Hej Vänner. 170718 Dodoma
Just så – nu är jag på spåret igen och har massor att ta igen. I mitt skrivande till er också. Nu får det bli lite varje kväll tror jag.
President Magufuli har låtit meddela att vi ska få två nya trafikljus i Dodoma. Det behövs verkligen. Staden börjar växa och vi ser en märkbar närvaro av våra politiska ledare här i staden. Allt oftare stoppas trafiken när ledarna ska fram och då är det bara att sätta på bra musik eller ta fram en bok att läsa. Det kan nämligen ta sin lilla tid. Nu bor ju premiärministern här och i december sägs det att presidenten ska flytta hit. Min lilla stad Dodoma växer. Trafikljusen ska givetvis drivas med solpaneler.
När jag väl var tillbaka i staden efter min Sverigevistelse tog jag emot Daudi i mitt hus. Han är lillebroder till Loti som har dykt upp mer och mer i mitt hus sedan några år tillbaka. Loti är en klippa. Han ser vad som ska göras och gör det innan jag har hunnit säga något. Nu var hans lillebroder Daudi sjuk. Han var/är psykiskt sjuk och behövde vård. Det finns en psykiatrisk klinik här i stan. Det var länge den enda som fanns i hela landet, men jag har inte varit så glad åt den så kallade vård som givits där. Det har i stort sett bara funnits valium och inget annat. Men nu finns det början till bättre vård och jag vågade därför ta honom dit. Och det ser ut att ha gått bra,än så länge. Han blev kvar här i tre veckor och kommer snart tillbaka. Han hade säkert gått till en medicinman om inte Loti hade kallat honom hit. Bed för honom.
Loti till vänster och hans broder Daudi.
Två seminarier om barnkonventionen har jag också hunnit med. Denna omgången handlar det om att vara handikappad och hur det KÄNNS att vara annorlunda. Vi utgår från boken Pricken(?) av Margret Rey som nu också finns på swahili. Mycket bra bok att utgå ifrån när det gäller barnkonventionen. Läs den!!! Den första som de pekar ut som annorlunda är ju Ulf – du säger alla med en mun. Hur känns då att alltid vara annorlunda. Jag kan ju inte på något sätt göra mig fri från min hudfärg. Samma situation som för albinos. Man bär alltid sin annorlundahet med sig. Alltid!! Jag har fått ganska ingående förklara hur jag har känt det under årens lopp. Det annorlunda kan ju uppfattas som något farligt och utmanande. Hur många är inte de barn som sprungit iväg och gömt sig för att jag kommit till deras by. För att jag är annorlunda=farlig i deras ögon.
Vi har sedan gått vidare med att diskutera vad vi kan göra för att de annorlunda ändå ska få vara med. Spännande frågor att lyfta fram. Vad som kommer ut av all förslag vet jag inte ännu,men i slutet av året ska en första utvärdering ske för att se vad det blev av det. Tänk vad spännande att få vara med i en sån process.
Jag har också varit med om dopet av mitt barnbarn Albert. Hans syster heter Lisa. Båda namnen efter mormor och morfar. Jag heter också Albert ska sägas. Denna gången är 
det Baraka som är fader till barnet.
Imorgon bär det av ut till massajerna. Jag ska leverera två fönster till förskolan i Mhonjera. Sakta men säkert byggs den upp och barnen ska inte behöva sitta i vindraget varje dag. De sitter fortfarande på golvet,men det ska väl bli ett slut på det också en dag. “Pole pole ni mwendo” som man säger här. “Sakta men säkert är rörelsen” kanske det kan översättas med.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Sommar i Sverige
