En av våra team-medlemmar spelar in historien om Faraos drömmar medan han tittar på hjälpsamma (??) bilder :)

– Historien ska leva inom er! Ni ska förstå den så att ni kan berätta den som om ni varit med.

Vi deltar i en workshop om muntlig bibelöversättning och lär oss om internalisering – processen där översättarna på olika sätt internaliserar (gör en historia levande inom sig) bibelberättelser så att de kan översätta dem muntligt utantill. Denna process innehåller drama, bilder och annat (lite som en riktigt bra söndagsskola!) Vi kommer att träffas sex gånger under loppet av två år och förhoppningen är att vi ska ha översatt 1 Mosebok efter dessa två år. Översättarna lär sig texten bit för bit, och behöver alltså inte komma ihåg väldigt långa sjok utantill. Eftersom teamen kommer från sk “känsliga områden” kan jag inte närmare gå in på vilka språk det rör sig om.

Det har varit tre oerhört intensiva veckor för både team och “advisers”. Under tre veckor har vi arbetat i team om tre översättare och en “rådgivare” som har hjälpts åt att lära sig om och översätta Josef-historien. Först lyssnar översättarna på texten på ett lingua franca som används här i Etiopien och sedan samtalar vi kring texten. Vi rådgivare förklarar vissa svåra delar, diskuterar ordval med gruppen och sedan låter vi översättarna öva om och om igen tills de kan återberätta en liten del av texten på sitt modersmål. I vår grupp har vi jobbat mycket med bilder. Det har varit bra för då blir deras översättning mer naturlig (i enlighet med deras språk) och inte så färgad av det språk  de översätter FRÅN.

Det har varit så välsignat att få se hur de tre översättarna (två unga män och en lite äldre) arbetat med texten och verkligen liksom dykt in i den. Vi har varit ganska tidspressade och jag hoppas vi kommer få mer tid att arbeta med texterna under nästa workshop. I en översättning är många parter involverande. En del är mer intresserade av snabba resultat än andra….Snabba resultat är bra, men inte på bekostnad av kvaliteten på översättningen.

Alla steg som ingår i en skriftlig översättning ingår också i en muntlig översättning. Därför hade vi även sk “community checkers” här. De kommer från samma språkgrupp som översättarna men har inte varit med och översatt. De lyssnar på inspelningen och svarar på frågor så att vi ser om översättningen är tydlig och riktig eller inte. De var så fint att se hur andäktigt de lyssnade på översättningen och hur de blev så fascinerade och glada över att höra bibeln på sitt eget språk.

Vi får se vart Gud för oss i detta arbete. Åtminstone en sak har vi redan fått – och det är att hela dagarna få dröja oss kvar i berättelsen om Josef. En verkligt förunderlig berättelse! Och fantastiskt berättad!

” ‘Vad är det för dröm? Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?’ Bröderna retade sig på honom, men hans far kunde inte glömma vad han hade sagt.”

Med önskan om en fin adventstid!

Sophia

I år är det lätt att hitta julklappar! I alla fall om man gillar Etiopien, historia och personer som sticker ut.

Två nyutkomna böcker med etiopienkoppling har nämligen lämnat tryckeriet och finns att köpa här.

Den ena skildrar Gemachu Danus egna minnen av den tidiga (efs-) missionen här i landet – synnerligen målande och lättläst – och den andra är en sammanställning av korrespondensen mellan kejsar Haile Selassie och hans personlige vän efs-missionären Pär Stjärne!

En väldigt unik bok med andra ord. Vem vill inte veta vad en gudaförklarad despot, vördad som arvinge till kung Salomo, med sverigekärlek, krona och ridpiska tänker på sin kammare medan världen står i krigsbrand?

Haile Selassie finns det många åsikter om i detta land men här får vi höra lite av hans egna. Och detta speglat i EFS-utsände Pär Stjärne som råkade få en mycket speciell relation till denne monark. Ypperligt läsvärt!

Jag och Karl-Erik Lundgren hade dessutom glädjen att få överräcka dessa två titlar (och Paul Perssons “I back(o)spegeln” – se f.ö http://www.70arsedan.wordpress.com) till Sveriges nya ambassadör i Addis, Torbjörn Pettersson (bilden).

Torbjörn Pettersson kom hit till Addis tidigare i höstas men det känns ärligt talat som om han har varit här mycket, mycket längre än så: insatt, välformulerad och analytisk på ett sätt som måste göra många andra statsmän avundsjuka.

Roligt också att få vara där med Karl-Erik som faktiskt är med på bild i boken ifråga bredvid kejsaren själv, förevisandes ett byggprojekt för monarken som ju var djupt insatt i hur missionerna arbetade i hans feodalrike.

Karl-Erik har en trettioårig historia i detta land och kom hit redan som treåring – talar perfekt både amarinja och oromiffa och är en enastående källa till kunskap om…. typ allt.

Det är rätt ödmjukande med alla dessa tidigare missionärer som verkat här på olika sätt: tillsynes outtröttliga och i stundtals svåra umbäranden har de satsat på kvalitet för framtiden som onekligen satt spår inte bara här på vår förgängliga jord (skolor, kyrkor, sjukhus, bostadshus, infrastruktur och institutioner i otroligt tåliga material och med genialiska planlösningar) men också spår i evigheten i form av en gudsdoft bland människor (2 Kor 2:14).

Faktum är att såfort jag hamnar i samspråk med någon om Etiopiens historia väller det alltid fram en enorm tacksamhet till missionen och vad den fått betyda.

En ganska vanlig kommentar i dessa sammanhang när det gäller äldre är av typen: “de riktiga missionärerna kom hit, lärde sig språket och hjälpte oss. Nuförtiden kommer de med en kampanj i en vecka och åker vidare till något annat land.”

Även om detta inte är hela sanningen (det finns fortfarande en hel del missionärer som verkligen arbetar långsiktigt och lokalt) så är Etiopien precis som så många andra länder i Afrika ett rätt tacksamt mål för så många av dessa självutnämnda profeter och evangelister – ofta från USA och Europa – som åker runt och “frälser” och “helar” folk inför kameror på stora kampanjer.

Jag kan verkligen inte säga att alla de där är lurendrejare men skulle man räkna ihop alla de människor som dessa evangelister tillsammas påstår sig ha frälst så skulle vi komma en bra bit över antalet nu levande på denna jord, gissar jag.

Sanningen är också att någon verklig och bestående frukt mycket sällan blir resultatet: hemligheten dessa förkunnare inte gärna berättar för kamerorna är att det är samma människor vid deras festival eller kampanj eller konferens som festivalen innan, och festivalen före det, o före det…

Och det är därför Afrika är så tacksamt i tv-kamerorna: Det i princip enda som händer på landsbygden av spektakulär art här är ju dessa konferenser som därför drar hela bygden. Och ingen kan dubbelkolla påståenden som görs.

Att alla räcker upp handen när evangelisten ber en göra det (som bevis på att man vill bli frälst) är ju inte så konstigt alls oavsett om man gjort det på alla konferenser innan: vem är det som säger att man inte får vara med två gånger? Inte evangelisten i alla fall som ju vill ha så många händer i luften som möjligt att visa upp för tv-publiken i en del av världen som aldrig kan kolla vad som egentligen hände.

Dessutom blåser man gärna upp antalet människor och tar bilder där “folkhavet” är som tätast. Vi har ett färskt exempel här i Addis där det hem till Sverige rapporterades 17000 deltagare. På mina bilder kan jag svårligen räkna till så många fler än 3000. Men, men, man får väl säga som Paulus säger angående detta: Jesus blir (i bästa fall) förkunnad och någon vits är det väl kanske ändå med det (Fil 1:18).

Det riktigt fina arbetet görs dock som alltid av de lokala trotjänarna som verkar i det lilla och i det tysta men som vinner människor på djupet och i det dagliga livet. Det är som sagt var både inspirerande och ödmjukande (nästan knäckande) att höra folk här berätta om dem och deras insatser oavsett om de varit utsända av efs eller varit lokala förmågor.

Undertonen är nämligen rätt ofta påtaglig och ibland även uttalad: kan du inte bli som en av dem? (Eller till och med: Du måste bli som kes Staffan! (Grenstedt dvs).)

Jag har ibland tänkt att man borde skriva en liten bok om den förändrade missionärsrollen och vad det innebär att axla hjältarnas mantel och inte alls fylla ut den.

Men fram till dess så får jag sjunka ner i vår bekväma soffa (hur omissionärigt är inte det – presidenten på seminariet hade en lång utläggning för ett tag sedan om de missionärer han träffade när han var ung som sov på jordgolv i gräshyddor precis som vanliga etiopier) och läsa om dem som varit här innan, i de böcker jag nämnt ovan.

Ambassadörens exemplar hade jag nämligen bara tillräckligt många minuter för att hinna förstå att jag själv ville ha dem så nu har jag beställt dem som julklapp till mig själv och hoppas få hit dem med våra fina vänner från Karlstad som kommer och firar jul med oss om våra planer inte korsas av Herrens.

Med hopp om fin adventstid!/Elias