan könen/existentiell ångest/tillvarons meningslöshet eller liknande abstrakta, överspända, tolkningar. Lars, oändlig i sitt tålamod, svarade lugnt: Jaha, men jag frågade vad du ser.

Jag har gärna skyndat till tolkningar, abstraktioner och symboler, innan jag ordentligt sett och förstått det konkreta. Jag har otåligt och himlande med ögonen hoppat över det konkreta (jag har redan fattat!), viftat undan det som oväsentligheter, en meningslös transportsträcka som på kortast tänkbara tid ska föra mig till den egentliga meningen.

Så har min resa som kristen, i mångt och mycket, gått från det abstrakta till det konkreta. Från det oändliga, till det ändliga. För det är endast genom att leva i det begränsade och vardagliga, som jag en dag med Guds hjälp, ska nå oändligheten.

“Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Matt 7:13-14

Kristendomen är inkarnationens religion. Det betyder att det inte är idéernas värld, utan det förkroppsligade som är vår kallelse. Den trånga porten och den smala vägen, den tänker jag mig som att leva i det specifika och vardagsnära, att utge sig själv i kärlek för Gud och andra där man står, inte imorgon, inte någon annanstans, utan nu och här. Den smala vägen ter sig enformig, trång och strävsam, vilket förvisso stämmer. Men den är också en förunderlig väg som öppnar sig alltmer ju längre man träder på den – något som förblir fördolt för den som inte vandrar på den. Den breda vägen, den som först verkar så lovande, blir istället trängre och trängre tills man finner sig själv i en återvändsgränd. En sak som den breda vägen lovar är att du kan hålla allt öppet – att du kan leva utan att sätta ner foten i någon specifik kallelse. Du håller tummen redo att swipa höger igen längre fram, om det skulle visa sig att något bättre dyker upp längre fram. Lyckan ligger i friheten att välja, tröttna, kasta bort och sedan välja om. Men det funkar inte så. Det här är vår tids fake news. Ett meningsfullt liv kräver en insats, en satsning, ett val. Det är lätt att fastna i potentialitetens förrädiska rike – det som lovar allt och ingenting kräver, men som därför heller ingenting ger.

Omfamna det lilla och du är värdig det stora.

Rikta dig mot det som är

och du får träda in i landet som ännu icke är.

Låt de oändliga skyarna vänta

i sinom tid lyfter de upp dig till sig

Passage

Du har stannat mitt i en rörelse
blivit varse två riktningar
två vägar
Den enas ingång en triumfbåge
Sammansatt av många ting
som   inte   är.
Den andras port dold och liten
omfattande det
som          är.
 
Du måste slita din blick
från ingången till det overkliga
Den är ett sken, ett bländverk,
ett icke-vara.
Kasta din längtans trådar dit in
och de skall fästa
i ingenting
Vägen som börjar i ett anspråk
på det oändliga
slutar i
intet

Du har stannat i ett gränsland
dröjer på stegen
lockad av skuggorna
skuggorna som vistas där
låtit dig förföras av deras sång
om det som inte blev, inte blir, inte är
Många de själar
som klivit in i deras kraftfält
fångats i en omloppsbana
dess mitt en hägring
Ser du inte
att den bara är luft
försvunnen
i samma ögonblick du vänder dig ifrån den

Detta är din svåraste prövning:
Minns att du inte är allt
du är något
Vägen börjar
i det som blivit dig givet
det förverkligade
begränsade
inkarnerade.
Sätt din fot på vägen som tycks dig trång
och se, den utvidgar sig
expanderar
mot vidder och höjder
bortom det föreställda
Kasta din längtans trådar dit in
och de skall fästa
i någonting
Verklighet förtrollad

“Man berättade för kung David att Herren hade välsignat Oved-Edoms familj och allt som tillhörde honom för Guds arks skull. Då gick David dit och lät föra upp Guds ark i festtåg från Oved-Edoms hus till Davids stad. 
När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv,
och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren.
David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer.” 2 Sam 6:12-15

En bättre bild för kristen poesi än den om David som dansar runt arken finns inte.

Arken – den som innehåller lagtavlorna, stadgarna, ordet – är föremål för Davids uppmärksamhet, beundran och glädje. Han kan inte tiga still när Han ställs inför den, när han för den till Jerusalem, utan han bara måste dansa och sjunga runt den. I Nya Testamentet är arken jungru Maria – hon som hyste Honom som inte ens universum kan hysa eller rymma: Guds heliga Ord, Frälsaren, Jesus Kristus. Johannes Döparen hoppar till -dansar – i Elisabeths mage när han ställs inför den havande Maria.

Kristen dikt är att, likt David, dansa och sjunga runt den framburna arken. Kristna poeter är de som befinner sig i spänningsfältet mellan de fasta lärorna, dogmerna, stadgarna – Ordet Självt – och det osäkra livet. Kristen dikt är att, fastspänd i Ordet med frihetens band, dansa runt dogmerna, runt stadgarna, runt Ordet och beskriva allt man ser med uppriktigt och kärleksfullt hjärta.

Kära vän – dansa runt Arken i sommar! Gå bort från de vanliga dammiga vägarna, de med skymd sikt, de som grott igen av dåliga vanor. Lyft blicken mot Arken. Beundra den, gläd dig över den, gå i närkamp med den, beskriv den, sjung om den!

Avslutningsvis Tranströmer och den dyrbara stenen, en strömbrytare för hela landet.

Glad sommar!

Längre in

På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den...