Hunden ifråga, Anno 2017, precis innan han började krafsa ut sitt öga…
Jag är just nu inte så vidare värst i magen och har hållit mig inomhus hela dagen och skrivit och förberett nästa veckas lektioner och undvikit att träffa folk. Tesfye (seminariets rörmokare) var förbi en liten sväng och pratade en stund. Han är den enda jag känner som inte övergår till engelska – av dem som kan engelska – så fort man stakar sig lite eller blir tvungen att säga något som en tvååring skulle sagt det (vilket tyvärr är hela tiden när det gäller mig; hopplöst efter min fru som jag är på det språkliga).
Det är därför mycket bra amarinjaträning för mig att prata med (och framförallt lyssna på) honom. Så lite mänsklig kontakt har jag haft idag men känslan den här förmiddagen har annars varit att jag bara önskade att jag skulle friskna till. Vilket alltså inte inträffat än. (Sophia hade både giardia och amöba samtidigt för en vecka sedan så jag hoppas nu innerligt inte att det är någon av dem jag har. Då måste jag nämligen åka tvärs över stan för att få det konstaterat och sedan äta dunderpiller i tre dagar som enligt Sophia var en värre upplevelse än själva parasiterna.) ”Tillfriskna” heter här teshale och används mycket flitigt som en spegel av Guds omtänksamhet. ”Han tillfrisknade/det har tillfrisknats honom” (teshalew) säger man och då är all ära Guds, vilket är mycket fint.
Tyvärr kan det också bli lite fatalistiskt, något jag inte sällan retar mig på. Det finns ju nämligen det omvända också som är minst lika vanligt känns det som: att man inte tillfrisknar.
Här är det väldigt vanligt att sådant som vi i Väst får diagnosticerat och behandlat, inte uppmärksammas (det är ju en kostnadsfråga att få bra vård) och så blir något som kanske hade kunnat gå att tillfriskna från så bekymmersamt att det inte blir någon tillfriskning: Mote – ”han dog.” Något man får höra förskräckande ofta tycker jag. En av mina absolut bästa studenter till exempel. När han inte kom tillbaka efter sommarlovet frågade jag vart han blivit av. ”Han dog”. Hurdå? ”Naturligt. Han blev sjuk och tillfrisknade inte.” (Man kan också dö ”onaturligt” till följd av olycka eller överfall vilket ju tyvärr är alldeles för vanligt det också. För er som läst Elena Ferrantes beskrivning av det våldsamma Italien på femtiotalet i boken Min fantastiska väninna så känns mycket av det igen här i Etiopien, tycker jag.)
Folk tillfrisknar inte utan dör. Det gäller såklart i än högre grad djur. Och om man blir förtvivlad inför fatalismen gällande människor så råder en omvänd logik på djurens område som också kan göra en ganska förtvivlad som västerlänning: djur är ju också i Guds hand och kan således tillfriskna de med. Därför släpper man ut hästen som blivit sjuk och hoppas att han tillfrisknar (istället för att tvätta och sy ihop såret, verka hovarna, använda mindre skavsamma seldon etc.). Man låter åsnan som blivit sjuk vila sig (istället för att undersöka varför den blivit sjuk och kanske ge den antibiotika). I grova drag kostar djur för en etiopier som de kostar för en svensk: de är dyra och det skulle absolut löna sig att försöka rädda livet på dem i högre grad än man vanligtvis gör.
En mycket vanlig syn i Addis: den här åsnan är inte död än i teknisk mening.
Det är nu den lite märkliga situationen uppkommer till följd av detta synsätt: djur som gått så långt i sitt lidande att vi i Väst skulle säga att det är kört och oetiskt att inte avliva dem, ger man inte upp hoppet om. Man slaktar inte ett djur för att det är sjukt eller lider. Det kan ju tänkas att det tillfrisknar!
Vi har ett antal självförökande hundar som springer omkring här på seminariet. De fungerar som ett slags inofficiella vakthundar: om det förvillar sig en hyena hitåt blir det ett hiskeligt liv på dem och vakterna springer dit och jagar väck inkräktaren. De äter en del slaktavfall och skräp också, men i övrigt är de väl inte så mycket till vakthundar. Så fort man beskrivit dem som mer vilda än tama slås man dock av tanken att de nog ändå är mer tama än vilda.
En av dem blev sjuk för ett par år sedan och en stor cancer (?) växte fram ur ögat varpå hunden kliade av sig hela ögat och den utstickande tumören med den. Tumören växte stadigt ut ur ögonhålan och då och då blev den så stor att hunden kliade av den igen. Vid dessa tillfällen var den helt blodig i ansiktet och såg ut som något hämtat från en postapokalyptisk skräckfilm.
Jag irriterade mig något alldeles oerhört på att denna hund inte avlivades och bestämde mig för att ta ett prat med vaktchefen. Vid mitt påstående att hunden var så sjuk att den måste dö såg han mycket klentroget på mig och frågade: ”Andas den? Rör den på sig? Kan den stå upp?” Allt det där var jag ju tvungen att tillstå att den gjorde. ”I sådana fall kanske han tillfrisknar!” blev svaret.
Jag tänkte att jag själv skulle avliva hunden och det fick jag tillåtelse till: men ni vet hur det är: ”Beslutsamhetens röda hy går i obeslutsamhetens kranka blekhet över” och då hunden inte syntes till på ett par veckor (campus är ju stort) trodde jag att den hade avlidit själv till följd av sin tumör. Det hade den såklart inte. Den hade tillfrisknat! Enögd men på strålande gott humör skuttar han fortfarande runt och ser ut som en karaktär ur en tecknad disneyfilm.
”Teshalew!” sa vaktchefen glatt menande till mig när vi stod och pratade om något helt annat och hunden ifråga kom skuttande förbi.
”Vi får väl se” tänkte jag, misstänksam som jag var. Men icke. Nu har det gått 615 dagar (!) sedan jag först pratade med vår vaktchef och hunden är lika pigg som innan han fick sin godartade ögon/hjärncancer och han har dessutom överlevt ett helt gäng andra campushundar (här i Addis är hundliv rätt korta, after all…)
Härom veckan tyckte jag dock att det var dags igen: hela ansiktet på hunden var täckt med en rosa skorv och variga sår och skräckfilmshunden såg ut att vara på väg tillbaka. Den här gången gick jag dock inte till vaktchefen (jag anser att mitt tillstånd att avliva hundar utfärdats utan bortre datum).
Men även nu var han borta ett par dagar innan jag kom ihåg att ringa på veterinär med giftspruta och jag tänkte återigen att han nu äntligen dukat under. Men icke. Nu hade han visst tillfrisknat igen och det känns som att den etiopiska synen på liv och levande därigenom har vunnit en slags seger, som jag känner mig mycket kluven till: Han har tillfrisknat. Och det hade han ju definitivt inte gjort om vi avlivat honom.
Såhär såg vår lille hund ut idag för bara en timme sen… :)
Nåväl… en dag skall vi ju alla dö och i ett evighetsperspektiv kanske det då inte spelar så stor roll hur många gånger man tillfrisknat på livsvandringen. Det som spelar roll är väl huruvida vi vågar tro att det psalmisten på så många ställen profeterar om (här Ps 30:1-4) är något djupare och evigare än kroppslig tillfriskning:
Jag vill lovsjunga dig, Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera.
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven.
