A new day dawns, God is not yet tired of man.

– Annalena Tonelli, during the war in Somalia.

Vi har ändrat våra tidigare planer och blir kvar här i Addis i sommar. I denna grönska som snart kommer bli evinnerligt blöt och lerig, ska vi lära oss hur vi bäst överlever regnsäsongen. Vi ska testa hur många mango man kan pressa i sig innan det sprutar ur öronen. Vi ska umgås. Och vara.

Jobba.

Och ha sommarlov!

• 

Det känns bra. Och meningsfullt. Och jodå… somliga stunder lite jobbigt att inte få komma bort som vi brukar. Men allra mest känns det riktigt bra!

Vi kommer SAKNA familj och vänner, svenska skogar och sjöar. Men det blir samtidigt fint att slippa hatta runt så mycket. Det blir bra att ha vårt eget hem som bas. Hinna bli lite uttråkade och trötta på varandra.

Andreas och jag har varit gifta i 13 år nu och aldrig någonsin haft en långtråkig sommar. Egentligen aldrig en långtråkig semester överhuvudtaget. Vi har farit runt och flängt hit och dit. Delvis ingår ju det i vårt jobb. Och barnen har fått hänga med.

Och jag tror egentligen inte att det är helt bra.

• 

Almanackor och stunder ska fyllas med allt möjligt värdefullt. Vilket vi säkert inte är ensamma om!

Eller hur!?

Semestervilan blir äventyr och upplevelser och skapande och relationsbygge. Inget fel i det förstås. Jag älskar det! Men i tumulten missar man kanske ibland det mest värdefulla för återhämtningen; det stilla varandet.

Puh!

Vår första gemensamma semester, som nygifta, spenderade vi packandes och förberedde oss på vår kommande flytt till Sudan. Det var rörigt och spännande och intensivt.

• 

Sedan hade vi två svettiga sommar i Khartoum. Aldrig ensamma, alltid dammiga av sanden från Sahara. Massor av upplevelser.

Jag vill inte byta bort dessa erfarenheter, men nu i efterhand ser jag att vi kanske inte hade behövt ha så bråttom in i upplevelserna.

Fjärde sommaren hade vi flyttat tillbaka till Uppsala och jagade runt efter vår första bebis, i väntan på bebis nummer två. Vi försökte återanpassa oss tillbaks till det svenska samhället, letade lägenhet och jobb och ville vara ”meningsfulla”. Frågan är ju om vi blev mer meningsfulla pga vårt jagande…

Femte sommaren som gifta blev ett par intensiva månader med en 20-månaders pojke och en 5-månaders bebis. Nyinflyttade i Gottsunda. Trodde fortfarande att det alltid var bra att ha minst tio saker på gång.

Sjätte sommaren var jag höggravid med barn nummer tre. Ettåringen hade lärt sig springa och klättra och tvååringen var aldrig tyst. Vi levde ett liv som sällan gav vila. Känner ni småbarnsföräldrar igen er?

• 

Så kom sjunde sommaren och vi packade igen. Denna gång för en flytt till Etiopien. Med en intensiv 0-åring, en ännu vildare tvååring och en treåring. Det var återigen förväntansfullt, intensivt och vemodigt. Men ingen riktig vila.

Åttonde sommaren hade vi precis slagit oss till ro i Addis. Huset vi flyttat in i hade oräkneliga reperationsbehov och precis innan sommarlovet var vi tvungna att byta hus. Jag minns hur vi sprang med lådor och väskor samma dag som vi skulle flyga till Sverige för en sommar där. Det var kaos! Riktigt kaos!

Och de där sju veckorna i Sverige innebar bara en oplanerad dag. En enda! Så när vi väl återvända till kaoset i Etiopien var vi inte direkt utvilade.

• 

Sedan har vi de sex senaste åren alltid åkt till Sverige på somrarna. Så härligt!

Så mycket glädje, omvälvande känslor, äventyr och fina möten. Men det är ganska utmanande att byta världsdel och kultur. Och samtidigt har ju sjukhusbesök behövt hinnas med under dessa veckor. Likaså tandläkaren och bankärenden. Vi har behövt förnya passen. Köpa kläder för kommande år. Besöka kyrkor. Och hinna träffa kär familj och vänner såklart!

Jag har kunnat bli stressad bara av att bada i en svensk skogssjö! För det har känts så perfekt och efterlängtat att jag har velat hinna njuta så mycket som möjligt av stunden. Så det har blivit nästintill jobbigt. Lite sjukt egentligen!

• 

Visst har vi försökt få in vila och ensamhet under Sverigesomrarna. Och med tiden faktiskt blivit rätt duktiga på det! Men trots det har vi ändå alltid varit trötta när vi återvänt hem till Addis.

Så i år. I år känns det plötsligt som att barnens sommarlov kommer bli evighetslångt. Det blir annorlunda. Här hemma.

• 

Barnen kommer bli uttråkade. Det kommer ösregna. Jag ska lära mig sy på maskin. Vår äldste son lär sig spela piano.

Vi ska spela brädspel och se massor av filmer. Det kommer bli mycket tid framför plattorna. Säkert mycket bråk och tjat.

Vi ska kanske bygga en hage till fåren. Måla i huset. Och hinna lata oss med ljudböcker. Och allt detta kommer vara jätte nyttigt för denna lilla familj!

Jag bävar lite för att ha barnen hemma så länge och jag räds att vi kanske inte kommer kunna lämna Addis. Men jag älskar också tanken på att bara få vara.

Både Andreas och jag ska ju arbeta en hel del. Men det kommer bli annorlunda jobb, då Corona tvingat till sig vissa förändringar. Troligen lugnare tempo. Tråkigt och kanske lite härligt!