Bloggen är som ni märkt igång igen! Även om jag skriver sporadiskt.

Hösten har varit lite extra kämpig, så det har egentligen varit skönt att regeringen stängt ner Word Press under ett par månader. Jag har hållit mig så mycket jag kan i huset/på kontoret och livet har inte varit så spännande. Men jag märker att jag mår lite bättre, även om jag måste vaka över mig själv så jag inte hamnar i diket igen.

Största utmaningen för mig är att hitta en fristad och jag är otroligt stresskänslig. Helst vill jag veta exakt vad som ska hända och vem jag ska träffa – och det går naturligtvis inte att leva så pass förutbestämt i det här landet och med vårt arbete. Bara den här veckan har vi planerat ett spontant bröllop och samtidigt haft två vänner som hamnat i fängelse. Människor blir sjuka och livet har sin gång.

Vårt vardag går i perioder och under hösten hade vi dessutom två månader av konstanta spontanbesök. Det var alltid någon som knackade på, vare sig det var tisdag eller söndag, och vi hade matgäster nästan varje dag. Det är inte så enkelt att förklara mitt behov av att få vara själv och leva lite mer efter en planering – framförallt inte när människor tagit sig från andra sidan staden för att hälsa på. Jag har testat att vara ärlig och berätta att ”nej, idag vill vi vara hemma. Jag sov uselt i natt och har ångest och huvudvärk, så denna lördag behöver jag bara få hitta tillbaks till livet för att orka nästa arbetsvecka”. Då har vänner överraskat med besök ”för du är ju sjuk”. Lite komiskt när man får distans till det (och såklart väldigt fint av dem!), men just i stunden har det gett mig panik.

Det är ok när människor hälsar på mig när jag är förkyld eller har ryggskott. Ni kan, om ni nu vill, få sitta bredvid mig när jag mår illa. Så funkar det ofta här och det är ju egentligen något väldigt fint! (Läs gärna tidigare inlägg Ja tack, stör mig gärna.)

Men i min ångest vill jag vara ensam! Då vill jag få påta i trädgårdslandet i fred, i tystnad läsa en tidning eller bara få gömma mig framför en film. Men detta västländska fenomen av ”vill vara ifred” är inget våra kära afrikanska vänner relaterar till. Och detta är mig en utmaning och ger mig ständigt dåligt samvete.

Bilden har inget med texten att göra. Men ett torrt träd fyllt av skräp kan få symbolisera hösten.

Så sommaren och hösten har varit mig strävsam. Troligen handlar det delvis om att jag inte haft tillgång till de resurser som jag brukat använda under andra liknande perioder i mitt liv (mer kontroll över omständigheter, naturen, församlingen, ensamheten) – och därför föll jag denna gång lite djupare. Men sakteligen lär jag mig att även leva livets tunga dagar här i Etiopien. Jag försöker finna nya verktyg och andra vägar och jag begränsar mig själv. Även om jag inte är i hamn ännu, så tror jag att jag är bit på vägen.

Så då vet ni det!

Mina omständigheter och problem får plötsligt ett nytt ljus när jag öppnar upp min dator. Läser om barnen. De som är instängda i staden. Och de som lyckats fly, men bara är i början av sin långa vandring tillbaks till friheten. Jag tänker på dem, frustrerad och arg.

Men jag kan även känna ett litet pirr i magen, för jag inser att mitt i detta svarta, mörka och äckliga – så behövs jag. Utan mig går något förlorat!

En pojke i Aleppo, bild från Expressen.se

Idag är det, åtminstone här i Etiopien, flyktingarnas dag. Och jag tänker att det passar alldeles ypperligt att fira flyktingarnas dag under fjärde advent. Vi tänker på Josef och Maria som tvingades vandra en lång väg, som förgäves letade efter ett boende, som nekades inträde och som till slut fick föda sin bebis i ett stall. Och hur de senare med sin nyfödde son tvingades ut på ytterligare en lång vandring, i flykt från döden.

Jesus föddes till ett liv som flykting.

Från christianmolk.se

Så är det något som vi borde tänka på, engagera oss i och lyfta upp dessa dagar så är det väl just flyktingarna? Dem i vår närhet och dem långt bort. Och det fina i det hela är att vi kan göra skillnad! Hur lite ork vi än har så kan vi göra skillnad! Åtminstone för en person.

Jag vet hur viktigt det är! Jag har ju inte varit en flykting, men jag har varit ny i en kultur. Jag vet hur sårbar och utanför man kan känna sig. Och jag vet hur otroligt viktigt det är att få bli mottagen, inbjuden och älskad. Att få bli förlåten när jag gör fel och inte förstår hur jag ska bete mig. Att bli lotsad genom det nya. Att bli inbjuden till en julfest eller att få uppleva hur ett hem ser ut i detta nya land. Och jag önskar alla, alla invandrare den fantastiska hjälp jag själv fått som invandrad. Det finns så mycket vi kan göra för dem runt omkring oss!

Och för dem som är kvar i Aleppo eller i flyktinglägren – för dem kan vi också göra skillnad. Skänka en generös slant till  tex. Läkare utan gränser, Rädda barnens flyktingarbete, Open doors eller EFS insamling till människorna i dessa områden. Det gör faktiskt skillnad.

Jo, jag är arg och ledsen. Orkar knappt läsa mer om det Syrien som jag älskar.Samtidigt blir jag utmanad och peppad till att göra åtminstonde något för någon – och jag tror att det går, trots att jag befinner mig långt, långt bort. jag tror att det går för oss alla!

Annars går något förlorat!

Kolla gärna in JULUPPROPET – som utmanar den svenska regeringen att agera för en mer human migrationspolitik.

Det här är min sjunde jul i Afrika. Första året firades i SydAfrika. Andra i Tanzania. Tredje och fjärde julen bodde jag och Andreas i Sudan och nu firar vi jul nummer fem, sex och sju som familj här i Etiopien. Vi har skapat egna traditioner och jag inser att det här verkligen är en RIKTIG jul för våra barn – de minns inget annat än just den afrikanskan julen. Och det börjar bli mer och mer ”på riktigt” även för mig.  Vi har plastgran, tomtar, palmblad och massor av levande ljus. Vi dansar barfota ute på gräsmattan och äter gottebordet på verandan. Precis så som det ska vara på vår jul.

I år ska vi för första gången fira den 24:e december ensamma, utan gäster. Det ska bli mysigt att kunna ägna en hel dag åt att bara få vara tillsammans som familj! Till söndagen har vi dock bjudit in ett trettiotal personer till att  fira tillsammans, vilket också ska bli väldigt roligt! Det blir ju väldigt bra för oss allihop – för på så vis får vi vår egna lilla julbubbla på lördag och på söndagen får vi ett gemensamt firande med afrikanska vänner som tyvärr inte kan dela högtiden med sina egna familjer.

Sedan har vi ju den etiopiska julen den sjunde januari då vi förhoppningsvis får tillfälle att festa igen, med våra etiopiska vänner. På så sätt blir det tre ”julaftonar” på två veckor! Bara det kan ju vara en nog så god anledning till att flytta hit! Jultomte tre gånger per år liksom!

Julen 2014, med masaii-Sara

Så var julen över för i år. Åtminstone ”vår” jul.

I år firade vi för första gången julafton själva och vi planerade för en mycket svensk och stilla sådan. Och tro´t eller ej, men i denna ofta ganska skrikiga och fartfyllda familj landade ett lugn och en sällsam frid! Vi kunde duka upp både skinka och sill på bordet, barnen fick sina köttbullar och korvar och vi hade ett gediget gottebord som fyllde allas önskningar. Vi fick en fin stund vid krubban och vi dansade ett antal varv runt bananträdet. Sällskapsspel, julklappslek och en tomte kom också på besök.

Vi tittade på sista avsnittet av Selmas saga, som vi de flesta dagar lyckats ladda ner från SVT play. En jättefin julkalender tyckte vi, som engagerat hela familjen. Och sedan såg vi småsömnigt på en förinspelad Kalle Anka.

Mitt i denna svenska bubbla av Kalle Anka och pepparkakor så knackade det dock på dörren, en ung tjej grät intensivt och frågade om hon fick komma in. Vi satt sedan en dryg timme på altanen och pratade om livets svårigheter innan en taxi stannade utanför och flickans släkt snabbt fyllde vårt vardagsrum. Därefter blev det en rejält, högljudd diskussion dem emellan och vi försökte på något sätt medla mellan de olika parterna. ”She is big problem, big problem!” upprepade familjen flera gånger och pekade på tjejen. Stort eller litet problem, familjen får inte behandla henne som de gör!

Familjen (som troligen inte ens märkt att vi var mitt uppe i vårt julfirande) åkte slutligen hem och vi begav oss till kyrkan för en fin kvällsgudstjänst.

Klockan 20.00 (18.00 er tid) lade vi oss allihop på gräset i vår trädgård, förutom lilleman som somnat i bilen på vägen hem. Vi tittade upp mot himlen och försökte skönja stjärnorna mellan molnen. Där låg vi och tänkte på våra familjer och vänner i Sverige, pratade om er och saknade er. Ni betyder så mycket och avståndet blir lite extra tydligt runt dessa högtider!

När ungarna somnat fortsatte jag och Andreas ytterligare ett par timmar, vi löste världsproblem och åt fler skinksmörgåsar. Tills illamåendet slog till…

En väldigt fin julafton,  med sina kontraster!

På juldagen hade vi planerat för ett stort firande, tillsammans med ett gäng vänner. Allt var färdigt… men en obarmhärtig magsjuka slog ner i vårt hus och vi tvingades ställa in hela kalaset. Det kändes för stunden väldigt bittert! Så idag har Andreas åkt runt och delat ut maten till några av dem som skulle komma och barnen som skulle vara med har fått sina julklappar levererade till sina dörrar.  Inte riktigt som vi hade planerat det, men livet går inte att styra.

Vi kommer arbeta ett par dagar nu, i väntan på att min bror och barnens kusin kommer hit nästa vecka. Då blir det en veckas ledigt!

Om jag gjorde en ”Bucket-list” så skulle en självklar punkt vara att rida häst i vildmarken, sova i enkla hyddor, laga mat över elden och galoppera nedför sluttningarna. I minst tre dagar.

I tisdags åkte jag och mitt femåriga S, min bror Calle och hans snart femåriga Levi till Hawassa. På vägen stannade vi och klappade sköldpaddorna vid Langano, men annars var det raka vägen. I Hawassa sov vi en natt på Lewi gästhus, medan vi laddade för resans mål: Bale-bergen. Det var första gången som jag var i Hawassa och jag måste säga att det är väl värt ett besök. Strandpromenaden med alla kaffestånd och det härliga folklivet som blandas med fiskdoften, kossorna och de stora Maraboustorkarna kändes befriande. Och barnen gillade så klart aporna på hotellet!

Tidigt på onsdagen for vi till Dodola, vid foten av Bale. Där träffade vi vår guide Ismael som tog oss vidare till hästarna som stod och betade på en stor äng.

Vid det här laget började jag bli nervös! Berg som helt saknar telefonnätverk och två små killar som kanske inte alls kommer uppskatta att sitta tre dagar på hästryggen… Men tveksamheten lade sig direkt vi började rida, barnen tog helt oförskräckt täten och vi red in i något som närmast kan liknas vid en grön djungel. Bäckar, ängar och små byar av enkla hyddor. Människor som nyfiket tittade på oss, frisk luft och inte ett spår av andra turister.

Vi skrittade mest och tog det lugnt framåt. Calle antog utmaningen att rida in i ett rejält björnbärssnår, och klarade att sitta kvar på hästryggen trots att skjortan revs söner och snåren försökte dra honom av hästen. Lite jobbigt att behöva erkänna, men den synen fick mig att skratta mer än jag gjort på väldigt länge!

Vi galopperade sista biten. Och även om det kanske inte såg ut att gå så fort, så kändes det som att vi flög fram! Vi skrek och skrattade och mådde riktigt bra!

Väl framme vid vårt lilla lerhus lade vi oss att vila bland getterna på ängen. Vi tog en kort promenad med några nyfikna barn som sällskap och sedan lagade vi middag över elden. Barnen lekte sotarpojkar i dammet och sprang runt bland djuren i hagen. En riktig liten idyll som fyllde hela mig med välbehag!

Nästa morgon värmde vi oss vid elden, mjölkade en get, kokade vår havregrynsgröt och packade hästarna.

Sedan fick djuren gå en egen, längre väg mot toppen, medan vi klättrade/gick en snirklig stig upp för berget. Vid nästan 4.000 meters höjd, en bit över trädgränsen, var utsikten bedårande!

Den dagen red vi ungefär 15 km och det gick jätte bra! Levi satt på hästen och sjöng julsånger och vår pöjk njöt av att äntligen få rida sig ordentligt trött.

När vi kom fram till den nya stugan var vi lite slitna. Återigen lagade vi en enkel middag över elden och sedan satt vi uppe och väntade på stjärnhimlen. Jag har aldrig någonsin sett så många stjärnor!

Den natten var KALL och vi kurade ihop oss två och två i sängarna! Det var med all säkerhet minusgrader inomhus och trots tre täcken, underställ, mössa, tjocktröja etc så frös vi. Den varma chokladen smakade väldigt gott dagen därpå!

På fredagen började vi rutten tillbaks till dalen där vår bil väntade. Med ömma bakar och trötta ben red vi nedför berget, barnen definitivt piggare än oss vuxna. Det var svår terräng och jag försökte att inte titta ner åt sidan vid stupen. Och allt, allt, gick bra!

Sedan åkte vi bil till Ziway, vilket är en stad vid en stor fågelsjö som vi flera gånger återkommit till. Där slöt Andreas och våra två andra barn upp och vi hängde ett dygn vid poolen, såg flodhästar och åt fisk. Där fick vi även fira den etiopiska julen, om än något mättat.

I söndags åkte vi tillbaks till Addis och vardagen med skola och arbete.

Jag hade oroat mig lite för att inte orka med en sådan här fysiskt intensiv resa, eftersom jag vet att min energi varit på sparlåga det senaste halvåret. Men den mentala vilan och tystnaden var så påtaglig där uppe på bergen, vilket gjorde otroligt gott. Jag sov bättre än någonsin, tror jag. Dessutom var det rysligt roligt att få umgås så mycket med Calle, Levi och S!

Så nu gör jag ett KRYSS på min inre bucket-list.

Jag fullkomligt älskar livets spontanitet här! Även om det tyvärr också är osäkerheten om vad dagen ska bära med sig som ibland gör mig så stressad…

Under hösten har jag lärt känna en ny vän. Vi har träffats ett par gånger i veckan och under dessa stunder har hon ofta delat sin längtan efter att få gifta sig.  En gång när vi träffades så bad vi igen för en framtida man för henne, en som hon själv kan älska och lita på. En kvinna i hennes situation har tyvärr inte så lätt för att hitta någon.

En vecka senare träffades vi igen. Ivrigt hoppade hon in i bilen och kunde inte dölja sin entusiasm. ”Frida, jag har goda nyheter!” skrattade hon fram. ”Jag ska gifta mig på söndag!”.

Vad glad jag blev! Och förvånad! Och tveksam!

Den här kvinnan har ingen familj som kunde stå vid hennes sida under bröllopsförberedelserna, så vi fick med glädje ta den rollen. Andreas och en landsman till brudparet träffade hennes blivande man, de samtalade om vad ett äktenskap innebär och om hur de tänkt sig framtiden. Efter en stunds diskussion kunde de där och då godkänna bröllopet, men rådde dem att vänta en vecka till. Omständigheter gjorde att de tyvärr inte kunde vänta längre.

Så började förberedelserna. Det bestämdes att jag, istället för mamman, skulle få överlämna bruden. I praktiken blev jag nog en sorts tärna, vilket kändes otroligt fint! Det var en väldigt rolig vecka där jag tillsammans med den andra tärnan och bruden fick djupdyka i bröllopstraditioner. På en dag hyrdes bröllopsklänning, beställdes brudbukett, bokades mat, ringdes in gäster, köpte tärnklänningar, smycken och bokades frisörsalong. Vi åkte runt över hela Addis och diskuterade våra olika idéer. Bruden var såklart full av förväntan.!

Själva bröllopsdagen började tidigt med att jag hämtade en jätte vacker brudbukett. Sedan åkte vi tillsammans till frisören där vi sminkades och fixade håret. Därefter drog vi hem till mig där vi klädde om. Bruden hade valt ett fantastiskt tyg som jag och den andra tärnan fick svepa in oss i och hon själv var så vacker i först en modern vit skapelse och sedan i ett mer traditionellt tyg.

En brinnande locktång. Som funkar!

Brudgummens bestman ringde snart och skrek lite argt på oss, för att vi såklart var sena. Vad då, man ska väl vara sen!?

Vi skynda på, glömde det mesta vi skulle haft med oss och var snart framme i det hus där vigseln skulle äga rum. Sprang ut ur bilarna, snabbt fram med buketterna, leendena på och håret tillrättalagt. Det var filmkameror och blixtrar precis framför våra ansikten medan vi tågade in – och där längst fram satt han, brudgummen!!

Själva vigseln var jättefin och det var många människor där. De flesta av gästerna kände dock vare sig bruden eller brudgummen men de ville visa att de var brudparets nya familj. Jag blev såklart berörd och var så tacksam! Det hela verkar så rätt!

Efter vigseln blev det kött, kött och mer kött. Och läsk. Applåder och visdomsord. Sedan for brudparet och vi tärnor till fotografen, innan brudparet försvann till sitt hotell.

En fantastisk vecka. Så full av Guds nåd och överraskningar!

För tio år sedan gifte vi oss!
Sedan dess har vi delat arbete, barn och köksbord.
Det är fint det!

Jag hittar tyvärr inget bröllopsfoto fån 2007, men till äktenskapets ära delar jag istället med mig av det kort vi tog i en studio i Sudan två år efter bröllopet. Våra vänner var inte nöjda med de riktiga bröllopsfotona (jag var för osminkad och hade inte tillräckligt med smycken…), så de övertalade oss att ta nya bilder. Uppklätt och allvarligt skulle det vara. Min gravidmage gömdes väl under klänningen och en hop av människor stod och skrattade på andra sidan kameran. Och visst är vi ganska autentiska?

Tack Andreas för dessa tio år! Vi har lärt oss mycket och du är mig så viktig! Och genom torra öknar och blomstrande savanner vill jag gärna fortsätta tillsammans!

Tretvinnade.

Här i Addis är så många människor på väg bort. Här finns de ambassader som människorna i de lite rörigare grannländerna åker till för att söka sina drömmar – och så många är i den välkända ”processen”. Visumprocessen som kan ta flera år och som ofta slutar med att människorna istället väljer den långa och förbjudna landsvägen.

Foto av Calle Gustafson, brorsan

Människor fastnar här med sin dröm om något bättre på andra sidan haven. Jag kan tycka att det är sorgligt. Så många vi känner har väntat i flera år på sitt visum som aldrig kommer och de hamnar i något sorts mellanläge som lätt förlamar vardagen.

Idag fick vi dock äta lunch med en av dem som fått klartecken. Dörren till Amerika ligger nu öppen för honom och ikväll flyttar han. Ikväll lämnar han allt han är van vid och åker in i det okända. Han är modig och full av förväntan! Jag är osäker på om det verkligen är bättre där borta, men det blir säkert bra på sitt sätt.

Vi fick en fin avskedslunch. Åt för sista gången kamelkött från samma tallrik och delade gemensamma minnen. Han höll ett fint tal om vad vi fått betyda för honom och jag fick en tår i ögat vid tanken på allt han fått betyda för oss. Han har verkligen varit en klippa för oss här, framförallt under vårt första år i Etiopien. Och jag kommer sakna honom!

Usch, jag gillar inte dessa ständiga avsked!