Hej Vänner                                    181117   Dodoma

Så här har det sett ut utanför mitt hus denna veckan.

Vi har haft ovanligt många gäster sedan i juni månad. Det är en välsignelse och en stor glädje. Men det betyder också att vi får ohyra i huset. Dessa små djur heter på swahili kunguni och är ett plågoris verkligen. De förmerar sig dessutom snabbt och i stor mängd.  Tyvärr är de också bärare av malaria. Det enda att göra är att lägga ut madrasserna i solen och sedan tvätta hela rummet och sängen med skållhett vatten och därefter dränka in sängen med fotogen. Då kan ni förstå att det luktar i vårt hus dessa dagar. Vi hinner med ett rum per dag,så det tar snudd på en hela vecka att få huset genomgånget. Köket,toaletterna och mitt sovrum behövs inte. Mitt sovrum blir å andra sidan överfullt de dagar vi gör detta arbete. Eftersom det därinne inte luktar så mycket, så man kan sova utan att få huvudvärk. Vi lägger luftmadrasser på golvet,så ligger nästan alla därinne. En madrass kan nog läggas också inne på lilla toaletten. Minst en gång i månaden gör vi detta. Vi vill hålla vårt hem öppet för gäster, så länge det finns plats i våra sängar, eller att det går att lägga en madrass på golvet. Roligt har vi i alla fall när gästerna är här.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Hej vänner.                    141117   Dodoma

För 11 år sedan for jag till byn Lufu. Det var en resa över stock och sten, enär det inte fanns någon väg. Men framför allt var det uppför och uppför på osäkra stigar,men med bil alltså. Väl uppe i byn, parkerade jag bilen och skulle sedan vandra till byn Guhumgile. Då fortsatte det först uppför och sedan ner och uppför och sedan ner,ner,ner. Vandringen gick från 2 181 meters höjd ner till kanske 800 meters höjd på små upptrampade stigar. Där hade byborna gått upp och ner i cirka 100 år då byn startades. Det tog på krafterna och kändes i benen.

När vi närmar oss byn,vi har kommit ner och följer en liten bäck, kommer en sexårig pojke emot oss. Han håller en stor käpp i handen. När vi är på cirka 50 meters avstånd från varandra, stannar han och står helt stilla.Också vi står stilla för att ge honom tid att begrunda det han ser. Han bedömer situationen. Han stirrar blint på mig. De andra i gruppen existerar liksom inte. Hans blick vilar på mig hela tiden. Med osäkerhet,rädsla men också nyfikenhet. Sakta närmar han sig platsen där jag stannat till. Han möter mig med blicken och går emot mig och ger mig sin käpp och säger:FÖLJ MIG!! Tänk er liten pojke som har fått förtroendet från sin pappa, att gå oss till mötes. Han har fått veta att det kommer att vara med en Mzungu – en viting. Men han har aldrig sett en viting förut och vet inte vad det innebär….. och nu står jag där mitt emot honom….. och han  säger “Följ mig”.

För mig blev det en fantastisk helg i denna by som då,liksom nu, var mycket isolerad. Men där hade vi då startat en liten predikoplats,som idag blomstrar. Jag fick tid att umgås med den lille pojken – vi sov i deras hus – och jag fick reda på att han heter Ombeni.

För en vecka sedan var jag åter i Lufu,men denna gång vandrade jag inte vidare utan skulle ha seminarium för söndagsskolelärare uppe i Lufu by. Bland deltagarna är en 16 årig pojke som heter Ombeni och jag förstod inte först vem det var,men när det väl gick upp för mig blev glädjen MYCKET STOR. Idag var han söndagsskolelärare i sin by. Han kände ju igen mig,men vågade inte först ge sig till känna. Han som sa “Följ mig” har beslutat att följa Jesus. “Jag kan inte stå emot” som han uttryckte det. Vi har nu talat med varandra varje dag via telefon och det känns som en förlorad viktig händelse i mitt liv har fått kraft och betydelse igen. Han har aldrig varit i Dodoma än,men lovade mig att han nu ska komma. 

I Sverige är vi bra på att lyssna på barnen. Vi kan dock bli bättre. Lyssnar vi med hjärtat eller bara pliktskyldigast? Här i landet ligger vi långt efter,så här behövs det stora ansträngningar. Vi har Barnkonventionen inskrivet i våra stadgar,men än har inte alla fått tillräcklig undervisning om vad där står och framför allt inte om hur vi ska tackla dessa frågor utifrån vår kontext. Detta är en av mina uppgifter här i stiftet. Bed för detta mycket svåra och många gånger tunga arbete. Barnen är ofta mycket klokare än vad vi inser och de har alla rätt att många gånger säga till oss” Följ mig”, de kan faktiskt veta bättre än dig och mig.

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

Detta är ett annorlunda blogginlägg då Ulf behövde vila från sitt huvudbry – datorn.Det är då med den äran vi meddelar att vi är Ulfs första gästbloggare. Vi betyder i detta fallet Jenny och William Bodell,som under nästan två månader befunnit oss i Dodoma och där haft förmånen att tillbringa mycket tid ihop med Ulf.

I helgen bar det av till bergsbyn Lufu som ligger i södra delen av Dodoma Region och är bel’ägen på ca 2100 m.ö.h. – likt Kebnekajse. Bilen var förutom oss fylld av roliga och fina präster från stiftet. Resan gjordes för att Ulf hade seminarier för söndagsskolelärarna i området. Efter att vi tagit  oss upp på berget på något som en gång varit vägar,blev vi mottagna av evangelisten Yohana,hans fru och många andra från församlingen.

I Lufu odlas det mycket potatis,vilket även stod på menyn för kvällen då vi anlände. Ulf hade med sig en potatisskalare och briljerade med sina färdigheter från tiden då han vann första pris i en potatisskalartävling i Värmland. Av de mängder som skalades tillagades seedn den tanzanska hitten chips mayai – pommesfrittes- omelett.

Vana vid ca 30 grader i Dodoma överrumplade kylan på berget oss rejält. Att 19 grader kan få en svensk att frysa sig till en förkylning hade vi inte trott. Varenda plagg i väskan kom till användning och det på samma gång. Kylan kompenserades dock av ordentligt av vacker miljö med spektakulära vyer.

Barnen i byn var till en början rädda för oss vitingar och bilen. De stod på avstånd och smög långsamt runt husknuten för att titta på oss. Till slut efter många vinkningar vågade sig några fram till oss. Det blev en hel del lek med barnen under helgen som togs sig uttryck i sång,dans och åsnesafari. På söndagen anlände ca 100 barn mot normalt 25 barn till söndagsskolan och detta avslutade i sång utanför kyrkan som ni kan se på bilden nedan.

Det var ca 20 personer med på seminariet i blandade åldrar och med olika bakgrunder, men alla  med det  gemensamma att de är söndagsksolelärare. Seminariet började med att Ulf läste den fantastiska boken Pricken eller Doa som den heter på swahili. Efter det följde diskussioner om hur vi hanterar barn som är annorlunda i sina sammanhang. Sedan var det igång och det blev bra undervisningspass och deltagarna verkade nöjda och tacksamma att undervisningen för ovanlighetens skull kom till dem i Lufu denna gång.

Folket på berget lever till stor del avskilt från det övriga samhället och arbetar mestadels med jordbruk. Ulf pratade med en kvinna i femtioårs åldern som aldrig hade varit nedanför berget och inte förstod vitsen med varför hon skull lämna. Vi funderar på hur hennes världsbild ser ut. Livet där är så olikt det vi lever,men ändå så enkelt och hemma på något sätt.  De har varken el eller rinnande vatten, utan hämtar vatten ca tre kilometer bort med hjälp av åsnor. På detta enkla vis har människor levt i alla tider och det är vi som lagt till så mycket saker vi tror art vi behöver för att kunna leva våra liv. Vi konstaterar att vi gjort oss själva ganska komplicerade,men är tacksamma över att helgen ha fått ge perspektiv på detta och därmed en chans att bli mindre komplicerade.

Vi är mycket tacksamma och glada att ha fått vara med om denna helg. Lufu,dess invånare och våra härliga resekamrater från Dodoma stift gjorde det till en oförglömlig helg. Övriga saker vi kan konstatera att vi är tacksamma över :

• att det inte var ormsäsong uppe å berget.
• att Ulf hade tagit med extra sovsäckar åt oss.
• Ulfs stadiga hand samt att bilen var nyservad.
• att skratt sträcker sig över olika språk och kulturer.
• att det går att koka vattnet innan man duschar men även att det hemma finns rinnande vatten ur kranen.
• att Gud är densamme överallt.
• att få träffa den fantastiske Mchungaji Mbwambo som med 95 % s sannolikhet avslutar varje mening med ett stort skratt.
• att vi är lyckosamma nog att ha hus som håller för kylan.
• att få lära sig att ihopknutna trasor kan vara en bra fotboll( särskilt om planen har sluttande sidor som leder till stup på vardera sidan).
• att referensramar och perspektiv alltid kan breddas
• gästfriheten de visade i Lufu samt bemötandet av besökare.

Sist men inte minst: Att bli påmind om att i det enkla bor det vackra.

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Jenny och William.