Jag frågade en vän hur hon mådde och hon tvekade vid sitt svar. ”FÅR jag ens klaga?” undrade hon. ”Jag är ju frisk, har pengar så jag klarar mig och ett bekvämt hus att gömma mig i.”. Men sanningen var att hon egentligen inte mådde så bra. Hon var stressad och orolig. Kände skuldkänslor över att hon lämnar Etiopien.

Men jag var glad för att hon berättade för mig! Det finns naturligtvis alltid de som har det värre och jag tänker att det är bra att inte gräva ner sig i sin egen ångest och oro. Men samtidigt! Så viktigt att våga vara ärlig inför sig själv. Och inför nära vänner!

Sedan frågade hon hur jag känner. Och jag insåg att jag inte riktigt hunnit fundera över vad jag känner. Istället har jag fokuserat på barnen som ju är hemma. På vår kyrka som vi måste omorganisera. På människor som behöver hjälp att lämna landet eller bara byta bostad. Säga hej då. Jag har fundera på hur vi ska göra om det blir utegångsförbud. Och Andreas har amöba och känner sig svag. Vi har dessutom fullt med loppor i våra sängar och sover dåligt… Så jag har fram till nu inte riktigt funderat över hur jag mår.

Så när min vän frågade och verkligen ville höra, då insåg jag att även jag är stressad och orolig.

Jag tänker naturligtvis på vad som kommer hända här. Hur folk kommer reagera. Och hur många som kommer bli sjuka. Och dö. Det är så svårt att förstå, men visst känns det i hjärtat! Kära, köra människor!

Jag saknar att få vara nära familj och vänner i Sverige. Vill absolut inte åka härifrån, men skulle gärna vara i båda länderna samtidigt!

Jag är ledsen för alla som är rädda och oroliga. Och som inte känner hopp. Jag inser att min egen oro inte går så djupt, utan att det långt därinne finns både glädje och tro. Vill så gärna att alla runtomkring mig får uppleva samma frid, mitt i kaoset.

Jag är ledsen över alla vänner som lämnar Addis nu. Jag vet att de av hälsoskäl behöver åka, men det känns så sorgligt och tomt!

Jag blir trött på att ständigt vara omgiven av barn. Och jag är TRÖTT på loppor och amöbor!

Jag vill egentligen bara äta choklad och googla runt, runt på nätet.

Och så är jag ledsen för att Andreas inte kom iväg till Tyskland. Eller Kenya. Så banalt att DET ska göra mig ledsen! Får jag ens vara ledsen för det!!!?

Ja! Det får jag!! Och det är jag!

Och både jag och ni kommer säkert gå igenom denna bergodalbana av sorg och oro många gånger dessa kommande månader. Över stort och smått. Och det är ok! Även om vi har det mycket bättre än många andra.

MEN mitt bland alla frågetecken och orosmoln finns det också humor och glädje! Och jag ser det. Här i Addis och säkert även i Sverige! Och alla bisarrt roliga kommentarer på internet.

Jag var till marknaden igår och köpte två får. Äntligen! De heter Bocken och Brusa. Är smutsiga, men redan älskade. Och de är inte till för slakt (!), som alla andra får och getter vi tidigare köpt. Jag hoppas istället på små lamm! (Men visst känns det lite skönt att ha två får, 14 höns och ett trädgårdsland med sallad OM det blir svårare tider).

Kanske fånigt att två får gör mig glad. Men det gör de verkligen!

Och idag var jag förbi barnens skola för att hämta deras skolgrejer. Lärarna hade gjort iordning så fina mappar för dem var och en och vi möttes av dans, musik och massor av pepp! De hade ordnat en ”drive through” och allt kändes så genomtänkt och välorganiserat! Vilka hjältar!! Det fick faktiskt mina tårar att börja rinna av tacksamhet.

Och det växer så det knakar i vår trädgård! Passionsfrukt är vår nya grej! Älskar det! Älskar att vi kan vara ute! Och att barnen får springa runt och leka så mycket!

Så ja. Upp och ner. Fram och tillbaks. Och jag gissar att vi alla är i ungefär samma båt.

Men… hur mår ni??

För ett par månader sedan skrev jag om vår tupp på mitt instagram konto:

En etiopisk kvinna hade ringt mig och frågat om jag kunde tänka mig att ”rädda en höna”. En bekant till henne hade visst en gammal mamma som ägde en höna, som ett husdjur. Nu hade mamman dött och dottern kunde inte med att slakta mammans älskade djur, men hon själv kunde inte ta hand om den. Och hon vågade inte lite på att någon etiopier skulle ta hand om den, utan var rädd för att den skulle sluta som soppa.

Så frågan var om jag kunde rädda hönan från döden. Hon var desperat, sa hon. Och hon hade hört från någon att jag tycker om djur.

Jag ville säga nej (vill ju inte ha en gammal höna som slutat lägga ägg, men som jag inte får slakta). Men hörde mig själv säga ja…

Hönan skulle visst skjutsas genom hela Addis med en taxi! Jodå, så sa hon!

Men djuret dök aldrig upp….

Nästa dag fick jag ett meddelande om att de knackat på hemma hos oss, men eftersom vi inte var hemma så hade de bundit hönan utanför vår dörr.

Men. Där. Fanns. Ingen. Höna!

De måste ha tagit fel hus.

Skönt ändå, tyckte jag. Och skrattade vid tanken på vad den som upptäckte hönan bunden utanför sin dörr skulle säga…

Men så hörde jag ett innerligt galande och upptäckte djuret bundet utanför grannarnas veranda.

Men med en liten detalj: det var inte en höna, utan en högljudd tupp.

Det trodde jag inte att vi skulle vara med om i Etiopien. Höns har vi visserligen fått förr. Men då för att vi skulle ÄTA dem. Aldrig för att vi skulle ”rädda dem från slakt”!

Men nu har det hänt igen!!

Igår fick jag ett meddelande från en annan bekant. Hon hade också hört att jag tycker om djur och eftersom hon akut måste lämna Etiopien undrade hon om jag kan ta hand om hennes höna. ”Så den slipper bli soppa”. Och hon LOVADE att det var en höna och inte en tupp.

Återigen hörde jag mig säga ja….

“Våra förråd är fulla

de rymmer föda av alla slag.”

Så står det i Psaltaren 144:13 där David beskriver ett land i fredstid, med feta kor, fulla förråd, och fred på gatorna. “Lyckligt det folk som har det så, lyckligt det folk som har Herren till Gud.”

Vid första anblicken inte direkt den situation som vi ser runt om i världens länder för tillfället: rädsla, sjukdom, panik, ekonomisk tillbakagång och oro för framtiden. Men om vi gräver djupare, är då inte vår tro att ingenting egentligen har förändrats, att tillvarons grundvalar är de samma? Kyrkan, världens ljus, med en fredsfurste till kung och ett evighetshopp som framtid, vi har fått allt. Kristus har gett oss fulla förråd, med olika sorters föda. Föda som inte kan förgås, vare sig av virus eller kriser. Denna föda har vi fått i uppgift att ge vidare, oavsett tid. Så, för Guds skull, håll kyrkorna öppna! Vem ska annars ge världen hopp?

Absolut, vidta åtgärder, tvätta händerna, avstå från att hälsa, stanna hemma om du är sjuk, var försiktig om du tillhör en riskrupp. Lyssna till experterna, och be för dem, när det gäller de jordiska tingen. Men ännu viktigare: Lyssna till Jesus när det gäller det himmelska. Livet här på jorden är värdefullt. Men ännu värdefullare är det evighetshopp Jesus dog för och vi vittnar om. Så stäng inte kyrkorna, utan låt oss fortsätta göra som vi blivit uppmanade, vare sig det är fred eller kris:  Låt oss lysa vårt ljus för människorna, så att de ser våra goda gärningar och prisar vår fader i himmelen. Matt 5:16.

Sophia

 

Igår stängde Etiopien alla sina skolor. Jag ser elever gå med sina plastkassar, på väg till sina hemstäder och byar. Jag hör någon som pratar om att bunkra. Kvinnan framför mig i kassakön igår hade virat en tjock halsduk runt hela sitt ansikte. Hon såg så stressad ut. Köpte tio små tvålar.

Någonstans i Etiopien gömmer sig 35 Italienska turister som vägrar åka hem, trots att deras visum gått ut.

Grannländerna har börjat stänga sina gränser. Vänner är separerade från familjemedlemmar. ”Profeter” talar om falsk trygghet. Någon säger att det hjälper att äta banan.

Det börjar tillslut bli lite panik även här. Och jag förstår människorna! Så många har redan en svagare hälsa. De bor trångt att har svårt att isolera sig. Man vill vara nära, nära. Inga pengar för att bunkra. Och framförallt verkar det bara finnas ett dussintals sjukhusplatser som är redo att ta emot människor med andningssvårigheter. Så går det rykten om sjukdom och död. Det är klart att det föder oro!

Och jag kan också oroa mig! Började nästan gråta igår när jag mötte kvinnans blick i affären.

Kyrie Eleison! Var med detta folk!

Som vanligt så är det lugnt för oss som familj. Vi är friska. Vi har pengar. Vi har ett hus med en stor trädgård. Vi har bil, så vi slipper tränga in oss i de överfulla minibussarna. Och vi kan åka tillbaks till Sverige närhelst vi vill. Dessutom får vi bra information och kan balansera mellan falska rykten och vad som faktiskt är sant.

Men alla andra. Vilken situation! Överallt.

Och mitt i allt känner jag ändå en lite gnutta entusiasm. Vågar jag ens säga det? Jag ska få mer tid med barnen dessa kommande månader. Att home schoola har alltid varit min skräck, men nu känns det faktiskt lite spännande. (påminn mig gärna om det när jag om en dryg vecka skriker ut min frustration!!)

Det är fint hur vänner ringer runt för att kolla hur vi mår. Hur vi tänker. Hur vi känner.

Och vi frågar dem. Delar en ny sorts gemenskap. En blick utbyts och säger mer än alla ord som tidigare sagts.

Jag hoppas att hela den här grejen kan få oss alla att stå mer enade. Mer beredda. Mer ödmjuka. Mer öppna för att verkligen förändra våra liv till något mer hållbart.

Vi är i denna kris tillsammans!

Min karriär som politisk bedömare tog slut innan den börjat. Så kan det gå när man visar sig på styva linan och tror att man “vet” nåt…..Det visar sig nämligen att Etiopien med omedelbar verkan stänger alla skolor och universitet i minst 15 dagar nu. Man får heller inte samlas i större grupper. Så mycket för min bedömning om “business as usual i Etiopien”…hehe

Jaja, även om jag dementerar den delen, så dementerar jag inte mitt huvudbudskap, att det är viktigt att vara andligt redo, alltid, orostider eller ej.

Nu får vi ses vad som händer här. Befann mig på en skönhetssalong när nyheten om de stängda skolorna kom och de som arbetar där började ringa frenetiskt till sina släktingar och be dem köpa rödlök och linser. Och att inte sprida nyheten vidare till andra. Så hamstringen har börjat verkar det. Och pojkarnas skola stänger och kommer köra online-undervisning till 21 april. 21 april! Kära värld, vad blir det?

Vad det än blir, så blir det Guds frid och glädje!

Sophia

Vem hade i julas kunnat ana att sakernas tillstånd skulle vara totalt omkullkastade i mitten av mars? Det är med häpnad vi från Etiopiens horisont följer corona-viruset frammarsch i världen. Och människors och staters reaktion på densamma. Det talas om att vara förberedd och att vidta åtgärder. I texten nedan föreslår jag att det är kyrkan som var världens första preppers.

Medan det, åtminstone till en viss grad, utövas social isolering och hamstring i Europa och USA, med stängda gränser och spöklikt stillastående städer, är det business as usual här i Etiopien. Här finns ett eller två sjukhus i Addis som testar för corona och flygplanen flyger lika tätt över våra huvuden som för två månader sedan. Det hävdas att det enbart finns en person, en japan som anlände i början av mars, i hela landet som har insjuknat i Corona. Han är nu satt i karantän tillsammans med alla som varit i kontakt med honom. Så var det med den saken. Medan diplomaterna flyr landet för att slippa bli strandsatta här i händelse av att det utbryter kaos (det finns kanske 20 vårdplatser i hela Etiopien som kan klara andningssvårigheter, och det ryktas att det bästa sjukhuset inte vill ha med corona-patienter att göra), mumlar resten av oss utlänningar om att det naturligtvis finns massa corona här, har vi inte hostat mycket på sistone, så säg?

Etiopierna själva då? De fortsätter att arbeta på som vanligt och träffas en masse i kyrkorna om söndagarna. “Var ska vi annars be till Guden som kan skydda oss från sjukdomar?”. Medan sekulära västerlänningar sätter sin tillit till vetenskapligt beprövade åtgärder, inom den rationella, “synliga”, verkligheten, som handtvätt, social isolering och inte nudda ansiktet, samlas etiopierna i kyrkorna och vädjar till den “osynliga”, transcendenta verkligheten. I en situation som denna avslöjas vilka grundläggande tolkningsverktyg samhällen och individer har inför tillvaron och tillvarons kriser. I väst gör vi allt vi kan för att undvika lidande (så till den milda grad att vissa bedömare menar att vi skapar mer lidande (eknomiskt och socialt) än vi hämmar det.) Det är svårt för oss att acceptera att vi inte alltid har kontroll. Om något händer är det någons fel (Tegnells, Lövéns, flygbolagens, individer som väljer att fortsätta jobba). Det ÄR aldrig bara, det beror på att man inte kontrollerat nog, att någon inte gjort sitt jobb.  I andra delar av världen, bland annat i Etiopien, ser sig människan maktlös inför tillvarons dalar och toppar. Det enda som återstår är bön och vädjan till de högre makterna.

Ok, här kommer den oundvikliga disclaimern: Naturligtvis finns de som utmanar viruset på båda sätten: både genom bön och handtvätt.  Och dessutom bör nämnas att konspirationsteorierna växer som ogräs här i ett land utan transperenta processer. Konspirationsteorierna samt hemmasnickrade profetior om hur krisen ska gå över alternativt inte göra det.

Oavsett. Hur ska vi kristna förhålla oss? Jag tänkte inte plädera för stängda skolor eller stängda gränser eller inte, även om jag kanske har en bestämd åsikt i den frågan. Viktigare är att vi kristna har uppmanats vara beredda i över två millenier nu. Att “vara redo” är en livsstil för oss, och har varit så långt före corona någonsin såg dagens ljus. Vi bör inte bli tagna på sängen av någonting, utan ska alltid hålla oss redo “för vi vet inte när dagen och timmen är inne” (Matt 25). Med detta menar jag inte att corona kommer ta kål på oss alla, det verkar ju, tack och lov, vara ett relativt milt virus för de flesta av oss. Nej, vad jag menar är att vi inte ska glömma att det viktigaste av allt är att vara andligt redo, andligt förberedda. Det är det vår Herre uppmanar oss att vara, hela tiden, året om, i virustider och i icke-virustider. Jag tror att paniken vi ser på vissa ställen i världen just nu beror på den djupaste rädslan hos människan: rädslan för döden. Att vi har ett slut. Och tror man bara på ett liv, så blir det viktigaste ju att med näbbar och klor hänga sig kvar vi det. Man planerar inte med evigheten för ögonen, utan med tron att det här jordelivet är det enda vi har.

En nyanländ australiensare här i Etiopien reflekterade förundrat över det som utspelat sig i hennes hemland det senaste året. Först härjande bränder och ett samhälle som slöt sig samman och hjälpte varandra. Sedan corona-virus och människor som bokstavligen sliter affärens sista toarullebal ur händerna på sin nästa. – Varför dessa olika reaktioner? undrade jag. Skillnaden är att människor nu upplever sig direkt hotade till livet, menade hon. Det är den gamla dödsskräcken som sticker upp sitt fula tryne. Har man inget evighetshopp bringar den lätt människan ur fattning.

Så mitt uppe i alla bestyr för att stävja viruset och få det att sakta ner farten, låt oss inte glömma de eviga andliga förberedelserna. Låt oss fortsätta sträva efter de andliga gåvorna och dygderna. Bli, och fortsätta vara, andliga preppers. Och låt oss vara glada och tacksamma i Herren. Igår, idag och imorgon är det i Honom vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28).

Guds frid!

Sophia

Hej vänner!

Corona-restriktionerna har nu även nått vårt kontor här i Addis Abeba. Hittills sägs det att det inte finns några konfirmerade fall här i landet, vilket är precis lika konstigt och otroligt som det låter.

Vår hälsoansvariga på kontoret har bestämt att vi inte längre ska skaka hand. Istället ska vi vinka från avstånd eller hälsa typ “namaste”-style. Det är MYCKET svårt, i synnerhet för etiopierna. Här är ju hälsningar oerhört centrala; man hälsar på varandra med handskakning och axeldunk, ibland omfamningar och pussar. Ofta flera gånger om dagen med samma person. Och nu är det förbjudet….

En av mina arbetskamrater, Simret, beklagade sig och sa: “Det är så svårt, Sophia! Omfamningar och handhälsningar är ju vårt kärleksspråk.”

Likadant på ceremonin idag, när alla skulle få sina certifikat för att de deltagit i poesi-worskhopen. I vanliga fall tackar man genom att respektfullt sätta vänsterhanden vid högerarmens armåge och ta i hand. Detta fick nu inte ske, så det blev en komisk tillställning där vår Program Director drog undan handen och satte den på sitt hjärta istället, när deltagarna försökte tacka i hand. Det blev många skratt.

Likt Paulus hälsar jag er nu med en (digital) helig kyss. Det måste väl ändå anses vara sanitärt, även i virustider.

Ber och hoppas att ni ska slippa bli sjuka och att corona-viruset och hela hela situationen ska lugna ner sig.

Sophia

 

Det vanliga är kanske att man som svensk förvånas när överraskningar och farthinder kommer i ens väg. Vi chockas över Coronavirusets framfart. Över glassen som trillar av struten. Över störtregnet. Eller att kassaapparaten på ICA gått sönder.

Borde inte vardagen vara friktionsfri? Borde vi inte kunna räkna med att det vi planerar för dagen verkligen ska kunna utföras. Vi skriver att-göra-listor och bockar av punkterna i snabb takt.

Men är det något jag övas i här så är det att inse att överraskningar och farthinder är en helt naturlig del av vardagen. Saker händer. Ibland otäcka saker. Ibland glada överraskningar. Och vi kan aldrig någonsin veta vad som sker härnäst. Att-göra-listorna skrivs med parentesen: ”inshallah, om allt går bra”.

Och faktum är att detta på något sätt kan kännas skönt. Ibland blir jag stressad av alla överraskningar, men när jag släpper mitt kontrollbehov så blir det istället befriande. Jag gör så gott jag kan, men det blir som det blir och det måste få duga.

Och under de perioder som vardagen är friktionsfri så blir vi tacksamma. För det är inte ju helt självklart.

Och därför sitter jag nu här till bredden full av tacksamhet och förvåning. Jag har varit på en två veckors resa österut med en liten grupp svenskar, och INGENTING gick fel.

ALLT hade kunnat hända! Vi hade självklart en plan, men jag upprepade gång på gång att ”det ju troligen inte blir som vi planerat”. Vi var inte oroliga över de eventuella överraskningarna, men vi var inställda på att de skulle komma. När som helst.

Tåget till Dire Dawa kunde ha varit inställt (det går bara en ggr varannan dag). Vi kunde ha mött demonstrationer som tvingat oss att ändra resrutt. Människor vi skulle träffa kunde ha insett att det var för utsatt och tvingats ställa in. Minibussarna hade kunnat krångla. Vi kunde ha blivit uppätna av hyenor (eh…?!). Vi kunde ha stått där vid landsgränsen utan att beviljas visum. Gästhusen vi bokat hade kunnat vara fullbokade. Vi kunde ha däckat av matförgiftning, amöbor, förkylning, trötthet. Och. Mycket. Mer.

Men inget hände. Allt gick bra.

Jag är så tacksam för den lilla svenska gruppen som reste med mig. Att de tillsammans med mig ville kliva ur bekvämlighet och en mer lättplanerad vardag. Jag älskade att se deras engagemang och öppenhet. Höra hur de uppmuntrade människor vi mötte. Dela deras böner och blickar. Och att få visa dem den delen av världen som vi älskar.

Tacksam!

Och tacksam för att vi alla är tillbaks hemma nu, med våra familjer. Men med nya människor, platser och biståndsarbeten i våra hjärtan!

Min vän Sarah (Instagram: honigdusche) uppmärksammade mig på en text skriven av CS Lewis i mitten av 1900-talet. Författaren talar om atombomben, men idag kan vi ersätta atombomben med koronaviruset.

“In one way we think a great deal too much of the atomic bomb. People ask ‘How are we to live in an atomic age?’

I am tempted to reply: ‘Why?’

Just live as you would have lived in the sixteenth century when the plague visited London almost every year, or as you would have lived in a Viking age when raiders from Scandinavia might land and cut your throat any night; or indeed, as you are already living in an age of cancer, an age of syphilis, an age of paralysis, an age of air raids, an age of railway accidents, an age of motor accidents.’

In other words, do not let us begin by exaggerating the novelty of our situation. Believe me, dear sir or madam, you and all whom you love were already sentenced to death before the atomic bomb was invented: and quite a high percentage of us are going to die in unpleasant ways.

We had, indeed, one very great advantage over our ancestors—anaesthetics; but we have that still. It is perfectly ridiculous to go about whimpering and drawing long faces because the scientists have added one more chance of painful and premature death to a world which already bristled with such chances and in which death itself was not a chance at all, but a certainty.

This is the first point to be made: and the first action to be taken is to pull ourselves together. If we are all going to be destroyed by an atomic bomb, let that bomb when it comes find us doing sensible and human things – praying, working, teaching, reading, listening to music, bathing the children, playing tennis, chatting to our friends over a pint and a game of darts – not huddled together like frightened sheep and thinking about bombs. They may break our bodies (a microbe can do that) but they need not dominate our minds.”

“On Living in an Atomic Age” av C. S. Lewis år 1948. (Sida 73-80).

Och så två små vackra filmer, också de från Instagram. Filmer av människor i karantän. Hoppas ni kan öppna dem.

View this post on Instagram

FROM THEIR BALCONIES! It’s just so beautiful to me. Everybody playing their part.

A post shared by Shaun King (@shaunking) on Mar 13, 2020 at 4:11pm PDT

View this post on Instagram

Nobody is supposed to leave their homes in Italy so he broke out his trumpet and gave everybody a free concert.

A post shared by Shaun King (@shaunking) on Mar 13, 2020 at 4:17pm PDT

“What’s my instrument? And how can I use my gifts to help people right now? Those are the questions we each need to ask ourselves right now. For this man, it’s the saxophone. He’s quarantined in Italy but still found a way to use his gifts to lift people’s spirits. Let’s all join him.”

– shaunking