Jag och Andreas var på sjukbesök igår. Det var en nära vän vars öga plötsligt svullnat upp. Hon hade en kraftig huvudvärk, tålde inte ljus eller ljud. Låg där ensam i mörkret, i tystnaden och suckade av smärta. 

Jag satt på hennes sängkant en stund. Mest var hon tyst. Men så talade hon ibland om hur det kommer bli bra. Det gör ont, men det blir bättre. Hon var trygg i att smärtan kommer och går. Och hon var tacksam för att jag ville dela denna stund med henne. 

Jag har lärt mig så mycket av att få följa Mekdes! Hennes berg och dalbana till liv. Hennes inställning till problem. Hennes tro. Det ger mig mod!

Sakta inser jag vikten av att våga se och erkänna mina egna förluster och min egen smärta. Att inte blunda eller försöka stryka över. Vare sig för mig själv, men inte heller för mina barn. 

När vi vågar sätta ord på våra förluster, se dem och erkänna dem – då märker vi ju hur de så ofta följs av en vinst som aldrig skulle ha varit möjligt utan den första förlusten. Det hindrar inte smärtan och det gör den inte mindre verklig. Men det hjälper oss att se på livet med distans. Och att tro på att denna dag inte bär på det slutgiltiga facit. 

Jag tänker ofta på det när mina barn får uppleva svårigheter, eller när de lite för ofta får höra om orättvisor. Jag kan inte skydda dem från ett smärtfritt liv. Jag borde inte skydda dem från förluster. Vi pratar om orättvisor, sjukdom och förföljelse. Men jag önskar att de ska få vara trygga i mörkret!

Jag är så glad för Mekdes som korsat våra liv! Som låter hela vår familj ta del av hennes strävan. Och som låter oss se hoppet hon bär på.

Det ger oss mod att möta vår egen verklighet.