Häromveckan kastade jag ut en fråga på Instagram om vad ni skulle uppskatta att läsa om på denna blogg. Och jag fick många bra svar! Flera oväntade. Endel roliga! Och några svåra. Tack för inspiration! Det flest personer undrade var förstås;

Hur en vanlig dag ser ut hos oss, nu under Corona-tider.

Och idag, liksom de flesta andra dagar, var just en sådandär ”vanlig” Corona-dag. Inget exceptionellt. Men ändå en fin dag. Mestadels hemma.

Jag vaknade strax efter kl 6:00, till ljudet av bönen från moskén. Imamen fick snart sällskap av den ortodoxa kyrkans böneutrop. Barnen var redan uppe och ute hos valparna på verandan. Sexåringen i bara kalsonger, trots att det är så fruktansvärt kyligt vid den tiden.

Vi släppte ut valparna på gräsmattan. Matade hönsen och hälsade på fåret.

Frukost serverades kl 7:15, vilket är sovmorgon om vi jämför med när skolan är öppen. Det blev något så exotiskt som Havregrynsgröt. Vi kokar den alltid i pulvermjölk för att få i barnen lite kalcium, då de inte gärna dricker mjölken här.

Och så traskar vi iväg de fem minutrarna det tar att gå till gästhuset, där vi har vår hemmaskola. Jag, de tre sönerna och hunden. Och fåret förståss. Men Fred tvingas stanna vid grinden, till hans stora förtret.

Kl 8:00 börjar vi första lektionen, högläsning och literacy. Sen matte. Klockan 10:00 har vi mellis och en längre rast och sedan fortsätter vi med lektioner fram till klockan 13 då det är lunch hemma.

Rutiner, rutiner, rutiner. ”Ni måste hålla hårt i rutinerna och tiderna för att inte bli galna och passiviserade”, sa vänner till oss när vi började hemskola för snart tre månader sedan. Och det har vi faktiskt lyckats göra!

I ärlighetens namn så går det bra, även om det kan vara svårt med tre barn i tre olika årskurser. Vi turas om, Andreas och jag. Varvar skola med jobb. Och ibland har vi delat upp oss, så att han tar något barn och jag någon. Lärarna skickar uppgifter, vi läser, skriver och tittar på undervisningsfilmer. Barnen tycker att det är rätt skönt, även om de saknar sina vänner och ibland får lite väl många myror i rumpan. Jag kan stundvis bli galen av allt hemmasittande, men det är också otroligt mysigt att få så mycket oväntad tid tillsammans! Kommer sakna dessa stunder den dag de tar slut.

Så kom vi hem, åt pasta med tomatsås till lunch. Och sedan var barnen lediga.

Jag sov en halvtimme. Blir otroligt trött och grinig om jag inte får den där lilla vilan mitt på dagen.

Åkte till affären. Med munskydd. Alltid munskydd, även om man sitter ensam i sin egen bil… Annars får man böta.

Plockade in äggen.

Sedan en kort promenad med Andreas och hunden.

Regn.

Och så träffade jag en färgglad kollega för att samtala om en kvinna som är i behov av hjälp. Hon har blivit våldtagen och misshandlad och två av hennes barn har tagits ifrån henne. Pga hennes tro. Nu vill hon gömma sig i Addis med sitt tredje barn. Vi inser ju att vi behöver mer information för att kunna hjälpa henne. De enklaste lösningarna är inte alltid de bästa. Men jag är så tacksam över att kunna luta mig emot andra kloka människor!

Svarade på mail.

Och lagade sedan en snabb middag; det blev en potatissoppa som två personer av fem högljutt ratade. Och så ugnspannkaka förstås.

På kvällen åkte jag hem till en vän. Vi är ett litet gäng kvinnor som insett att vi behöver varandras sällskap lite extra just nu, så vi ses regelbundet för att proppa i oss onyttigt fika, skvallra och se på film. Det blev en befriande stund!

Hemma igen runt kl 22. Andreas hade somnat på soffan och jag la mig ner för att svara på ett nytt mail gällande den utsatta kvinnan och hennes barn.

Tankarna började snurra.

Sakarias vaknade.

Jag borde lägga mig.

Men skriver istället detta blogginlägg. Som ändå inte går att posta ikväll pga för långsamt internet.

Jag saknar mina arbetskamrater. Efter att inte ha träffat varandra på snart tre månader hade vi i måndags ett personalmöte på Zoom, detta online-verktyg som jag både hatar och är glad för. Jag blev så rörd av att se alla. Kändes som någonting gömt och dolt väcktes till liv igen. Just nu befinner vi oss i olika länder och världsdelar, splittrade av denna corona. Vi sjöng ihop, bad, läste bibeln och fick lyssna till vår Director Dr Yonathan, som talade om vikten av att vara ensam i tystnad med Gud. Jag tycker det är svårt med den här avskildheten i mitt arbete. Man sitter med sin dator i något slags vakuum och arbetar utan att kunna spegla sig i någon, ta spjärn mot någon, inspireras av någon.

Ja, jag saknar att träffa, arbeta med och bli inspirerad av denna grupp människor. Men deras frånvaro får mig också att inse hur välsignad jag är att få ingå i en kristen arbetsgemenskap. Att få inspireras av Anne-Christies djupa insikter, Davids noggrannhet, Simrets glädje, Yonis passionerade drivkraft, Isayas tro, Lumis överlåtenhet, Birrneshs böneliv och Lydias tålamod. De får mig att lita på Gud mer, och tro att andlig växt faktisk är möjlig. Är det inte så helgon är som bäst? Inte när de är inlåsta i en oåtkomlig glasmonter i ett dammigt museum för andliga intentioner, utan när de inspirerar med sina liv, sina vittnesbörd, sina gärningar och sina ord.  Det är inte omöjligt, inte ouppnåeligt, inte reserverat för en andlig elit att vara lärjunge och helgon. De som behandlar helgonen så oskadliggör dem, tar ifrån dem deras förmåga att uppmuntra och engagera kyrkan.

Tänker på den helgonförklarade Lilla Theresa. Hennes enkla tro och överlåtenhet till en barmhärtig och evig Gud berör och väcker oss än idag:

“För mig är bönen en hjärtats rörelse; den är en enkel syn riktad mot Himmelen, den är ett rop av igenkännande och kärlek, som omfamnar såväl prövning som glädje.”

Den kristna gemenskapen kan driva oss framåt, inåt och uppåt, mot Gud och hans vänskap. Alla har vi fröet inom oss, utsikten till en extraordinär tro på Guds kraft. Så låt oss inspireras! Av Guds ord så klart, men även  av varandra, av kyrkans människor, både nu och förr.

Älskar det ordet, “varandra”. Det är reciprokt, räknar med ett “vi” som ömsesidigt påverkar alla som ingår i “vi:et”.

Till sist en hälsning från Paulus i Kolosserbrevet 3:16:

“Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.”

Sophia

 

 

Här i Addis åker det runt corona-informatörer som ropar ut att tvätta händerna, hosta i armvecket, bära munskydd och … just det: be! Be till Gud alltså. Om beskydd och nåd och hjälp i dessa pandemiska tider. Jag undrar förstås hur Björn Ulveaus skulle må här med tanke på hans debattartikel i SvD häromdagen.

När jag gick min prästutbildning på Johannelund var det någon som skojade och sade att ”svenska män i femtioårsåldern tycker att det obehagligaste de kan tänka sig är ifall någon kommer upp bakom dem och viskar ordet ’Gud’ i deras öra”. Dessa män är nu i sjuttioårsåldern, men rädslan tycks sitta kvar hos åtminstone Abba- Björn.

Han har fått goda svar (både långa och korta) från alla möjliga ställen. John Sjögren svarar i samma tidning med en utmärkt artikel om det helknasiga i Björns sätt att tänka och Gustav Hafström tar fasta på ångesten i frågan hos denne stackars man och svarar honom på Facebook själavårdande att Jesus har bot för hans svarslösa själ.

Man kan ju fråga sig vad vitsen med denna artikel ytterst är? Att få folk att sluta be då det skapar obehag hos sådana som inte tycker om att be? Så ytterst angeläget!

Jag skulle vilja ta ett lite humoristiskt grepp på Abba-Björns ord eftersom den egentligen helt och hållet saknar argument utan bara och enkom baserar sig på en känsla. Denna känsla är enligt Björn själv ”obehag” för det okända (i detta fall hur religiösas förhållande till Gud ser ut).

Det han säger är egentligen endast: ”det är så otäckt när människor som inte tänker och känner som jag i det offentliga rummet från sin horisont försöker sätta ord på vad sådana som jag känner och tänker, att det väl är tveksamt om de borde få det.”

Så kan man absolut både tycka och tänka och det är till och med mycket naturligt då det väl ytterst sett är ett utslag av det som vanligen kallas främlingsfientlighet (vilket vi alla lider av i olika hög grad och tydligen Abba-Björn i så hög grad att han känner sig nödgad att sätta ord på den i Sveriges näst största dagstidning). Men skälet till att Abba-Björn dessutom får publicera sin främlingsfientlighet i denna tidning kan nog bara bero på en enda sak: att han är just Abba-Björn.

För inte skulle väl SvD någonsin ha tagit min inverterade artikel nedan som jag skapat genom att bara rakt av kopiera Abba-Björns ord och i all väsentlighet egentligen endast stuva runt bland subjekt och predikat (samt för koherensens skull lägga till lite ord här och var? Därmed följer ju också att den blivit omgjord från främlingsfientlig till jesusvänlig (vilket väl borde vara något slags antonymer?).

Notera att jag INTE hade skrivit en så argumentationsmässigt fadd debattartikel av mig själv – än mindre sett någon vits med att göra det – utan bara på detta sätt illustrera hur tomt Ulvaeus resonemang är när man så lätt bara kan vända på det utan att knappt stöka om bland orden) och ändå få det att låta övertygande (jämför gärna med den “riktiga” artikeln i SvD):

”Under naturkatastrofer som tsunamin i Thailand, och nu när coronaviruset härjar, är det extra svårt för oss ”believers” att inte förstå varför människor inte vänder sig till den som i förstone förorsakat eländet i enlighet med sin egen plan.

Teodicéproblemet gör sig för närvarande påmint på ett obarmhärtigt sätt och många känner sig kallade att, om inte förklara, så åtminstone vägleda. Så som den gör som vet vägen.

Björn Ulvaeus har en debattartikel i SvD där han ifrågasätter att den gud (han inte tror existerar) skulle kunna sörja eller vara en som lider.

Jag noterar att han i artikeln uttrycker sig som om han visste hur det ligger till. (Jag skulle kunna fråga: Hur vet du att Gud inte sörjer? Men det gör jag inte här.)

Lidandet är förvisso ingen enkel ekvation och förklarligt är det bara om man föreställer sig att det inte finns en yttre mening med människolivet: då har det nästan alltid sina psykiska och fysiska förklaringar.

Det där sättet att trosvisst uttrycka sig om att ”ifall Gud finns så är han en djävul” är väl harmlöst och något ateister kan få ägna sig åt utan att vi andra lägger oss i, men när Abba-Björn också gör sig till tolk för sådana som jag, de underförstått ”broderande” och ”fantasifulla” och ”irrationella”, blir det obehagligt:

”De irrationella kräver att få slippa förstå för att stå ut. Vi kan inte begripa vad som sker, säger de.”

Men teologer har i alla tider identifierat en viss skillnad mellan ord som paradox, mysterium och dogmatik och avsikten i all teologi har varit att strukturera det som går att strukturera och lämna åt Gud sådant som inte går att svara på i ödmjuk vetskap om att vi inte är Gud. Naturvetenskap däremot (som att hitta ett vaccin mot Covid19 till exempel) är inte underställd dogmatiken utan den kristna tanken på att den fysiska världen är förklarlig och därför också bör förklaras så långt vår mänskliga hjärna förmår.

Och nej, vi säger verkligen inte att ”detta är inte den yttersta domen” för vi saknar kunskap om Gud.

Det jag tycker är obehagligt här är att Ulvaeus tycks sälla sig till dem som uttalar sig föraktfullt och nedlåtande om ”präster” och ”teologer”. Till den fientlighet gentemot teologi som, dold eller ej, kännetecknar kommunister och deras anhängare. Flumideologi och religionshat är en kombination som mången diktator använt sig av. Vi är än så länge tack och lov förskonade från det i Sverige.

Bibliskt förankrad teologi höll på att trängas undan alltmer innan coronaviruset slog till. Till förmån för konspirationsteorier och vidskepelse, dumhet och okunskap. Det är dock både glädjande och ironiskt att de som ropade efter religionens avskaffande fortfarande i praktiken måste vända sig till fienden för att få vägledning – till de präster som skall begrava deras anhöriga (som trots allt vill begravas kyrkligt).

Det kanske kommer något gott ur allt detta när vi reser oss och går in i post corona-eran. Om vi inser att denna värld inte är allt. Vårt hopp står inte bara till vetenskap, teknologi och människans förmåga till anpassning utan också till den Gud som kan använda till och med en pandemi för att få världen dit Han vill. Om det nu är facit på vart världen tar vägen efter corona. Oavsett så kräver framtiden (som alltid) ledare med hög intelligens, kreativitet och kunskap, inte sådana ”som är som vi”. För om du tänker, ”jag skulle ju lika väl kunna vara president för det här landet som hon eller han”, så är du automatiskt diskvalificerad.

När Abba-Björn läser en annan krönika av Joel Halldorf (27/3) om ”rädslans” liberalism så tror Björn att han oavsiktligt också återger hur religioner skulle kunna ha uppkommit:

”Den som är rädd låter sig allt för lätt manipuleras, och trygghet är som en drog: Vi får aldrig nog – och vi kan aldrig bli tillräckligt säkra. Därför behöver vi konfrontera vår dödsångest, och förvissa oss om att det inte är den som driver oss.”

Abba-Björn drar slutsatsen att det är ”dödsångesten och rädslan över att vår egen personliga berättelse ska ta slut i dödsögonblicket, som fick oss att skapa religioner till att börja med. I dem finner vi tröst och trygghet. En varm känsla över att ingå i ett större evigt sammanhang. Oavsett om vi är manipulerade eller inte.”

Även om detta också har sina poänger i kristen tro är det ju naturligtvis helt galet: som kristen tror jag inte att vi ”uppfunnit” Gud. Vi tror att vår religion – kristendom – springer ur det faktum att det är Gud som uppfunnit oss. Och det är därför vi kristna inte behöver skrika av rädsla varje gång vi tänker på döden som Andrev Walden (DN (29/4) tycker vore den självklara reaktionen på att fylla 70. Jag kan naturligtvis inte veta, men jag satsar på att den ”stora evigheten” (i motsats till Andrevs ”stora intighet”) är just – evighet. Och för den som har Jesus är den inget att vara rädd för. Tvärtom. Varför Andrev är rädd för en ”intighet” är än mindre begripligt: hur kan man frukta något som inte existerar? Ingentinget per definition ger att det inte finns något subjekt som kan känna alls. Det borde ju vara tryggt? Eller?

Människor behöver något att tro på, säger inte bara ateister utan också många som helt klart inte räknar sig själva till dem som har det behovet. Det sägs i en förstående och förlåtande ton, som om de talade till barn. Jag tycker att även de som inte tål att se Muhammed på bild ska behandlas som vuxna. Oavsett vad de tycker sig behöva.

Att något efterfrågas på en marknad betyder nämligen inte att det automatiskt kan tillhandahållas. Konsumenten får i teologiskt fientliga trosuppfattningssammanhang vara beredd på att sänka kvalitetskraven och intala sig att den tillgängliga produkten får duga. Det kan kallas många olika saker. ”Kommunism”, och ”nazism” är två namn på detta där man tvingar sina medborgare att hoppa över Bibelns uppenbarelse om vem Gud är.

Jag förmår inte att göra det hoppet – vare sig intellektuellt eller emotionellt – utan vill istället ha mod att dö som martyr den dagen sådana människor får makten. Om det då kommer som en utdragen tortyr eller som en kula för pannan så är det tryggt att veta att det är inte jag som bestämmer över denna värld utan min Herre och min Gud.

Hur var det Paulus uttryckte det? Jo, “Ta­let om kor­set är en dårskap för dem som går förlo­ra­de, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skri­vet: Jag skall göra slut på de vi­sas vis­het, och de förståndi­gas förstånd skall jag ut­plåna. Var finns nu de vi­sa, de skriftlärda och den­na värl­dens klo­ka hu­vu­den? Har in­te Gud gjort värl­dens vis­het till dårskap? (1 Kor 1:18-20 ) Hur illa ställt är det då inte med denna världens dårskap kan man undra? Jag säger som John Sjögren: man tar sig för pannan…

Elias