Zenash och Mariam – två av mina studenter

På fredagar anordnas extra engelskundervisning för andraårsstudenter vid Mekane Yesus Seminary. Jag blev tillfrågad om jag ville ta över gruppen för en dryg månad sedan och jag bestämde mig för att tacka ja. Kan ju vara en trevlig omväxling till mammaledighet och amarinjastudier, tänkte jag. Det visade sig vara  långt mer än så. Faktum är att det är fantastiskt roligt och lärorikt! Och som gammal universitetslärare i Sverige kan jag inte annat än reflektera över hur otroligt uppskattande och positiva de här studenterna är.  Dessutom inspirerar de mig med sin smittande, ljusa, glädjerika tro. Tack Jesus! Du ger hjärtat glädje och blicken gör du ljus.

Det här var egentligen en bloggpost som skulle blivit upplagd i juni när det begav sig. Nu finns det ingen avocado än på ett tag – men varför inte drömma sig tillbaka till solmogen avocado såhär i blöta regnperioden?

För ett tag sedan kom vår kära granne med en mycket fin avocado och upplyste oss om att den var vår. På vilket sätt då? undrade vi. Jo, den hade ramlat ner från vårt avocadoträd och låg på vår gräsmatta. Ser man på!

Att våra kära grannar har ett stort och ståtligt avocadoträd med massor av frukt, det var något vi uppmärksammade redan när vi flyttade hit, avundsjukt lagda som vi människor är. Men att vi själva alltså hade ett dito var nästan en lite för bra överraskning för att vara sann. Avocado är nämligen en klar favorit här i familjen och av någon anledning känns det oerhört exotiskt att skörda sin egen. Eller rättare sagt: det har känts oerhört exotiskt att grannarna kunnat skörda sin egen avocado.

Men nu hade alltså samma granne upptäckt att även vi skulle kunna uppleva denna exotik på egen tomt så att säga.

Nu undrar säkert många hur i all världen man inte vet att man har ett avocadoträd i trädgården fast man till och med önskar att man hade ett. Svaret ligger i avocadoträdets natur kopplat till vår trädgårds natur: avocadoträd kan nämligen bli väldigt höga och eftersom frukten är alldeles grön och hänger så hiskeligt högt upp är den inte så lätt att se. Just vårt avocadoträd råkar dessutom växa i en sorts ”trädhäck” eller vad man kan kalla det som växer mellan vår och grannens trädgård. Denna trädhäck består av mycket höga och smala träd som växer rätt nära inpå vårt hus vilket gör att man väldigt sällan tittar upp i dem. Undantaget är förstås när det gäller att kika på det ibisbo som finns i ett av dessa träd. Ibisboet (tillhörande en Watted Ibis – en mycket egenartad och endemisk fågel här i Etiopien btw) är dock beläget i en sorts ”gran” och inte i avocadoträdet. Och eftersom man glömmer allt annat runtomkring när man tittar på fåglar så är det ju inte så lätt att få för sig att också spana in om de där tjocka löven i trädkronan några träd bort månne kan vara avocado.

Alltså har vi levt helt ovetandes om avocadon högt, högt ovanför våra huvuden tills en av dem helt sonika trillade ner framför vår grannes fötter och på så sätt gav sig tillkänna. På frukten känner man ju som bekant trädet (Matt 12:33).

Att klättra upp i detta mycket smala, höga, och i ris, taggbuskar och snår väldigt insnärjda träd för att få plocka frukt är dock inte någon jättetrevlig idé. Men att sätta tänderna i en riktigt solmogen avocado är desto trevligare. Så vi är väldigt glada att det även växer bambu i vår trädgård. Nu har vi nämligen sett till att göra oss en låååång bambustång med en liten ståltrådsögla i änden och på så vis kan vi snara och dra ner de begärliga frukterna.

God frukt är inte alltid lättåtkomlig, men smakar desto bättre när man väl fått tag i den!

Jag har just nu två kurser: Introduction to Biblical Interpretation och Introduction to the Old Testament för ettor respektive tvåor här på Mekane Yesuskyrkans Seminarium (MYS).

Gordon Fees klassiker i MYS alldeles egen upplaga

Det är en skara oerhört tacksamma studenter som ersätter sina bristande engelskakunskaper med stor och uttalad entusiasm över det fantastiska att få studera Bibeln exegetiskt. Det intressanta är att det är så många som läser en Bachelor (4 års studier, ungefär motsvarande en högskoleexamen) i teologi utan något annat syfte än att lära sig mer teologi.

Visst är det många som skall bli präster, pastorer eller lärare, men det är också väldigt många som tänker sig en helt annan bana än den kyrkliga senare i livet men som vill tjäna sin församling som volontär vid sidan av sitt kommande arbete och därför känner att de behöver ordentligt med teologi i botten.

Tänk att lägga fyra års studier och därmed lika många års studiepengar (utbildning är ju på intet sätt gratis här) för att bli en bättre volontär i församlingen när det gäller att leda bibelstudie- och bönegruppen, söndagsskolan eller lovsången! Det är väl ändå rätt föredömligt? Inte minst då pengar för de allra flesta här är att betrakta som en rejäl bristvara.

En annan sak som måste räknas som bristvara är böcker. För att inte tala om teologiska böcker. Att få tag på en hygglig studiebibel till en någotsånär rimlig kostnad (runt 800 ETB = ca 300 kr, eller en månadslön för väldigt många människor) är relativt enkelt men att få tag på god exegetisk litteratur eller bibelkommentarer är i princip omöjligt. Seminariet har därför löst detta på två sätt: dels säljer man vissa donerade eller egenimporterade böcker till extremt låga priser och bara till studenter som har dessa böcker som kurslitteratur och dels har man ett eget tryckeri.

Tryckeriet på MYS

Detta tryckeri förestås av en mycket spännande autodidakt vid namn Theofilos som ser till att kopiera valfri bok i klassuppsättningar och sälja till tryckpris. Detta är möjligt då copyright inte existerar här, så det finns absolut ingen som klagar. Tvärtom är kopiering ofta enda sättet för en student att bygga upp ett eget litet teologiskt bibliotek. Som lärare väljer man alltså ut en bra kursbok som man antingen har köpt själv eller lånat i biblioteket och lämnar till Theofilos som ser till att den blir kopierad. Och vi pratar inga sladdriga A4-häften inte: nej riktigt bundna böcker är det, tillskurna i alldeles äkta papperskärarmaskin med limmad rygg och hårda(re) pärmar. Bokbindaryrket har han lärt sig av vår minst lika fantastiska bibliotekarie, Mehret-Ab, som gör sitt yttersta för att förmå studenterna att förstå vikten av att läsa böcker.

Själv har jag försökt introducera den digitala boken här och det ser ut att så smått slå rot: i princip alla studenter har nämligen en smartphone. Jag råder dem frimodigt att skapa sig ett konto på logos.com eller åtminstone utnyttja de bibelappar med tillhörande bibellitteratur som finns. Rätt nöjd blev jag häromdagen då Salifo – en student jag hade i våras – kom och ville tipsa mig om ett gäng bra appar och hemsidor med gratis teologisk litteratur i syfte att uppdatera min (i hans tycke alldeles för korta) lista på internettips som jag brukar ge till studenterna.

För mig som ändå älskar böcker allra mest och i botten är mycket kluven till idén att sitta och läsa digitalt har Theofilos varit en mycket fin bekantskap: hos honom har jag på lediga stunder fått gå i bokbindarskola och limma, slipa, såga och skära så det står härliga till. Det är nämligen även så att han lagar och restaurerar böcker från andra bibliotek i staden (och då passar han på att läsa böckerna han får in – ett av skälen till hans enorma bildning).

Ato Theofilos lär mig hur man limmar bokrygg…

Detta arbete har jag fått hjälpa till med och jag har då fått titta in i hemligheterna med MYS bokbindning. Om jag trott att bokbindare såg på sitt arbete som ett slags konsthantverk har jag fått ändra uppfattning. I alla fall vad gäller bokbindningen på här på MYS. Här handlar det om att snabbast möjligt och till minsta möjliga pris förverkliga lärarnas tryckönskningar. Då håller man inte på med dyrbarheter som bokbindarknivar, bokryggsväv eller läder. Nej kökssax, gasbinda från apoteket och pappkartong är det som gäller. Och trälim i mängd. Limmet appliceras hastigt och flödigt med en stenhård pensel, ryggarna sågas med ett avbrutet bågfilsblad och till ryggförstärkning användes spillbitar av papp som hittas lite här och lite var och runtikring.

…och jag härmar efter bästa förmåga.

Till limpressar används stora högar spillpapper och slutligen torkas ryggar och limningar framför en värmelampa. Till limskydd blir det uppklippta plastpåsar eller OH-blad och allt detta i en salig men underbar oreda som Ato Theofilos och hans många hjälpredor (läs extraknäckande studenter) bemästrar ofattbart skickligt. Kort sagt en ljuvlig miljö för en seminarielärare som vill arbeta lite med händerna ibland och samtidigt slippa städansvar :).

När böckerna sedan är tillskurna och klara bärs de till seminariets minimala men otroligt välutrustade bokhandel och säljs till så fantastiska priser att till och med studenterna har råd med dem. I alla fall de flesta. De som inte har råd läser istället i biblioteket eller följer mitt råd och fotar litteraturen digitalt med sin mobilkamera. ”Finns ingen lag är synden död ” resonerar ju Paulus (Rom 7:8) som levde i en tid – som i likhet med Etiopien – saknade copyrightlagstiftning för teologisk litteratur.

Jag har därför inte särskilt mycket samvetsnöd för MYS myckna boktryckande utan tänker frimodigt att det flitiga åberopandet av copyrightlagar i vår del av världen välan minst lika mycket kan gå in under Paulus kategori ”begär” (samma vers) som viljan att bryta mot dem (när de väl har stiftats). Kärleken till pengar är ju som bekant roten till allt ont (1 Tim 6:10), men sannerligen inte kärleken till att genom god litteratur få lära sig mer om Bibelordet.

Resterna av ett demolerat råttbo

Vi har haft en råtta boende hos oss. Under vår köksbänk huserade hon och styrde och ställe som hon ville tills vi bestämde att nu fick det vara slut med den saken. Elias röjde under diskbänken och tog bort hela hennes bo som hon så mödosamt byggt upp. Även EFS-missionärers barmhärtighet har en gräns så att säga….;) Efter diverse försök med fällor (som hon utan besvär överlistade) blockerade vi alla vägar så att hon inte kunde komma upp i huset längre och för en dryg vecka sedan försvann hon. Härligt!

I morse när jag gick upp för att äta frukost noterade jag emellertid att en halv avokado var uppäten i vår frukthylla. Vad var nu detta? Jo, mycket riktigt hade hon kommit tillbaka. Hon hade nämligen lämnat omisskännliga spår efter sig.

Med skräck drog jag mig till minnes hur jag ivrigt och glupskt igår ätit upp alla kakor i en låda som stått framme på köksbänken ett par dagar. Jag hade observerat hur vissa av dem var halva och såg ut som om de var ätna på men hade, utan vidare eftertanke, dragit slutsatsen att det var maken och pojkarna som varit framme (konstigt nog eftersom det inte lämnas många halva kakor i vårt sötsugna hushåll). Nu ställdes den saken i ett nytt ljus så att säga. Sanningen är lika obarmhärtig som den låter: JAG HAR ÄTIT SAMMA MAT SOM EN RÅTTA! Som en råtta klivit över och smaskat på. Vad blir det nu?? Digerdöd i värsta fall, har-pest i bästa??? Ve och fasa!

Josef konkluderade det hela på ett fabelmässigt sätt under frukosten:

”Så kan det gå när man är glupsk”.

Ja, det kan väl det. Det borde jag ju vetat. Även Syrak 37:29 visse ju att:

”Sukta inte efter allsköns läckerheter

och hänge dig inte åt frosseri”

Kanske slutar det med att du delar mat med en råtta.

Sophia

Här byggs WSGs klinik som förhoppningsvis snart skall kunna serva närområdet med sjukvård.

Igår stannade vi hemma från kyrkan och bänkade oss istället framför den direktsända avslutningsgudstjänsten från EFS årskonferens och hörde bland annat kesTeshome (som bjudits in som gäst härifrån Addis och Mekane Yesus Kyrkan där han är biträdande generalsekreterare) predika över missionsbefallningen och om hur vi alla har olika roller i missionsuppdraget men samma mål: att föra människor till tro på Herren. Det får bli uppmaningen inför denna vecka då seminariet drar igång igen efter påsklovet!

Mekane Yesus- kyrkan följer nämligen av praktiska skäl (i likhet med de flesta andra organisationer och kyrkor här) den ortodoxa kalendern och i år skiljer den sig från västkalendern med ungefär en månad. Påsklovet innebar att jag haft tid till en rad viktiga besök som fått vänta lite för länge men som nu äntligen blivit av: besök på Win Souls for God (WSG), besök på Mekane Yesus- Kyrkans huvudkontor och besök på Svenska Ambassaden. Allt under ledning av Jonas Nordén som i sin roll som EFS representant här i Etiopien känner de flesta och vet det mesta. Tanken är att vi kvarvarande EFS-missionärer på olika sätt skall dela på representantskapet nu när Nordéns återvänder hem till Sverige efter avslutat uppdrag och fyra mycket uppskattade år här i landet. Det var därför väldigt värdefulla möten och jag är stolt över att få representera en organisation med så många bra järn i Elden.

WSG är en organisation som många i EFS har både hört talas om och stöttat på olika sätt genom åren och i höstas var det många av EFS medarbetare som fick titta närmare på deras arbete när medarbetardagarna gick av stapeln här. Nu fick även jag denna möjlighet och det var förstås både intressant och gripande.

Verksamheten riktar sig mot barn och unga som på olika sätt lever på gatan eller i prostitution och har som syfte att dra dem därifrån och ge dem mer meningsfulla arbeten och uppdrag och möjlighet att möta Jesus.

Man jobbar mycket med uppsökande verksamhet där man tar individuell kontakt med barnen och försöker övertala dem att lämna gatan och istället gå in i någon av de många olika utbildningar som WSG tillhandahåller och man har också ett stort matprogram som bespisar upp till 1000 gatubarn två gånger dagligen. Behoven är dock enorma och Gizachew Ayka som leder arbetet räknar med att det finns ungefär 60 000 gatubarn i Addis. Det blev en intensiv rundvisning av några av WSGs lokaler och skolor och kommande projekt men jag hoppas även få följa med på fältet någon gång och komma arbetet ännu lite närmare.

Det är gripande och stort att få möta människor som fått ett nytt liv genom kyrkan. Deras förvandling blir ett så tydligt vittnesbörd om hur viktigt det är att vi med de olika medel och gåvor vi fått (precis som kes Teshome uppmanade oss i gårdagens predikan) går ut och fortsätter kalla lärjungar.

I somras snubblade jag över en bok som heter ”Every thing we touch” (ung. ”Allt vi vidrör”) av den argentiskfödda etnografen Paula Zuccotti. Denna Zuccotti hade ett längre tag funderat över vad de saker vi vidrör under en dag kan berätta om oss som människor/samhällen. Så fick hon idén att låta ett antal människor från olika delar av världen, i olika åldrar, samla ihop alla de saker de rörde vid under en hel dag, från det att de vaknade till det att de somnade. Undantaget var större saker som dörrar, skåpluckor, bilar osv. Sedan lade Zucotti alla sakerna i kronologisk ordning och tog ett kort på hela härligheten. Resultatet av detta fantastiska och vansinniga tilltag blev en bok som försöker förklara vilka människor är utifrån de saker de rör vid. Mycket vardagligt och mycket märkligt!

När jag bläddrar i boken slår det mig både hur olika men ändå lika vi människor är. Allt alla rör vid har ju det gemensamt att det antingen handlar om mat, klädesplagg, hygienartiklar, arbetshjälpmedel eller hjälpmedel till lek och rekreation. Var vi än bor och hur gamla vi än är är det sådana saker vi människor sysslar med: Vi äter, vi klär oss, vi arbetar för brödfödan, vi tvättar oss och vi leker. Den stora skillnaden ligger i hur stor andel av alla saker som utgörs av den ena eller andra kategorin. En del arbetar mer, en del leker mer. En kvinna utmärker sig genom att enbart ha rört vid sitt dok, sin bibel, sitt radband och sina sandaler. That’s it. Vem hon är? En nunna i Madrid.

I familjen har vi ibland roat oss med att titta på bilderna och sedan försökt gissa vem det är som rört vid just dessa saker. Är den en ung person, en gammal? En man, kvinna? Vad jobbar han/hon med? Vad kan vi förstå av vem just denna människa är genom de saker han eller hon rör vid?

En 72-årig musiker från Shanghais dagliga grejer

Jag har funderat mycket på vad jag rör vid under en dag och vad det säger om mig som person. Hur skulle fotot på dina saker se ut?

I språkskolan har vi sysslat en del med amhariska ordspråk. Även här slår det mig hur allmänmänskliga och universella många ordspråk är. Kanske är det så att vi i många kulturer har behov av att uttrycka ungefär samma upplevelser och känslor och visdomar i korta, slagkraftiga senstenser. Här följer några amhariska exempel (som ni förstår är de ungefärligt översatta och har i språkförbistringen förlorat sin slagfärdighet och humor):

”När hyenan går skäller hunden.”   (jfr. ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.”)

”Om det finns kärlek finns ingen plats för loppor”   (jfr: Finns det hjärterum finns det stjärterum”…..haha! Här är budskapet det motsatta?)

”Mannen som ständigt vill ha mer förlorar det han har” (jfr. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.”)

”Två fötter har jag men jag kan inte klättra upp för två träd samtidigt för det.” (Kan ingen svensk motsvarighet men visst är det sant!)

Och så min personliga favorit:

”Den som har guld i handen, räknar det som brons”. (Det vill säga, det vi redan har, det glömmer vi att vara tacksamma för. Här har svenskan det motsatta budskapet: ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen.” Fast å andra sidan: ”Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.” Lite liknande ändå kanske.)

Sedan har jag slutligen ett exempel som jag nog inte riktigt förstår:

”Oxen spenderar dagen med slaktaren.” (Vad menas här? Några idéer? Kanske att alla människor runtomkring förstår att den ena av två kamrater inte vill den andra väl medan den stackars oxen själv inte begriper slaktarens avsikter??)

Ja, vi har mycket gemensamt ändå vi människor. Oavsett var vi bor och vad vi gör.

Nästa, mycket målande exempel, är hämtat från Ordspråksboken 10:26:

”Som syra för tänderna och rök för ögonen

är den late för dem som skickar honom.”

Ja. Författaren har utan tvekan grundat sina liknelser på verkliga erfarenheter. Bitterheten är så väl beskriven att den skär genom tid och rum och når ända fram till oss  år 2016.

Önskar er alla en riktigt fin vecka. Fri från syra- och rökattacker.

Frid och glädje från

Sophia

Nu går det äntligen att blogga igen har vi märkt – så förhoppningsvis blir det väl åter lite fart på den här sidan :).

Jul och nyår har vi hunnit fira och besök från Sverige njuter vi fortfarande av i form av mormor Eva som varit här sedan början av december. Även om det inte har varit så mycket till jul- och nyårs- väder ute på dagarna så är kvällarna lika mörka som den mörkaste decembernatt så julstjärnor och adventsstakar får till något av julkänslan ändå. Den försvinner dock rätt snabbt med den uppgående solen och fågelkvittret som ingen julgran i världen lyckas övertala att ”det är en ros utsprungen”. (Utom i våra rabatter förstås, för där blomstrar det naturligtvis trots att vi varit väldigt dåliga på att ens försöka få trädgården fin. Vi har sagt att det är detta års uteprojekt. Få se om det blir verklighet eller om det också dränks av jobb och tvillingbusiness…)

Höstterminen är över för studenterna. För oss lärare är det rättning och betygsättning som gäller samt att lägga upp nästa års kurser och kurslitteratur. Kommande år skall jag ha tre kurser om planen håller: två som jag haft förut och så en ny: Old Testament Prophets. Mycket spännande!

Spännande är det också att kliva in i klassrummet på morgonen och se till att man klarar dagen: kritor till tavlan brukar vara det minsta problemet, tavelsudd ett lite större. Värst är elektriciteten som man aldrig vet om den finns eller inte. Det kan därför vara väldigt lurigt att planera in att använda projektor eftersom det ofta strandar i att man står med datorn vänd mot klassen och försöker få dem att se vad som var tänkt att visas på väggen.

Om man ändå har sådan tur att elen funkar bör man ändå vara utrustad med lite verktyg utöver Bibel, dator, kursbok och projektor: oväntade situationer där eluttag plötsligt är väldigt trasiga är inte alls så oväntade här och därför ser jag oftast till att ha med mig både skruvmejsel, tång och tejp i ryggan för att få lektionerna att flyta lite bättre och slippa djupurladda min trogna laptop.

Om elen är på vill jag ju gärna kunna utnyttja den även om det bara sticker ut två nakna sladdar ur väggen.

Ont om kvalitet är det nämligen gott om och att en otrolig mängd saker går sönder och måste lagas (eller vanligare: inte går att laga utan måste bytas ut) är en VÄLDIGT påtaglig del av vardagen som också tar en hel del tid i anspråk.

Då jag ju på många sätt tycker det är väldigt roligt att laga eller fixa saker så pendlar det hela tiden mellan frustration över grejer som går sönder och en tillfredställelse att kunna fixa dem igen. Men visst är det djupt irriterande när man lyfter en hink med vatten och den bara följer med halvvägs: sen går kanten sönder och man står med bara handtaget i handen. Och väldigt våta fötter…

Vi försöker se dessa upplevelser som en fördjupad lektion i den här världens bristfälligheter och ett sätt att odla vår längtan efter det fullkomliga. Det grekiska ordet (teleios) som oftast översätts med ”fullkomlig” är ett teologiskt mycket viktigt ord och används i olika former ett otal gånger av NT-författarna och allra mest i epistlarna: är inte det talande?

Hur brottades inte de tidiga kyrkoledarna med all den ofullkomlighet som fanns i deras församlingar och hur vill de inte uppmuntra sina älskade församlingsmedlemmar att söka det fullkomliga! Teleios är ett ord med progression – det ligger liksom inbakat i ordet att den gudomliga tanken för det som är bristfälligt är att det skall fullkomnas. Potentialen finns där men inte processen. Inte förrän Fullkomnaren (Heb 12:2) sätter igång den. För att citera Malaki: ”…han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver.” (Mal 3:3)

Hebreerbrevets författare är den av bibelförfattarna som allra, allra oftast återvänder till det fullkomliga. Bland annat i detta fantastiska stycke:

Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare (teleios) tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. (Heb 9:11-12)

Stycket är ett exegetiskt mästerverk – snudd på fullkomnat kanske – och rymmer hela den kristna frälsningsläran: Jesus Kristus som fullkomnaren i det att han själv är fullkomlig. Jesus Kristus som inkarnerad och inte av denna världen men i den. Jesus Kristus som genom sitt offer en gång för alla vinner försoning åt oss i evighet.

Det är kanske något att tänka på nästa gång jag står med en trasig grej i handen som gått sönder bara för att den användes till det den såg ut att vara gjord för.

Även detta skeva fenomen (att saker tillverkas bara för att kunna säljas och inte för att kunna användas) som ständigt ansätter oss i den här bristfälliga världen kommer välan förhoppningsvis en dag att få sin dom och förvandling i Honom som vill luttra oss alla för evigheten.

Jag är dock mycket glad åt att min jordiske far lärt mig att använda inte bara det oförstörbara och pedagogiska verktyget Bibeln utan även avbitare och skruvmejsel och att man skall ha som utgångstänk att trasiga saker om de inte kan lagas säkerligen kan användas till något annat. För i väntan på det fullkomliga får vi ju ändå dras med det trasiga och då gäller det att inte tappa modet. För att citera Hebreerbrevet igen:

”…låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss.” (Heb 12:1)

Elias skaffar oss nya hyllor

Emanuel och John i nya, praktiska skrudar

När vi i torsdags, på väg mot Arlanda, hade stannat vid stationen i Säffle lade jag märke till att björklöven hade börjat gulna. Vi kom till Sverige på semester när skolavslutningarna precis vara avklarade och nu var hösten i antågande. Vi kan tacksamt se tillbaka på en mycket innehållsrik, rolig och fin sommar ihop med nära och kära i Sverige. Missionärslivet innebär en hel del farväl och ibland känns det som om hjärtat ska slitas itu. Å ena sidan upplever man starkt hur man får mycket nytt och fint och å andra sidan lever man mitt i en känsla av förlust, av att man mist något. Mycket av det som var vårt liv i Sverige är borta, istället håller något annat på att börja spira – i vårt liv i Addis är vi i uppbyggnadsfas, vi skaffar. Mitt i allt detta kommer Herren till en på oväntade sätt.

Så när vi efter två mycket intensiva månader i Sverige, och efter en dryg och lång resa med massa packning och många barn, klev innanför dörren på vårt hem på Mekanissa, i Addis, kändes det SÅ skönt. Nu är vi bofasta igen. Tandborsten ska få stå kvar på samma ställe och kläderna kan läggas in i garderober. Vi har fått komma till vårt hem och träffa alla de människor som blivit oss kära härnere. Gabriel och Josef har sprungit runt och lekt med grannarna och Elias och jag har försökt komma iordning hemma samtidigt som Emanuel och John kräver sitt. Men det är en fin känsla att få uppleva att det finns ett utrymme, en plats, för oss här i Etiopien. En stol som vore tom om inte vi var här.

Idag har varit första vardagen. Elias har träffat kollegor på seminariet och fortsatt sina förberedelser för höstens kurser: ”Introduction to Biblical Interpretation” och ”Introduction to the Old Testament” med Mekane Yesus Teologiska Seminaries klass 1 och 2.

Jag för min del har varit på språkskolan och återigen tagit mig an amarinjan, detta kluriga, vackra språk. Denna gång blir det heltidsstudier hela hösten.

Imorgon börjar Gabriel och Josef skolan igen och vardagen är ett faktum. Men efter de intensiva månader som varit är den varmt välkommen.

Kanske en aning trevande, men ändå mer och mer, låter Gud oss urskilja att det finns ett sammanhang för oss här i Addis.

”Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människans urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut.” Predikaren 3:10-11

Guds frid!

Sophia