
Deltagare i Oral Bible Storytelling workshopen under morgonandakten
Kära vänner!
Idag påmindes jag om dessa verser från Psaltaren 34:

Deltagare i Oral Bible Storytelling workshopen under morgonandakten
Kära vänner!
Idag påmindes jag om dessa verser från Psaltaren 34:

Resan hit gick bra vi fick stanna vid alla checkpoints men vad gör man inte för att komma fram.
Idag har vi packat upp här och delat upp i nya högar, Sverige, Mekanissa och ge bort. Nu gäller det att vila och återhämta sig efter värmen och turbulensen runt Aira. Tänk att få vrida på vattenkranen och det kommer vatten, det är små saker som ger oss glädje. Vi njuter av att det är svalare på natten så det går bra att sova. Nu ser vi framemot att få träffa Harry, vårt barnbarn och alla er andra. Kram
Om du inte kan vara på plats, så kan du se kvällsgudstjänsterna och årsmötet på EFS play här.
På samma kanal kan du följa Eftersändningarna där vi intervjuar olika medverkande i konferensen.

Gått och väntat på att den skulle slå ut, Afrikas blå lilja och den gjorde det nu innan vi reser härifrån. Vemodigt att åka men allt har sin tid och nu ska vi snart återvända hem till Örnsköldsvik. Ute är det ganska varmt 31 grader, kvalmigt och åskan mullrar, få se om det blir något regn. Lunch idag hos Jimata, för er som vet vem han är, vår banan och papaya leverantör. Några saker som ska ställas till rätta uppe på jobbet innan det är kvällsmat hos Tafasse och Turonesh. Imorgon bitti kl 06 bär det av till Addis om allt fungerar som det ska. Vi har pack utrymmet fullt så undrar hur tjafsigt det blir vid vägspärrarna. Vi får överlämna allt och be om Herrens beskydd.
Hej Vänner. 050519 Dodoma
Denna veckan fick jag tag i RABARBER. Det är så långt emellan att jag glömmer bort att längta efter det. Rabarberkräm med mjölk. Smaka på dessa ord!! 
Under förra veckan delades det ut maskmedicin i skolorna. Barnen hade då kommit tillbaka till skolan efter påsklovet och då passar man på att medicinera dem. Jättebra tycker jag. Under loven är det många som åker och hälsar på folk ute i byarna och kommer tillbaka med lite av varje i kroppen. Jag själv avmaskar min familj kanske varannan månad.
Idag hade vi massajgudstjänst här inne i stan. Som alltid oerhört roligt och många gånger gripande på det sätt de firar gudstjänst. De är ofta som små barn i sin tro och visar det väldigt öppet och oskyldigt. Idag tog jag upp frågan om AIDS igen. Det gör jag med jämna mellanrum. På min fråga hur många som var beredda att testa sig svarade 8 jag på direkten. Jag kommer därför att ta med dem denna veckan och kommer att vara med dem fram tills dess de fått sitt svar. Och efter också, om någon visar sig vara smittad. För tio år sedan var folk rädda att testa sig,men inte idag. Efter att ha tagit upp det så många gånger, är de snarare glada över att någon påminner dem.
Under veckan kommer jag också att träffa kvinnogrupper, för att ta upp vad det innebär att vara annorlunda. Många av er kanske känner till boken Pricken, om den prickiga kaninen som blir utstött och sedan finner en ny familj som tycker om honom. Men han hittar också tillbaka till sin gamla familj. Den boken finns nu på swahili och vi har den i stort antal och använder den i alla sammanhang. Jag läser den för dem och vi diskuterar vad den innebär för oss. Och funderar på vad vi kan göra för de annorlunda. Mycket spännande situationer som har lett till flera bra initiativ från dem själva.
Sköt om er och njut av svenska våren.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf

Vår medhjälpare Gabanesh ville plötsligt bli förflyttad till annat jobb på sjukhuset. Hon kunde inte jobba natt hos oss och då gick hon miste om nattersättningen.
Då kom adde Urge istället och hon är mycket duktig att sy samt lär sig snabbt hur det ska vara. Hon ser även möjligheten att kunna använda rest bitarna. Veckan som gått har hon sytt pack dukar, håldukar, benskydd och lakan till operations avdelningen. Känns bra att hon är den som fortsätter här.
Hej Vänner. 030519 Dodoma
Idag har vi skördat bananer i min trädgård. Guawan är slut liksom passionsfrukten och mitt citronträd. Citroner får vi så mycket, att vi skulle kunna gödsla med citroner. Snart är papayan klar också. Vilken rikedom jag har inpå husväggarna!!
I stiftet har vi två gymnasieskolor – Aya och Embeko. Vi har nu startat ett större arbete på sedda skolor gällande Barnkonventionen. Denna gången handlade det om de handikappades situation i samhället och vad kan en skola göra för att förbättra deras villkor. Gräv där du står, är nog ord som kan sammanfatta dagen. Det blev goda diskussioner där elever och personal fick styra mycket av samtalen.
Vi samtalade länge om vem som ska räknas som handikappad. Gäller det bara den fysiska och psykiska kroppen, eller kan det utvidgas? Finns det ekonomisk handikapp ? Socialt dito ? Politiskt ? Stamtillhörighet ? Kan en människas kön vara ett handikapp ? Utbildningen eller brist på detta ? Ja,ni förstår att det blev innehållsrika dagar som kräver ett stort efterarbete från oss på kontoret. Men,oj så spännande.
Mycket av arbetet under dagen skedde i smågrupper.
Ute i Chitego har vi nu dragit vatten ända fram till prästgården. Vilket framsteg!! De har vatten ända in i huset. Vi har satt upp en vattentank utanför huset, dit vattnet förs från stora vattenpumpen några hundra meter bort. Ett grönsakslandet förbereds nu där kvinnorna i byn ska kunna lära sig att odla t.ex. spenat som är så nyttigt. Och som folk tycker om. Underbart att detta är klart!!
Joseph visar oss var vattenledningen är nergrävd.

Här ser ni en av fundisarna( Rörmokarna), som sitter inne i den tank som sedan ska resa upp på en ställning, för att ta emot vattnet från stora brunnen.
Utan mig gick allt bra står det i rubriken. Vi – eller det ska nog egentligen stå jag – har lite svårt att släppa greppet ibland om saker och ting. Nu har tre personer från Chitego rest till Sverige och Lysekil,utan att jag är med. Och det har klarat det utan problem – givetvis. Jag har nog aldrig tvekat,men ändå har det funnits en oro inombords Ska de klarat detta utan….. . Och visst gjorde det. Men det har känts svårt för mig. Speciellt när min Bartolomayo är med – denna gången som översättare. Idag kan man ju följa dem via Whats up. När de kom in på flygplatsen i Dar fick jag en film från dem. Likaså inne i planet, innan de for iväg. Sedan från flygplatsen i Amsterdam och från Landvetter. Bartolomayo skickade nog detta för att lugna sin fosterpappa, tror jag. Men oj vilken seger för honom. Han, som ensam av de tre, kan engelska och skulle leda dem fram till de rätta gaterna och olika passkontrollerna. Men han klarade detta. HE MADE IT och ni kanske förstår att det var en stolt Mwalimu Ulf som insåg detta. Han klarade det utan mig. Underbart för honom…..och för mig. Jag är ju inte bättre än att jag också vill ha lite 
av äran. Fy skäms på mig!!
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
P.S. De finns på telefonnummer 076 000 32 44 och det är då Bartolomayo som svarar. D.S.

Ibland blir man informerad bara av en chans, satt och pratade med våra chefer ang våra anställda. Då berättade de att det planerades en avskedsmiddag för oss samma kväll i vårt hus om det gick för sig, 6 personer sas det då. Man kan inte säga nej precis och strax innan jag skulle gå hem för dagen kom frun och undrade om vi hade 12-14 stolar, för det var nog antalet personer som skulle komma. Det blev en trevlig kväll med 12 personer runt bordet. De är duktiga på att använda superlativer..
Nu är det sista helgen i Aira och inbjudningarna duggar tätt men man kan bara äta inhemska mat två ggr /dag i alla fall om man heter Edmark i efternamn. På måndag åker vi till Addis har vi tänkt.

Hunden ifråga, Anno 2017, precis innan han började krafsa ut sitt öga…
Jag är just nu inte så vidare värst i magen och har hållit mig inomhus hela dagen och skrivit och förberett nästa veckas lektioner och undvikit att träffa folk. Tesfye (seminariets rörmokare) var förbi en liten sväng och pratade en stund. Han är den enda jag känner som inte övergår till engelska – av dem som kan engelska – så fort man stakar sig lite eller blir tvungen att säga något som en tvååring skulle sagt det (vilket tyvärr är hela tiden när det gäller mig; hopplöst efter min fru som jag är på det språkliga).
Det är därför mycket bra amarinjaträning för mig att prata med (och framförallt lyssna på) honom. Så lite mänsklig kontakt har jag haft idag men känslan den här förmiddagen har annars varit att jag bara önskade att jag skulle friskna till. Vilket alltså inte inträffat än. (Sophia hade både giardia och amöba samtidigt för en vecka sedan så jag hoppas nu innerligt inte att det är någon av dem jag har. Då måste jag nämligen åka tvärs över stan för att få det konstaterat och sedan äta dunderpiller i tre dagar som enligt Sophia var en värre upplevelse än själva parasiterna.) ”Tillfriskna” heter här teshale och används mycket flitigt som en spegel av Guds omtänksamhet. ”Han tillfrisknade/det har tillfrisknats honom” (teshalew) säger man och då är all ära Guds, vilket är mycket fint.
Tyvärr kan det också bli lite fatalistiskt, något jag inte sällan retar mig på. Det finns ju nämligen det omvända också som är minst lika vanligt känns det som: att man inte tillfrisknar.
Här är det väldigt vanligt att sådant som vi i Väst får diagnosticerat och behandlat, inte uppmärksammas (det är ju en kostnadsfråga att få bra vård) och så blir något som kanske hade kunnat gå att tillfriskna från så bekymmersamt att det inte blir någon tillfriskning: Mote – ”han dog.” Något man får höra förskräckande ofta tycker jag. En av mina absolut bästa studenter till exempel. När han inte kom tillbaka efter sommarlovet frågade jag vart han blivit av. ”Han dog”. Hurdå? ”Naturligt. Han blev sjuk och tillfrisknade inte.” (Man kan också dö ”onaturligt” till följd av olycka eller överfall vilket ju tyvärr är alldeles för vanligt det också. För er som läst Elena Ferrantes beskrivning av det våldsamma Italien på femtiotalet i boken Min fantastiska väninna så känns mycket av det igen här i Etiopien, tycker jag.)
Folk tillfrisknar inte utan dör. Det gäller såklart i än högre grad djur. Och om man blir förtvivlad inför fatalismen gällande människor så råder en omvänd logik på djurens område som också kan göra en ganska förtvivlad som västerlänning: djur är ju också i Guds hand och kan således tillfriskna de med. Därför släpper man ut hästen som blivit sjuk och hoppas att han tillfrisknar (istället för att tvätta och sy ihop såret, verka hovarna, använda mindre skavsamma seldon etc.). Man låter åsnan som blivit sjuk vila sig (istället för att undersöka varför den blivit sjuk och kanske ge den antibiotika). I grova drag kostar djur för en etiopier som de kostar för en svensk: de är dyra och det skulle absolut löna sig att försöka rädda livet på dem i högre grad än man vanligtvis gör.

En mycket vanlig syn i Addis: den här åsnan är inte död än i teknisk mening.
Det är nu den lite märkliga situationen uppkommer till följd av detta synsätt: djur som gått så långt i sitt lidande att vi i Väst skulle säga att det är kört och oetiskt att inte avliva dem, ger man inte upp hoppet om. Man slaktar inte ett djur för att det är sjukt eller lider. Det kan ju tänkas att det tillfrisknar!
Vi har ett antal självförökande hundar som springer omkring här på seminariet. De fungerar som ett slags inofficiella vakthundar: om det förvillar sig en hyena hitåt blir det ett hiskeligt liv på dem och vakterna springer dit och jagar väck inkräktaren. De äter en del slaktavfall och skräp också, men i övrigt är de väl inte så mycket till vakthundar. Så fort man beskrivit dem som mer vilda än tama slås man dock av tanken att de nog ändå är mer tama än vilda.
En av dem blev sjuk för ett par år sedan och en stor cancer (?) växte fram ur ögat varpå hunden kliade av sig hela ögat och den utstickande tumören med den. Tumören växte stadigt ut ur ögonhålan och då och då blev den så stor att hunden kliade av den igen. Vid dessa tillfällen var den helt blodig i ansiktet och såg ut som något hämtat från en postapokalyptisk skräckfilm.
Jag irriterade mig något alldeles oerhört på att denna hund inte avlivades och bestämde mig för att ta ett prat med vaktchefen. Vid mitt påstående att hunden var så sjuk att den måste dö såg han mycket klentroget på mig och frågade: ”Andas den? Rör den på sig? Kan den stå upp?” Allt det där var jag ju tvungen att tillstå att den gjorde. ”I sådana fall kanske han tillfrisknar!” blev svaret.
Jag tänkte att jag själv skulle avliva hunden och det fick jag tillåtelse till: men ni vet hur det är: ”Beslutsamhetens röda hy går i obeslutsamhetens kranka blekhet över” och då hunden inte syntes till på ett par veckor (campus är ju stort) trodde jag att den hade avlidit själv till följd av sin tumör. Det hade den såklart inte. Den hade tillfrisknat! Enögd men på strålande gott humör skuttar han fortfarande runt och ser ut som en karaktär ur en tecknad disneyfilm.
”Teshalew!” sa vaktchefen glatt menande till mig när vi stod och pratade om något helt annat och hunden ifråga kom skuttande förbi.
”Vi får väl se” tänkte jag, misstänksam som jag var. Men icke. Nu har det gått 615 dagar (!) sedan jag först pratade med vår vaktchef och hunden är lika pigg som innan han fick sin godartade ögon/hjärncancer och han har dessutom överlevt ett helt gäng andra campushundar (här i Addis är hundliv rätt korta, after all…)
Härom veckan tyckte jag dock att det var dags igen: hela ansiktet på hunden var täckt med en rosa skorv och variga sår och skräckfilmshunden såg ut att vara på väg tillbaka. Den här gången gick jag dock inte till vaktchefen (jag anser att mitt tillstånd att avliva hundar utfärdats utan bortre datum).
Men även nu var han borta ett par dagar innan jag kom ihåg att ringa på veterinär med giftspruta och jag tänkte återigen att han nu äntligen dukat under. Men icke. Nu hade han visst tillfrisknat igen och det känns som att den etiopiska synen på liv och levande därigenom har vunnit en slags seger, som jag känner mig mycket kluven till: Han har tillfrisknat. Och det hade han ju definitivt inte gjort om vi avlivat honom.

Såhär såg vår lille hund ut idag för bara en timme sen… :)
Nåväl… en dag skall vi ju alla dö och i ett evighetsperspektiv kanske det då inte spelar så stor roll hur många gånger man tillfrisknat på livsvandringen. Det som spelar roll är väl huruvida vi vågar tro att det psalmisten på så många ställen profeterar om (här Ps 30:1-4) är något djupare och evigare än kroppslig tillfriskning:
Jag vill lovsjunga dig, Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera.
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven.

Babu fanns i Mendi när Gunnar kom dit 1986 och levde under mycket svåra förhållanden. Hans mamma var död och pappan drack för han klarade inte av livet. Sen träffades vi här i Aira och han var Jonatans söndags barnvakt. Lite hjälp fick han av oss och han har alltid funnits i vår närhet. Idag har vi besökt hans hem och familj i Gimbi. Ett fint och välskött hem trevligt att det gått så bra för honom trots den tragiska uppväxten. Följeslagare i vår bil var Abbebe, vår rullstolsbundne vän som levt här på sjukhusområdet i 29 år och varit utanför Aira EN gång under alla år. (Gulisso).
Han hade ett ärende till den statliga banken eftersom Aira banken är stängd/rånad för andra gången. Oj vilka stora och nyfikna ögon som fick se mycket nytt.
Alla människor som tittade storögt i Gimbi då Gunnar körde Abbebe i hans rullstol. Lyckad blev utflykten då allas våra ärenden blev utförda till belåtenhet.