Det finns ett somaliskt ordspråk som talar om termiternas sammarbete.

Det är fantastiskt hur termiterna bygger en hel värld. De bygger den på natten. Gemensamt. Grunden är säker.

Jag har hört ordspråket tidigare, men det var inte förrän jag stod vid dessa gigantiska termitbyggen som jag fattade varför termiterna lyfts som föredömen.

Jag brukar inte nörda ner mig i sådanthär, men efter alla hundratals myllrande stackar vi kört förbi har jag inte kunnat låta bli att gräva lite.

Tänk er en pytteliten miniinsekt. Ett djur som enkelt kan krossas mellan din tumme och ditt pekfinger. Mjukhudade, oftast vita. Nästan lite genomskinliga.

Ett ganska intetsägande djur.

ekologia.pl

Men dessa små insekter bygger alltså dessa enorma palats! Utan andra verktyg än sina egna kroppar.

Tillsammans har de släpat dit en smula lera efter en annan. Lite spillning. Lite jord och saliv och så cellulosa som väver det samman.

Vilken arbetskraft, tålmodighet, målmedvetenhet och enhet!

Varje termitstack innehåller miljontals termiter. De arbetar tillsammans, med tydligt uppdelade roller.

Fertila honor och hanar får vingar som de använder till att svärmar iväg mot nya platser. När de landat på marken slår de av sig sina enorma vingar och börjar genast leta efter en partner. När ett par har bildats söker de tillsammans upp en plats att starta sitt nya samhälle på. Detta ursprungspar, kungen och drottningen, är de enda i stacken som är fortplantningsdugliga. De första ägg och larver de får sköts om av honan och hanen gemensamt och larverna utvecklas sedan till arbetare.

Arbetarna tar sedan över allt arbete i kolonin och drottningen och kungen behöver nu endast fortplanta sig så att kolonin växer. 

Arbetarna är flest till antalet och det är de som bär på byggmaterial till stacken och som samlar mat till kungen, drottningen och soldaterna. Arbetarna matar också drottningen, kungen och larverna. Hos vissa arter matar de även soldaterna, då dessa har för stora käkar för att kunna äta själva.

Till sist har vi alltså soldaterna som har i uppgift att försvara samhället mot inkräktare.

Termiter samarbetar. De bygger enorma bon eller gångar under jorden. Och de kan bryta ner och förstöra andras byggen.

Vi är många som råkar ut för termiternas framfart. Ett sovrumsgolv som smulas sönder, möbler som förstörs, ett hönshus och en kaninbur som angrips. Onda, hemska varelser!

Eller nej. Livet är inte så svart vitt. Saker och ting är sällan ”bara ont”. Termiter är inte onödiga byggmästare som endast tänker på sin egen masterplan.

Forskare har länge studerat ett antal termitstackars ekologiska produktivitet på Kenyas savann och fann att växter utvecklades snabbare ju närmare stacken de stod. Det var likaså tydligt att djurpopulationer växte mer ju närmare stacken de höll till. Utan termiterna skulle ekosystemet påverkas väldigt negativt.

Man tror att termiterna bland annat transporterar ner grovkorniga partiklar i den annars fina jorden nära stackarna. Det grova materialet ökar jordens genomsläpplighet av vatten och hindrar stackarna från att krympa eller rasa under perioder av torka. De innehåller också höga halter fosfor och kväve vilket ökar jordens bördighet.

”Ja, det är fantastiskt hur termiterna bygger en hel värld. De bygger den på natten. Gemensamt. Grunden är säker.”

De bygger i torra, karga landskap. De bygger med målinriktning och tydlig arbetsfördelning.

De är villiga att offra sig själva, för sin koloni (de äldre termiterna av arten Neocapritermes taracua kan försvara sin koloni genom att spränga sig själva i luften när en fiende närmar sig).

Detta somaliska ordspråk och bilden av termiternas palats tar jag med mig denna vecka.

Ja, det är fantastiskt hur de bygger en hel värld.

Och så tänker jag på Jerusalems murar, de som hade trasats sönder oh vara spillror låg obrukbara.

”Låt oss börja bygga” sa Nehemja, en ledare med visioner (2:18). Och sedan följer en enda lång uppräkning av alla som arbetade på muren (Neh. kapitel 3). Alla behövdes. Alla gjorde sin del. Ledare och arbetare kämpade på tillsammans.

Hej Vänner.                                   110120    Dodoma

Varje år ges det nationella prov i årskurs två och fyra på gymnasiet. I slutet av denna veckan kom resultatet. Detta har många tusen ungdomar väntat på. Och därför är det sorg och glädje. Denna gången var det 7 procent fler som klarade provet jämfört med förra året. Men många är ledsna. Och tyvärr är det varje år, ganska många som tar sitt liv under dessa dagar. De klarade sig inte och skäms inför föräldrar som har satt sitt hopp till dem. Pressen är mycket hård på ungdomarna och de ser inte någon bra väg ut ur sin förtvivlan. När jag arbetade med kristna studentrörelsen – UKWATA – tog jag upp detta många gånger, för att ge studenterna kraft att gå vidare även när de fått ett negativt beslut. Bed för Tanzanias studenter!!

Ett foto från stiftets gymnasieskola Aya i närheten av Kondoa.

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

Det är ett år sedan jag skrev sist.

Då blev det plötsligt för svårt att trolla fram texter. Kändes kravfyllt.

Kanske var jag för trött, för tom eller för upptagen. Kändes onödigt. Jag visste inte vad jag skulle skriva om. Och så glömdes bloggen bort.

Men nu ska jag återigen försöka ta ett nytt tag om aammin.wordpress.com.

Lovar verkligen inga dagliga inlägg – men ibland dyker det troligen upp ett foto eller en tanke eller en kort betraktelse. Får se vart det landar.

Det känns roligt!

Samtidigt skrämmer bloggandet mig lite. Jag såg att det var flera som läste, men hade ingen aning om vilka det var. Någon damp ner från Kina. Någon annan från England och Israel. Yemen och västra Afrika. Vem som helst kan ju råka hamna här.

Och det är ju det fina. OCH det svåra.

Tycker jag.

För vem är det egentligen jag skriver för?

Instagram känns mer kontrollerat på det sättet. Jag vet vem som ser bilderna och det känns opretentiöst. Samtidigt ryms ju inte allt där.

Så jag öppnar återigen bloggen och försöker fånga en del av mitt eget hjärta i dessa uppdateringar. Jag skriver för min egen skull. Och för dem som råkar vara intresserade av denna svenska mamma, som bor på Afrikas Horn och längtar efter liv. Ni får ta mig som jag är.

God jul på er vänner!

God jul!

Kaffe på g

En av världens bästa cuisiner??

Från nyårsdagen vid Langano. Mamma på besök <3

Här tillagas den goda maten av Abaynesh och hennes syster Aseda

Läsning i väntan på mat

Etiopiska flickor utanför kontoret idag. De traditionella vita festklänningarna har kompletterats med röda tomeluvor.

Idag firar etiopierna jul, bland annat genom att äta massor med kycklinggryta. Är man ortodoxt kristen smakar den säkert alldeles himmelskt eftersom de har en 40 dagar lång fasta bakom sig.

Själv är jag dock på jobbet och tampas med kryptiska och svåröversättliga Jesuord i Johannesevangeliets tolfte kapitel. Men vi vet ju alla att man måste kämpa lite med det som är värt mest här i livet (Det bästa i livet är kanske gratis men kostar ändå en hel del-  i ansträngning och tid).

Det finns dock ingen orsak att tycka synd om mig för att jag jobbar på den etiopiska juldagen. För även vi ska få vår beskärda del av kyckling idag. Vi är nämligen hembjudna till vår städerskas och nannys familjer på julfirande senare under dagen. Har lagt till några bilder därifrån också.

Under julen firar vi Kristus ankomst. Herren grep in, kom in i vår värld, i vår tid. Såhär uttrycker psalmisten det i slutet av Ps 24:

“De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom. Men jag lever för honom, och mina barn ska tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.”

Sophia

Hej Vänner.                                     241219     Dodoma

Nu är jag med er igen. Efter att ha levt utan internet under en längre tid, fungerar det nu igen. Hoppas jag!!!! Men det har också varit en tid av inte enbart frustration, utan också en tid med många insikter – hur beroende är jag av datorn och internet? Jag har kunnat skicka ett mail varannan dag, mer har inte datorn klarat av, så helt utan omvärlden har jag inte varit. Nu säger dock televerket – som jag är uppkopplad mot – att det ska fungera bra.

Idag hörde jag detta.

Den vi väntar på står vid dörren och vill in och det är inte dem från hemtjänsten, utan det är vår Frälsare Jesus Kristus…. och han har mer att erbjuda än hemtjänstpersonalen.

Nu under julhelgen och det nya året, ber jag dig att komma ihåg dem som kanske inte får andra besök, än de som kommer från hemtjänsten. Dessa underbara människor i hemtjänsten som betyder så mycket för många, kanske också skulle bli glada över att få hjälp om du  bara sitter ned hos en medmänniska. Ta er den tiden. Det är bara tid det handlar om. Att prioritera om den lite grann och du gör dagen ljusare för din nästa. Det skulle betyda mycket för de du besöker, men det skulle också betyda mycket för alla dessa människor som i ur och skur reser runt i husen och hjälper de som är i behov av stöd på olika sätt. Personerna i hemtjänsten ser massor av behov som de tyvärr inte hinner med att tillgodose. Hjälp dem.

Där händer möts, där händer något.

Du vet ingenting vad ett sådant möte kan leda till. Våga satsa din tid!!!!

När jag under november månad var i Sverige för medarbetardagarna för EFS, var detta en del av de som bebodde mitt hus och tog hand om det. Vilka goa barn jag har som fixar detta utan några problem.

Nu är jag på banan igen, så kanske redan imorgon kopplar jag upp mig igen och berättar om…… Vi får se vad det kan bli.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf