Hej Vänner                                 300318   Dodoma

Ni har nu sommartid och vi har regntid. Två vackra ord i mina öron. SOMMAR OCH REGN. Härliga ord som står för grönska och fina utedagar för mig.

Vi har nu fått bra regn som kommer att ge skörd till de som sådde. Alla vågade ju inte tro på det första regnet och sådde kanske för sent. Tiden får utvisa detta. Några har inte sått alls. En del äldre massajmän har blivit helt apatiska efter svälten som drabbat dem och tar inte initiativ till någonting. I några fall har jag tagit över bestämmandet och odlat på folks åkrar och hoppas då att de också ska få skörd.

I stiftet har vi firat. Efter flera sparande har vi nu kunnat bygga ett hus till vår biskop. Det har satsats mycket på detta för att biskopen ska få en tjänstebostad så att han kan känna att han också har ett HEM som tillhör stiftet. För vårt ganska lilla stift har det varit en stor uppgift,men nu andas vi ut. Det är nästan klart och det är bara lite “putsarbeten” kvar. Det har kostat oss cirka 110 miljoner shilling vilket i svenska pengar blir 395 000 kronor. För detta har han fått ett stort hus och en mycket stor trädgård. Härligt att det är klart.

Här står han utanför sitt hus nu och hälsar oss alla välkomna.

I söndags hade vi ytterligare en massajgudstjänst här i stan. Dagen innan hade två morankrigare råkat i bråk med varandra och jag blev ditkallad och fick ta den ene till sjukhuset. Han hade dock inte fått några större skador som tur var. Dagen därpå skulle vi alltså ha vår gudstjänst och jag visste redan från början att vi skulle bli en liten skara. Om något större händer i massajgruppen här i stan, samlas alla massajer till ett samtal dagen därpå, för att reda ut det som hänt. Och för att “tengeneza”,alltså laga det som hänt.

Det kom 30 stycken till gudstjänsten.Men när jag såg detta tog jag bilen för att besöka deras samling. Cirka 200 massajer satt i gräset under stora miti maji träd. Jag sa till dem att om något sådant händer ska man givetvis komma till kyrkan och reda ut det där. Sedan for jag.

…..och sedan föll mina tårar – för de kom, och de kom och de kom. Vi kunde räkna in 153 massajer som kom. De hade lyssnat och vi fick en härlig gudstjänst som ingen ville gå hem ifrån. De samlades utanför kyrkan under lång tid för att dricka mjölk och för att sjunga. Gud är God!! Vi fick ett mycket bra samtal med de berörda i bråket och nu var allt utrett.

Jag har också lett ett seminarium om Barn Konventionen. Denna gången handlade det om de handikappades situation och vad deras utanförskap betyder i deras liv. Det starkaste var nog när min fosterson berättade om hur det var när han föddes. I Sverige som här ska man givetvis komma och gratulera mamma till det nyfödda barnet,men när ha  föddes som kom folk i stora skaror för att se på “varelsen.””Och jag är varelsen”,som han sa. Han talade mycket om sin mamma, som hade sån kraft att orka med allt det hån och spe som hon fick utstå. Bed för henne var hans slutord.

Ett barn kan ju hindras från att få gå i skola för att föräldrarna inte har råd,men kommande år kanske barnet ändå får gå i skolan.Och få sin rättighet till skolgång. Men en handikappad kan ju aldrig göra sig fri från det som gör att han/hon blir särbehandlad. “Jag bär detta varje sekund av mitt liv”.

Den strokedrabbade Papul bor nu här hos mig tillsammans med sin lillebroder. Papul kan nu gå ganska långt även om det går stappligt och hans vänstra hand har denna vecka börjat att fungera lite grann. Det går framåt.

Lilla Roine har fått åka hem. hennes sår har nu läkt ihop och det var en mycket glad liten flicka – och en glad farmor – so häromdagen kunde åka hem till byn.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

 

MwalimuU Ulf

Hej Vänner                         170318   Dodoma

Ibland går det för fort.  Jag glömde att skriva att när vi tog över centret byttes namnet från Agape till Amani Outreach, som ungdomarna själva tyckte var det bästa.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Hej Vänner                                         170318  Dodoma

Många av er kommer ihåg att jag under många år satt i styrelsen  för ett gatubarnsprojekt som hette Agape – ända sedan 1996 faktiskt. Efter en del jobbiga och uppslitande turer hamnade det under vårt lutherska stift och med mig som huvudansvarig. Vi beslöt att gå en annan väg än att behålla centret. Alla pojkarna skulle i stället hysas in hos fosterfamiljer. Ett svårt steg. Att hitta bra familjer till cirka 40 barn/ungdomar var ingen lätt sak,men det var tvunget att gå.

Vi beslöt oss också för att inte ta emot fler barn i denna verksamhet utan projektet skulle sakta fasas ut. Nya behövande barn och ungdomar skulle i stället tas emot av de olika församlingarna,inte av stiftet.

Nu är vi snart där – att det har fasats ut. Men inte riktigt ännu. Idag hade vi en liten återföreningsträff med en del av dem som bor kvar i Dodoma. Detta förorsakat av att en av våra sponsorer – Mama Margret från England – var här. Det blev en trevlig dag med mat i mitt hus och många glada tillbakablickar. Men också samtal om de som har dött  under åren. Fyra sammanlagt. Två av sjukdom och två av missbruk.

De som idag kom var:

Cleopa som är förskolelärare idag;

Adam som läser till speciallärare;

Pascal som är bilmekaniker;

Moses som kör motorcykeltaxi;

Moses som är bonde och kör också motorcykeltaxi;

Riziki som har lite småbusiness för sig och har en liten affär;

Edward som läser till gymnasielärare;

och slutligen Sabato som jobbar lite med turism.

Det blev mycket tal om hur många barn de har,var de bor och deras framtid.

Var och en fick också i uppgift att skriva ner lite tankar hur det var att bo på en institution och hur övergången var till att bo i fosterfamilj. Detta för att hjälpa stiftet att planera för framtiden – vilket sorts arbetet behöver vi ha för utsatta barn och ungdomar? Det finns lika många viljor som det finns anställda,men de som bör veta detta är ju de som genomgått denna process.

Det var stor glädje för Margret att få träffa dem ytterligare en gång. Detta var fjärde gången hon sa att det var hennes sista resa – hon påstår att hon är för gammal. Blott 80 år gammal!!

Här ser ni hela gruppen samlad tillsammans med James och Joseph som hjälper mig med gruppen idag.

Vad vi åt? Pilau givetvis – alltså kryddris och en sallad till detta, som sköljdes ner med den obligatoriska läskedrycken. Allt fixat av pojkarna själva. Klockan 07.00 satt de ute i min trädgård reda att börja med maten.

Jag kan inte undanhålla er bilden på min Ezekieli som har sitt eget sätt att skölja ur kläderna efter tvätten.

I med trädgårdsslangen i tvättbaljan, sedan trampar man runt i den tills inget skum finns kvar. Lätt som en plätt och gör tvättningen något roligare.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf