Ur ”Varde Ljus” 1930. Sid 36-50
(se även EFS missionstidning Budbäraren #1 2016)
Av missionärerna Therese De Pertis och Isabella Stolpe.
Om vi blott hade några kristna abessinska kvinnor, som utbildats till medhjälpare, huru mycket mera vidsträckt och fruktbärande skulle då ej vårt arbete blivit! Så ha vi kvinnliga missionsarbetare ofta tänkt. Detta gäller arbetet i skolor, bland bykvinnor och ej minst i sjukvården. Nog är den abessinska kvinnan i allmänhet intelligent och saknar ingalunda möjligheter till utveckling. Vid mognare ålder intar hon också en ledande ställning i familjen. Visserligen finns i den koptiska kyrkan nunnor; dock äro dessa i allmänhet gamla änkor, som med tiggarepåsen gå från hus till hus och som avsky regelbundet arbete. Men kvinnans plats är makans och moderns, och därför giftes flickan bort så tidigt som möjligt. Något själv-ständigt arbete utom hemmet kommer aldrig i fråga.
Även inom vår evangeliska församling har man länge varit bunden vid denna fäderneärvda sed. Det har tagit mångårigt röjningsarbete av våra banbrytande missionärer, innan dessa fördomar och vaneföreställningar börjat svikta. I någon mån har även den italienska koloniseringen inverkat så, att västerländsk kultur kommit folket nära och tusenåriga murar nu börjat ge vika.
Redan i läkaremissionens begynnelse gjordes försök att praktiskt fostra flickor för detta arbete. Men tiden var ännu icke inne. – Här och där mötte vi dock unga kvinnor, som fått ett djupt intryck av detta kärleksverk och önskade att få deltaga i det. Detta uppmuntrade missionsläkaren att utarbeta ett förslag till en teoretisk och praktisk sjukvårdskurs, vilket han en dag i början av 1914, då missionärerna voro samlade i Bellesa, framlade för dem. Men så utbröt kriget och tillintetgjorde den gången fullföljandet av tanken. I alla fall anställde vi i sjukhuset en av dessa kvinnor, en duglig ung änka, som under flera år skött vårt hushåll med omtanke och ordning. Hon blev oss till god hjälp; dock märkte vi åter vilken kamp det kostade även henne att utföra sjuksköterskans ofta motbjudande sysslor. På släktingarnas enträgna uppmaning lämnade hon oss redan efter ett år för att ånyo ingå äktenskap. Åter en missräkning. I slutet av år 1922 kom Ellen, dotter till en av våra lärare, och bad att få deltaga i vårt arbete. Hon var avgjord för Herren och hade ett gott, stilla sätt samt ägde föräldrarnas medgivande till detta steg, varför vi med glädje togo emot henne. Kärleksfullt och tåligt skötte hon sin uppgift, tills hon själv insjuknade i en svårartad tyfus. Det såg ut som om Herren ville ta henne ifrån oss, därför blevo vi tacksamma då hon tillfrisknade, och hon var då som det syntes ännu mer skickliggjord för sitt kall.
Denna erfarenhet stärkte vår tro, varför vi efter att åter ha framlagt saken inför Herren en söndag i slutet av 1923 tillkännagåvo efter högmässan i Asmara kyrka, att vi ämnade börja en sjukvårdskurs och att de av församlingens unga kvinnor, som ville deltaga i den, kunde anmäla sig hos oss: Redan samma dag kommo de första och under veckans lopp så många, att vi hade ett tiotal att välja på. Flera av dessa hade förmånliga platser i europeiska familjer. Vi måste klargöra för dem, att de under lärotiden endast kunde få mat och kläder och att detta arbete ej erbjöd någon ekonomisk vinst, snarare ett offer – men å andra sidan vilken förmån det var att få tjäna Herren bland lidande bröder och systrar. Ingen tvekade inför valet. Eftersom en plats redan var upptagen av Ellen och vi ej ansågo oss kunna antaga flera än sex, måste vi utvälja de fem återstående, som från alla synpunkter föreföllo lämpligast. Dessa unga kvinnor äro frukten av ett mångårigt missionsarbete. Fem av dem tillhöra den andra generationen i vår evangeliska församling och ha god skolunderbyggnad. Den sjätte – Amettezen – har själv kämpat sig igenom många hinder.
Så började vi då i Jesu namn vår första kurs. Det var uppmuntrande se, med vilken villighet och frimodighet flickorna togo itu med arbete. Redan kl. 6 voro de i verksamhet med rengöring och förberedelser för kliniken, som öppnas kl. 8 och där patientantalet brukar vara mellan 80-100.
Den teoretiska undervisningen innebar i början oerhörda svårigheter, emedan vi saknade allt undervisningsmaterial. Så småningom ånskaffades dock åskådningsmaterial. Men i sådana ämnen som anatomi, fysiologi och patalogi, hälso-, och sjukvårdslära samt barnmorskelära måste den av oss som undervisade, själv på tigrinja utarbeta en liten handledning i ämnet. Barnmorskeläran kompletterades så småningom och har givits ut i tryck med den svenska handbokens illustrationer.
Dessutom fingo eleverna undervisning i italienska/kolonialregeringens språk, och amhariska, emedan vi ännu blott på detta språk äga gamla testamentet. För att fördjupa deras insikt i kristendomens sanningar, lade vi särskild vikt på bibelstudium samt kyrko- och missionshistoria. Den lilla lärobok, som användes vid bibellektionerna, blev sedan översatt till tigringja och utgiven i tryck.
Under vår ledning fingo de undervisa i sjukhusets söndagsskola; även fingo de besöka ensamma gamla och läsa och sjunga för dem. Till stor nytta voro också sjukbesöken i hemmen, där rikliga tillfällen till kärlekstjänst gavs dem. Vi minnas hur Rakels ögon strålade av glädje, då hon kom hem och berättade, att en kvinna hon skött begärt undervisning, och glädjen ökades, då efter några dagar även kvinnans syster ville lära läsa. Även i sjukhuset saknas ej tillfällen för vara elever att få bli till tröst och välsignelse. En dag fördes till oss en ung flicka, som efter en svår lungblödning var i mycket medtaget tillstånd. Hon tillhörde vår församling men hade så småningom avlägsnat sig. Den av flickorna, som särskilt hade på sin lott att vårda henne, fick vara vittne till den sjukas mörker och själskamp men också, hur hon fick mottaga syndernas förlåtelse och det blev ljus och frid. Den bortlagda bibeln kom på nytt fram, och hon kunde ej nog få höra de gamla kära sångerna. Några dagar innan hon dog, sade hon: ”Vad ni flickor äro lyckliga, som fått viga edra liv åt Herrens tjänst! Jag har gått andra vägar – – – men om Gud ville skona mitt liv, skulle även jag vilja tjäna honom på samma sätt.”
Över förväntan tillägnade eleverna sig undervisningen i barnmorskeläran. Till en början fingo de följa med oss i praktiken, men när vi så skulle skicka ut dem på egen hand, hyste vi ej så lite farhågor. Vår klentro kom dock på skam. Det visade sig, att de i praktiken förstodo tillämpa, vad de teoretiskt inlärt, och månget tacksamt vittnesbörd därom kom från familjer, där de fått hjälpa i nödens stund. Det blev en avsevärd lättnad för oss att kunna sända ut våra flickor, då hjälp ofta påkallades från byar långt borta.
Ett dylikt arbete verkar karaktärsdanande. Renlighet, noggrannhet, punktlighet, ordning – ej just vanliga egenskaper i Afrika – fostrades i någon mån så småningom fram. Och ”genom och under det yttre arbetet växte den inre människan”. Vi önskade att våra elever skulle komma därhän, att de med liv och lära blevo Jesu vittnen, missionärer, bibelkvinnor eller diakonissor – vi vågade knappt sätta ett dylikt namn för vårt mål, då detta ju var ett första försök under säregna förhållanden och svårigheter. Ty med kvinnans· omedvetna konservatism voro våra elever trots allt ännu bundna vid många fördomar. Det föll sig ej så lätt för dem att se i varje hjälpbehövande sin nästa; en abessinare tror sig ju ha plikter endast mot fränder och nära anhöriga. Stolthet och egoism äro de mest utpräglade dragen i den abessinska folkkaraktären och endast Kristi kärlek kan omskapa det naturliga hjärtat. Till vår sorg nödgades vi avskeda en av våra flickor, emedan hennes oböjliga sinne gjorde henne olämplig till missionsarbetare. Men hennes plats fylldes snart av en annan.
Eleverna bodde trångt, och det rum där de undervisades behövdes för patienternas räkning. Behovet av ett eget litet hus blev allt mera trängande. Herren hörde vår bön, och inom ett år stod en prydlig byggnad för ändamålet färdig. Många äro de, som med sina gåvor bidragit till den: ej blott den evangeliska församlingens medlemmar utan även utomstående ville visa sin tacksamhet för den hjälp de fått genom läkaremissionen och kommo med större och mindre gåvor.
Huset inrymmer den svenska sjuksköterskans rum, elevernas bostad, undervisningsrum samt ett litet kapell. Detta senare har varit oss till synnerlig hjälp, där ha vi efter dagens arbete och möda samlats med våra infödda medarbetare i stillhet och bön omkring Herrens ord.
En stor högtid blev den dagen, då huset invigdes. Bland de många gäster, som då infunno sig, var också Tokolo, sjukvårdens gamla trotjänare, som över 40 år stått i denna uppgift. Det var gripande höra honom vittna om, att denna dag var svar på mångårig och uthållig bön. ”Men någon förhoppning om att själv få uppleva den dag, då mitt lands döttrar ingått i sjukvårdsarbetet, det hade jag ej haft”, yttrade han. ”Ända från Moncullotiden har jag haft förmånen få vara med. Då liknade läkaremissionen ett litet senapskorn, som såddes ut. Trädet har vuxit upp och blivit så stort, att det kunnat ge läkedom och svalka åt tusenden sinom tusenden lidande och försmäktande människor. Och nu är detta hus en ny telning till Herrens ära.”
Lördagen den 15 jan 1927 avslutades vår kurs med offentlig examen. Vi började dagen i kapellet med bön och påminnelse om den barmhärtige samariten, i vars spår våra flickor skola följa i tjänst bland de lidande. Därefter gingo vi till det angränsande undervisningsrummet, och så började förhören i kristendomsämnen och språk. När examensfebern lagt sig, redde flickorna sig utmärkt. På e. m. fingo de visa, vad de inlärt i sjukvårdsämnen. Svaren kommo snabba och frimodiga. Asmara stadsläkare, som infunnit sig och själv framkastade några frågor, uttalade sin belåtenhet. Följande söndag invigdes våra första 6 diakonissor. Efter högmässogudstjänsten trädde de fram för altaret och mottogo församlingens välsignelse. En av asmaraförsamlingens äldste yttrade då, att de sedan denna kyrka invigts ej haft en sådan stor högtid som denna. Dagen slutades med en liten enskild högtidsstund i vårt kapell.
Nu skulle alltså flickorna ut i arbete på egen hand. Vi utrustade dem så gott vi kunde; de fingo även var och en en liten låda med de nödvändigaste sjukvårdsmaterial för deras kommande arbete.
På konung Taffaris begäras sändes tre av dem till det av honom just då öppnade sjukhuset i Addis Abeba. Ellen har i 2 år arbetat i Gheleb, tills hon nu förflyttats till en by i Hamazen, sedan en ghelebsflicka från den senare kursen upptagit hennes arbete i Gheleb.
Som förut nämnts hade 5 elever haft förmånen att uppväxa i kristna hem. Endast Amettezen hade att kämpa en hård kamp, innan hon nådde fram till sanningen. Men då ville hon också helt inviga sitt liv i Herrens tjänst. Visserligen var det svårt för henne att följa med kamraterna i den teoretiska undervisningen, men hennes fallenhet för det praktiska och framför allt hennes mogna kristna personlighet uppvägde det övriga. Amettezen hade glädjen få upptaga arbete i Humberti, en stor by på cirka 6,000 invånare, just där hon under sin tidigare ungdom genomkämpat sina strider. Där deltager hon ej blott i sjukvård utan ock i församlingsarbetet.
Demmet, den sist anlända av eleverna, hade vi hoppats få behålla som hjälp i ledningen med den nya kursens elever. Men redan ett år efter hennes invigning för den uppgift hon så älskade fick hon hembud. Fastän Demmets arbetsdag blev kort, äro vi förvissade om, att hon genom sitt tålamod och sin självuppoffring har fått vara till välsignelse.
Under dessa tre år hade flera unga kvinnor uttalat sin längtan att få ingå i arbetet. Och genom vår erfarenhet under första kursen hade vi trots all kamp och nöd dock fått så mycken uppmuntran, att vi med frimodighet beslöto börja en andra kurs. På grund av förarbetet med undervisningsmaterial och de gjorda erfarenheterna kunde vi hinna denna kurs på två år. Vi ha sålunda tio av våra ”diakonissor” ute i arbetet och ville nu anbefalla dessa åt våra missionsvänners förbön. Själv svaga nybörjare äro de dock banbrytare på sitt lilla område.
Endast Herren, som utväljer svaga redskap, kan genom sin kraft göra dem till segervinnare över det omgivande mörkret och det egna hjärtats själviskhet. Vi ha velat framhålla för dem storheten i att tjäna. Därför står också skrivet över dörren till kapellet som motto dessa ord:
Människosonen har kommit icke för att låta sig tjäna utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.
