Vi får ibland frågor om vad vi lärt oss av våra år utomlands, vilket naturligtivs kan vara svårt att ringa in. Jag har ju ingen aning om vem jag vore utan dessa snart tio år i Afrika. Men NÅGOT borde vi väl ha lärt oss mellan alla brottningskamper, äventyr och vardagsbestyr?

Efter en snabb funderare kommer här några spontana svar.

Afrika har lärt oss att äta kaksmet! Vi har även vid flertalet tillfällen bjudit gäster på halvfärdiga kladdkakor, sockerkakor eller pajer på grund av att elen gått precis när vi stoppat in efterrätten i ugnen. Det känns ibland som att gudarna retar oss och medvetet stänger av elektriciteten just när den behövs som mest… Men om inte annat så blir väl de rinnande kakorna en god träning i ödmjukhet.

Vi har lärt oss att leva efter devisen ”Inshallah” eller ”God willing”. Eller som vi skulle säga på svenska; ”Ja eventuellt, kanske, om det nu verkligen blir så. För vad vet egentligen jag!!?”.

Troligen har vi även börjat lära oss att leva lite mer i nuet. Typ ”om taket ramlar in i morgon, så kan jag i varje fall njuta av dess skydd idag”. Lite mindre oro och lite mer flexibilitet alltså. Vi har åtminstone haft många, många tillfällen att öva oss i detta.

Och så har vi det här med att kissa i hål, ståendes på huk. Under två års tid hade vi ingen toalett inomhus, utan endast ett hål i marken bakom en mur i trädgården. Under regnperioden fick vi stå i regnet eftersom det inte fanns något tak.

Jag kan lugnt erkänna att det kräver en hel del övning för att lära sig sikta rätt i det där hålet! Många missbedömda skvättar på anklarna har det blivit (om jag nu ska vara ärlig. Ingen lärdom kommer ju gratis)…

Aldrig någonsin har vi tränat våra lårmuskler så mycket som under de åren! Tänk er när vi var magsjuka och tvingades spendera timmar över det hålet, ståendes på huk. I början fick jag sådan enorm träningsvärk!

Här i Addis har vi två riktiga toaletter inomhus, så det blir ju inte lika ofta vi får träna våra lårmuskler. Men färdigheten sitter i och kommer fortfarande till användning med jämna mellanrum.

Vi har lärt oss att räkna ut vad barnens skostorlek kommer vara om ett år från nu. Och att bedöma hur många skor (och tröjor, shorts…) de kommer slita ut under den perioden.

Och så har vi lärt oss att räkna ut hur mycket choklad vi behöver för kommande år. Vi har handlat rätt mängd… och sedan ätit upp allt inom ett par veckor.

Vi har blivit stjärnor på att gå igenom tull-kön på flygplatsen och se ut som om vi självklart borde gå just igenom den, utan att stanna.

Vi har också lärt oss att det är okey att vara annorlunda. Vi KAN ju inte vara annat än annorlunda, hur mycket vi än försöker! Och när folk stirrar på oss, skrattar åt oss eller skäller ut oss så försöker vi rycka på axlarna. Att bli kallade för kines, baby, utlänning, hund eller älskling känns rätt normalt. Vi får fokusera på att vi själva (oftast) vet vilka vi är.

Så vid närmare eftertanke har vi nog lärt oss en hel del. Högt och lågt.

Tack Afrika för detta och mer!

Igår frågade jag en av mina söner vad han är mest nöjd med på sin kropp.

Svaret kom snabbt; ”Mina ögon! Mina öron! Och min mun såklart!”

Jag undrade varför.

”För de gör ju så jag kan se, höra och prata. Vad tråkigt det skulle vara utan dem!”

Ja, såklart!

”Och benen som gör att jag kan springa snabbt. Och händerna, så jag kan ta saker är också bra. Allt är bra faktiskt” la han till.

Tänk om vi alla såg på våra kroppar med en liten pojkes blick! Struntade i de små (ok, ganska stora) fettvalkarna och de grå hårstråna. Och istället tacksamt älskade allt som funkar!

Det här är ett inlägg jag postade på Instagram för ett par veckor sedan, ett ämne jag ständigt brottas med. Kanske lite mindre idag än för fem år sedan, men ändå finns det fortfarande där och gnager. Det kommer nog alltid finnas där, vart vi än bor i framtiden.

Så jag gör en något reviderad återgivning här på bloggen. Kanske känner någon igen sig?

Det är mycket som händer runt omkring oss som jag filtrerar bort. Jag riktar blicken åt ett annat håll. För att klara ”vardagen” antar jag.

Och samtidigt är det klart att vi ser allt som sker i vår närhet. Och att det kan vara smärtsamt. Alla dessa människor som lever vid vår sida, men som vi inte på djupet kan dela stunden med. Det kan vara språkförbistringen som ställer till det. Eller olika levnadssituationer. Eller helt enkelt att våra familjekulturer är så skilda. Eller att jag är för trött för att orka just då. Eller att barnen inte VILL.

Imorse var en av alla dessa millioner gånger. Vi som familj vandrade ute i bergen ett par mil från Addis. Andades frisk luft och njöt av att få vara bara vi. Det hade varit en intensiv period för oss och vi ville få komma bort över helgen.

En äldre fåraherde såg oss och han blev vår självutnämnda ”vakt”. Han ställde sig med en piska 20 meter ifrån oss, för att jaga bort alla nyfikna barn som ville se vilka vi var. Kom barnen för nära oss så varnade herden dem med ett piskrapp i luften.

Han ville hjälpa oss och visst var det skönt att få vara lite ensamma, men samtidigt… ngt djupt sorgligt över barnen som på avstånd stod och tittar på våra barn, med stora ögon.

Våra barn hoppade runt på klipporna och låtsades att de var babianer och hyenor. De levde sig helt in i sina fantasier och i sin lek och såg inte vad som försiggick runt omkring dem.

De andra barnen stod med stora gula plastdunkar, på väg till vattenhålet för att hämta vatten till sina familjer. De stod länge länge och tittade på oss.

Två olika världar. Som på avstånd fick en glimt av varandra, men ändå inte möttes med mer än ett litet ”hej”.

Ibland får dessa olika världarna vävas samman på ett så otroligt vackert sätt. Jag älskar när det sker, varesig det är hemma hos oss eller hos någon annan.

Men ibland (som idag) pågår de parallellt, utan att överhuvudtaget mötas.

Jag har alltid tyckt att detta är SÅ SVÅRT! Vi lever på något sätt i två (eller tre eller fyra!) olika världar samtidigt. Jag som så gärna vill dyka rakt ner i den kultur vi “arbetar med” och bli ett med dem! Får jag välja så vill jag bo i en av deras små byar ute på landet. Jag vill få vakna upp med dem, sitta utanför hyddan och koka morgonkaffet. Dela livet på riktigt. Deras liv. Hos dem.

Men jag har tvingats inse att det inte är där vi ska vara nu! Mina glamoriserande försök skulle inte hjälpa människorna i byn och det skulle inte vara rättvist mot mina egna barn. Jag vet inte ens om jag verkligen skulle orka det just nu.

Kanske har vi hittat en bra balans de senaste åren – ett sätt som funkar för både våra barn, för mig & Andreas och för vårt arbete och våra vänner. Våra fyra världar vävs ibland samman och ibland levs de parallellt. Det funkar.

Men med jämna mellanrum blir det fortfarande kaos inom mig och jag kan längta efter att slippa alla dessa kontraster, alla dessa olika liv och olika världar som jag får en glimt av men på något sätt ändå står vid sidan om.

Det är med blandade känslor jag upplever sådana här stunder. Endel av mig älskar att få finnas med, se och känna det folket ser och känner.

Timket är en av de absolut viktigaste högtiderna för de ortodoxt kristna här. Och jag ser längtan och desperationen i deras blickar. Föräldrar tränger sig fram med sina barn. Människor bär sjuka vänner för att de ska få komma nära. De hoppas och de ber.

Det heliga vattnet betyder så oerhört mycket. Genom att prästen stänker några droppar av det på en människa, så kan människan få förlåtelse, välsignelse eller bli helad från sjukdomar.

Det är smittande att se längtan som finns. Och det är fint att kyrkan vill göra Gud tillgänglig för folket. Att de bär ut det Heligaste, ut på gator och torg.

Jag blir ödmjukad av att se hur alla är med, lika inför Herren. Gamla, unga, sjuka, fattiga, rika. De ropar. Hoppas.

Det finns så mycket vacker symbolik i denna högtid!

Och samtidigt! Det skriker inom mig! Ser ni inte??? Människor!! Har ni inte hört???

Era rop och böner frälser er inte! Vattnet gör er inte hela! Har ni inte hört?

NÅDEN är allt ni behöver.

Guds nåd! Genom Jesus. Inget ytterligare behövs!

Jag tänker att högtiderna, vattnet, sångerna, tabernaklet och ikonerna kan vara så vackra verktyg/symboler för oss att se Gud. Men när de tar Hans plats och blir vägen till räddning, då har det blivit så fel så fel.

Så jag står tillsammans med den ortodoxa kyrkan denna morgon. Och ber om klarsyn. Och möten med Han som verkligen kan befria. Utan krav och botemedel.

Och så ser jag på mig själv.

Funderar på vad för saker som jag sätter min tillit till. För säkert har även jag sådant. Saker som skymmer den verkliga nåden.

Jag ber om frihet.

Vem skulle kunna motstå det etiopiska Timket-firandet?

Denna glada, färgstarka högtid där de ortodoxa firar Jesu dop och bär ut den heliga förbundsarken på gatorna. De rullar ut mattor, sopar, strör gräs, sjunger, dansar och jublar runt arken och prästerna.

Här står vi på gatan utanför vårt hus och väntar. Och väntar. Staden är sedan ett par dagar dekorerad och människor är redo för ett långt och intensivt dygn.

Och så kommer de!

Varenda hörn av Addis fylls av vitklädda människor som i olika konstellationer vandrar till öppna fält där de tillsammans med arken spenderar den kommande natten. Tusen och åter tusen människor vakar och ber.

Och vid soluppgången imorgonbitti utförs dopcermonier, innan arken åter bärs tillbaks längst gatorna och in i kyrkorna. Inne i det heligaste får arken sedan stanna tills nästa års Timket, undangömda för oss vanliga människor.

Du älskar.

Det karga.

Det livlösa.

Det färgstarka

Det som väljer dig.

Och det som inte väljer dig.

Du älskar.

Rakt igenom.

Det svaga.

Och det kraftfulla.

Det som blivit.

Och det du ser ska bli.

Lär mig älska.

Dig.

Och det du ser.

Det svåra och karga

Och fula.

Det vackra och enkla

Och starka.

Hej Vänner                              160120    Dodoma

I väntans tider – på vad, kan man fråga sig.

Här i landet kan man ju inte smaka alla frukter när som helst på året, utan måste vänta tills det är säsong. I min trädgård mognas just nu citroner och guava. Härligt när jag nu snart kan plocka dessa två frukter direkt från träden. Det är rikedom som inte syns i plånboken, men glädjer stort min samla-på-mig-själ.

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

Hej!

Kära nån, den här veckan är det bara namn, namn, namn och åldrar, åldrar, åldrar. 1 Mosebok (kapitel 4 och 5) är ganska rättfram och explicit, den skippar ingenting, filtrerar inte mycket. Alla åldrar och alla namn ska med, likaså alla “x låg med y och fick z”- redogörelser (eller “mannen ‘kände’ kvinnan” som det står på hebreiska). Varför står det inte bara “x och y fick barn”? Vadan denna övertydlighet? Jag har inte grävt djupare i saken men kanske ett skäl till att man skriver ut att “Mannen låg med sin hustru och hon blev havande och födde Kain” är att distansiera sig från dåtida skapelseberättelser med ursprung i Främre Orienten. I dessa (och senare) mytologiska berättelser var det vanligt att gudar, eller djur eller gudar i skepnaden av djur (i alla fall i grekisk mytologi), fick barn ihop med människor. Kanske vill Moseboken göra det helt klart att alla dessa människor som radas upp var just verkliga människor, som kommit till på det sätt som människor kommer till. Efter Adams och Evas enastående skapelser har alla människor i alla tider blivit till genom en förening av man och kvinna. Ingen Gud har varit fysiskt inblandad sedan dess, förutom vid ett tillfälle: vid Jesus Kristus tillblivelse. 

När man, som vi gör nu, närstuderar 1 Mosebok, slås man av att det i människans historia ryms både det mest förunderligt vackra (Noas tro, Josefs och hans bröders försoning) och det mest otäckt motbjudande (Labans lurendrejeri, Kains mördande och vådtäkten av Dina). Moseböckerna duckar inte för något av detta, varkens tillvarons skönhet eller tillvarons grymhet. Det ska heller inte vi. Det som har hänt har hänt. Men jag kan lova er att det är en prövning för gruppdynamiken när man i ett tvärkulturellt översättningsteam tvingas att ingående diskutera ordval och grammatisk struktur i historier som den om Lot och hans döttrar i 1 Mosebok 19…

Så, vi får fortsätta att harva oss igenom dessa namn, åldrar och förbindelser. Alla dessa människor som levat, fått barn och dött. Namnuppräkningarna förankrar bibelberättelsen i verkligheten (födelse och död, födelse och död) och bildar en kedja som löper genom historien. Kanske kan man betrakta dem litegrand som sjöväderrapporten på radio, vars förutsägbara och dagligt återkommande mönster visar både på tillvarons kontinuitet (alltid samma platser) och dess ombytlighet (temperaturerna och vindriktningarna). Det är förtröstansfullt att lyssna till hur saker och ting verkligen förhåller sig, dvs. sanningen. 

Slutligen påminner namnuppräkningarna oss om skillnaden mellan människa och Gud. En är förgänglig, en är evig. Vi är bara en länk i kedjan, sedan dör vi bort från denna jord. Och döda skulle vi förbli, om inte Gud gripit in.