Det är nog tjugo år sedan jag såg Sound of Music senast, men denna mening har ändå poppat upp i tankarna de senaste veckorna.

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.

Cheesy? Ja.

Sant? Också ja.

Dessa fönster är ofta oväntade och kanske inte alltid vad man först tänkt sig, men de släpper in syre och skapar utvägar.

Platsen på detta foto; en lång vandringsled genom eukalyptusskogarna i norra Addis, är för tillfället ett av mina nyöppnade fönster. Jag hittade det häromveckan när så många andra dörrar oväntat bommade igen pga Coronavirusets framfart. Vi kunde inte längre lämna storstaden, men då fanns plötsligt denna gröna oas just precis här.

Fattar ni vad jag ska vandra där! Asfalt är egentligen inte min grej, men för barnen (när de får tillåtelse att lämna vårt compound igen) kommer det vara guld att kunna cykla på så jämn mark. Kilometer efter kilometer! Och luften, utsikten, skogen och tystnaden är mer än nog för mig.

Visst har vi alla sådana här små, oväntade och kanske tveksamma fönster i våra liv. Kanske ser vi dem inte först, men när vi väl öppnar dem kan de ge oss så mycket glädje!

(Tack Abiy Ahmed Ali för alla projekt du startat för att försöka göra Addis till en grönare och trevligare stad!)

Det sker så många bra intiativ just nu! Kreativitet och mod. En kyrka som inte stänger, men som hittar nya vägar att tjäna utanför Gudstjänstlokalerna.

Här ser ni präster och pastorer på stan, i Nakamte, i förbön för staden. Med lagom avstånd mellan sig.

Ungdomsledare som ber. De ser till att det varje kväll alltid finns någon i kyrkan som ber för staden, landet och världen.

Ungdomsavdelningen i Nakamte har även samlat in pengar för att på ett effektivt sätt sprida kunskap om Coronaviruset. Tre dagar i veckan sätter de också upp flera vattenstationer där de uppmanar människor att tvätta sina händer, samtidigt som de uppmuntrar oroliga människor i staden.

Kyrkan i Etiopien som ”inte stänger ner, men ställer om”, som Antje Jackelen uppmanade.

(Fotona är inte mina, utan tagna av MekaneYesu kyrkan).

Något som slagit mig lite hårdare än jag trodde är tomheten efter alla utlänningar som lämnat Addis, till följd av Corona epidemin. Även om vi inte såg dem alla på daglig basis eller ens varje vecka, så känns det nu tomt att veta att de inte är här.

Jag gissar att ungefär två tredjedelar av alla utlänningar vi känner har åkt. Flera av dem är våra närmaste expats-vänner. Likaså har flera av våra ”lokala” vänner tvingats lämna Addis. Och några av dem kommer aldrig komma tillbaks.

De packade snabbt. Hann knappt ta farväl. Och DETTA är en sorg! Allra jobbigast för dem, förstås.

För våra barn som ju går på en Internationell skola blir detta väldigt påtagligt. Här på bilden sitter vår äldsta son och har ett zoom-möte med sin klass. Barn han fram tills för ett par veckor sedan träffade varje dag, nu ses de bara via nätet.

En tjej såg nyvaken ut och läraren frågade hur hon mår. ”Bra, men jag vaknade just. Klockan är 2 på natten här i USA”.

Ett annat barn satt framför sin dator i Korea. En annan befann sig i England. En i Uganda. Och en i Tanzania. Några dök inte upp, eftersom de låg och sov någonstans i Amerika.

Det känns vemodigt! Men barnens skola gör det så bra!

Det är visserligen ALLTID vemodigt med farväl, något som vi ju måste finna oss i varenda år. Men den här gången gick det så snabbt!

Och många av dem vi skjutsade till flygplatsen och vinkade av var så ledsna, för de ville egentligen inte åka.

En kaffepaus på altanen. Ett digestivekex.

Lite längre ner i trädgården har den lilla apungen börjat utforska världen utanför sin mammas famn.

På studsmattan samlas åtta barn. De skrattar högt. Aporna skriker. En telefon ringer.

Några stora fåglar har samlats runt en död fårkropp och festar på köttet.

Tyvärr råkar det vara resterna från vår lilla tacka.

Ett dussintal andra fåglar kvittrar glatt. Någonstans fälls ett träd. En lastbilar hörs. Syrener från en ambulans ljuder.

Det har regnat och doftar gott av blött gräs. Sommar. Alltid sommar.

Lukten från hönshuset påminner om att vi behöver städa.

Någon gråter. Leken på studsmattan tar snabbt slut.

Kaffekopparna ställs undan.

Livet på seminariet fortsätter.

Hela världen håller på att bli galen av detta nya virus och det blir nästan svårt att skriva om något annat. Vad jag förstår så har det nu smugit sig in innanför varenda landsgräns, på varje kontinent?

Vi hör och läser mycket om Europa. Och vet ni! Människorna här i Addis Abeba tänker på er, ber för er och oroar sig för er. Varenda gång jag pratar med någon av mina afrikanska vänner så frågar de hur min familj mår. Hur det går i Sverige.

I varenda bön jag lyssnat till de senaste veckorna har människor i omtanke bett för Kina, Italien, Spanien och USA. Dessa länder som nu drabbas hårt.

Visst är människor även oroliga över hur det kommer utvecklas här. Visst förstår många att följderna kan bli katastrofala i Afrika. Men det hindrar dem inte från att bryr sig om den 12åriga flickan som dog i Belgien.

Och det imponerar på mig!

Att jag tänker på er i Sverige och Europa är väl självklart. Men det känns inte lika självklart att vår Eritreanska församlingsmedlem önskar att vi ber för västvärlden. Eller att min somaliska vän tänker på er med oro. Eller att säkerhetsvakten på seminariet dag efter dag frågar hur viruset påverkar Sverige.

På något sätt skär det sig inom mig och jag undrar varför människorna här inte blir bittra över all uppståndelse som COVID 19 skapar. Varför de inte ifrågasätter att forskarna i väst är så stressade över att få fram nya vaccin och mediciner mot detta virus.

För sanningen är ju att människor här alltid dött utan varesig diagnos eller tillgång till sjukvård. Utan mediciner och vacciner, i sjukdomar som lätt skulle kunna motverkas. Många brottas ständigt med en oviss morgondag. Och väldigt få i väst har höjt på ögonbrynen åt detta.

Lunginflammation är förstås ett exempel. Varje minut, dygnet runt dör två små barn i lunginflammation. Endast en av dessa tre hade tillgång till antibiotika. Bara i Etiopien dör ungefär 32,000 barn i lunginflammation varje år. Så otroligt onödigt!

Diarrésjukdomar och tuberkulos. Malaria och mässlingen. Diabetes. I decennier har människor här dött i sjukdomar västvärlden glömt bort.

Men nu har COVID 19 spritt sig över hela världen och vi ALLA delar plötsligt samma oro och bekymmer. Detta virus bryr sig inte om hudfärg eller världsdel. Plötsligt drabbas en engelsk politiker, en amerikansk musiker och en svensk elitidrottare. Och de får liksom vi kämpa utan vacciner eller tillförlitliga mediciner. Det drabbar alla lika.

Med skillnaden att vi här i Afrika är mindre rustade mot en eventuell katastrof. Men samtidigt är vi ju alltså mer vana och på ett sätt bättre mentalt förberedda. Tror jag.

Här förstår människor att ta dagen som den kommer. Nu blev det så här. Och vi klarar det! Vi ska fortsätta att blomma och ge frukt. För några månader sedan var det gräshoppor, och innan dess torka. Det är inte enkelt, men på något sätt går det. Mänskligheten överlever trots den enorma smärta vi ibland behöver möta.

Jag har träffat mammor som inte kunnat ge sina barn deras kvällsmål. Barnen har accepterat det och somnat hungriga. Det är stor skillnad mot mina egna barn som högljutt protesterar om de får fel flingor till yoghurten.

Jag vill inte byta mina barns verklighet mot deras, men jag vill att även vi lär oss att vara nöjda med det lilla och att inte tappa tron på morgondagen, trots det mörker vi ser idag. Jag vill förstå att vi kan klara det, trots ångest och smärta. ”Det är bara så här det är”, hör jag ofta som en sorts uppmuntran.

Och jag ser att människor tror på Gud. Inte trots allt det svåra. Men kanske just därför att de ser att det världen ger inte är tillförlitligt. Det fysiska; byggnader, hälsa och utbildning är inte bestående. Det kan när som helst falla samman som ett korthus. Så vi måste sätta vår tro och vårt hopp på något annat, något som står utanför denna världens upp-och-ner gångar.

”Vi tror ju på Gud, Frida!” avslutade en kvinna vårt telefonsamtal idag. Och jag vet att hon menade det och att det bär henne.

Jag vill lära mig detta! Att sätta min tro på Honom som finns utanför mig själv och det jag byggt upp. Han som inte faller när allt annat rasar.

Och jag vill lära mig att inte bli bitter!

Tänk om folket här var skadeglada över att västvärlden nu får smaka på sjukdom, död och en osäker morgondag. ”Rätt är dem, de som tidigare behållt vaccin och mediciner för sig själva”.

Kanske är det någon här som känner så, vad vet jag? Och visst förstår jag att det kan väckas olust, ilska och panik även här. Det är väl till och med ganska troligt att det blir så. Men de jag nu har pratat med har bara visat oro och omsorg om väst. Och kärlek gentemot mig och min storfamilj och mitt hemland.

Det tycker jag är stort!

Så ikväll ber jag om att bli smittad av detta: Uthållighet genom de svårigheter som kan komma. Tro på något större. Och kärlek som inte smakar bittert, utan istället doftar av utgivande omsorg.

Hej Vänner.                                               070420    Dodoma,Tanzania.

Förra helgen var jag ut till Chitego. Vi skulle ha möte för oss församlingsäldste. Och jag är en av dem. Många möten behöver jag inte vara med på, men detta möte var viktigt.
Så jag for ut. Trodde från början att det skulle bli bara min fosterson Bartolomayo och jag, men när vi väl startade resan var vi 11 personer. Kul tycker jag och dessutom går bilen bättre på dåliga vägar om den är fullastad.

Det blev mycket prat i bilen, som vanligt. Om nya ord. Vi har läst oss ordet FLY-OVER. I Dar-es-Salaam byggs viadukter över vägkorsningar. För fem sedan visste inte folk vad en viadukter var, men nu ser man dem visas på tv och det skrivs om dem i tidningarna. Med stolthet. Till och med ute i småbyarna vet man nu vad en fly-over är.

Ett annat ord som bärs över allas läppar just nu är SANITIZER. Alltså hand-tvättmedel. Det ser man utanför snart sagt varje affär, bank, posten och alla statliga kontor. Nu ska vi tvätta händerna och folk gör det. Både på väg in och på väg ut. Bra, tycker jag. De behöver dock lära sig att hosta och nysa i armvecket. Det har inte riktigt gott in i folks medvetande.

Vi mötte en man på en motorcykel. Han var, som man säger, “swahiliklädd”. Det betyder att han inte hade massajkläder på sig. Vi stannade och pratade med honom lite grann, för visst var han massaj. Men varför var han swahiliklädd? Han berättade att han vågar inte åka genom wagogofolkets byar med massajkläder på sig. Då kan han bli rånad. Han hade ju trots allt 15 killingar i en säck bakpå motorcykeln. Och vice versa. Han bytte alltså kläder innan han kom till massajområdena. För att vara på den säkra sidan. Det är långt kvar innan vi kan säga att det är lugnt mellan stammarna. Vanliga dagar behöver man inte göra så här, men just marknadsdagarna kan det vara en bra livförsäkring.

Vårt möte var snabbt avklarat och vi for hem till Bartolomayo där jag skulle sova första natten. Det var underbart att se hans stolthet över sitt lilla cementhus, som inte rasar hur mycket det än regnar. Och de två träden som vi planterade för några år sedan. De har verklige växt till sig nu under denna regnperiod.

Den nya sängen med riktig madrass skulle jag få inviga. Ingen hade fått sova där förut. Trots att det var flera veckor sedan den installerades. Nya draperier för dörrarna satte vi också upp.

På kvällen var det tacksägelsegudstjänst i mörkret. Tacksägelse över att han har fått studera på universitetet. Han är den första i hela byn som fått göra det. Inte bara i sin egen familj utan i alla bosättningarna. Det blev för mig en känslosam stund när vi alla fick tacka och be för honom.

Dagen därpå var det gudstjänst. På grund av Corona var många av de som studerar på annan ort, hemma i byn och gick i gudstjänsten. De blev framkallade av prästen och två av studenterna – en liten pojke som heter Lowassa och som läser i årskurs fem och en Ester som läser till sjuksköterska – fick ge hälsningar från sina skolor. Det stora för mig var att av de 27 som kom fram var 22 av den på något sätt under mina vingar. Det var en underbar känsla för mig att se dem alla tillsammans. Det var ju inte alla av de mina – många är ju kvar i huset inne i stan och några är kvar på sina studieorter.

På eftermiddagen for jag till Moses för att sova över hos honom. Den gången på en traditionell säng, men med ny halm under mig. Halm som doftade kamomill tror jag. Jag sov mycket bra, ska sägas.

På grund av regnen kunde jag inte använda bilen dessa dagar utan kördes runt på en motorcykel. Det gick oftast bra. Vid två tillfällen välte vi i leran, men det var bara att resa sig upp och fortsätta.

Härliga dagar bland härliga människor. Vad mer kan man önska sig i dessa isolerings tidevarv när vi inte ska beblanda oss med folk.

Tack Gud för folket i Chitego.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Orden är den ryske författaren Alexander Solsjenitsyns, tagna från hans storverk GULAG-arkipelagen. Man kan undra vad som fick honom att utbrista detta. Han menade att det först var på den ruttnande fängelsehalmen han blev varse det godas rörelse inom honom. Kanske kan vi reflektera lite över hans erfarenheter nu under den Corona-fyllda Stilla veckan. Mer om detta nedan, för den som orkar läsa.

Här i Addis Abeba blir rädslan för corona-viruset allt mer påtagligt. Man kan känna oron i luften. Folk undviker varandra, i synnerhet undviker man oss utlänningar och går stora omvägar runt oss på gatorna. Man tänker sig nog att sannolikheten är större att vi bär på det fruktade viruset. En del har börjat ropa “corona” efter en (istället för det vanligare “ferendj” (“utlänning”) eller “china” (som blivit en allmän term för utlänning här))  eller undrar var man har munskyddet. Vi upplever det inte alls som hotfullt alltså, men man känner av obehaget hos dem man möter så pass mycket att Josef igår utbrast när vi var ute och gick på stan: “Snälla mamma, kan vi inte skaffa munskydd så att folk inte stirrar på oss så och blir så rädda för oss”. Ja, vi måste nog det. Så att de man möter kan slappna av litegrand. Det är en märklig kris där vi inte är helt säkra på om vår närvaro här uppmuntrar människor eller skrämmer dem. Jag lutar alltmer mot det sistnämnda.

Åkte in till jobbet idag, och här har ni en bild på de kvinnor (av en slump?) som vågat sig till kontoret idag för att få tillgång till internet och lite arbetsro (i hemmet finns ju barnen nu eftersom skolorna är stängda.). Vi står långt isär som ni märker.

Det verkar mycket otroligt att seminariet där Elias arbetar kommer att öppna igen denna termin. Seminarieområdet har gått ner i en hårdare lockdown än resten av samhället, där bara barer tvingats stänga (en del restauranter och andra affärer har visserligen också stängt, men inte för att de måste, utan för att de är rädda eller har för liten kundkrets). Men på seminariet får bara vissa utvalda komma in och ut, barnen ska helst inte gå ut alls. Det är hård kontroll vid gaten. Tydligen har också regeringen beslagtagit alla större tomma ytor i staden, så även fotbollsplanen på vårt compund, för att bygga fältsjukhus där om så krävs. Vi får se.

Nåja, nu tillbaka till Soljenitsyns fängelseerfarenheter, för den som har lust och intresse. Fängelser var ju ingalunda något okänt för Solsjenityn, eftersom han satt åtta år i några av de värsta fängelserna som världen skådat, de sovjetiska arbetslägrena. Ändå säger han alltså efteråt att han välsignar fängelset, och de lidanden han fått utstå där. (Varning, detta blir, som ni säkerligen redan anat, riktigt läsarovänligt långt. Har en känsla av att jag skriver den här texten mest för min egen skull, för att hjälpa mig att strukturera det som rör sig i mitt inre när jag läser hans bok.) Och i vårt sökande efter hur lidande, ofrihet och mörker kunnat forma vissa människor till ljusa, fria, tacksamma, och kanske t o m glada varelser, vad vore väl bättre än att gå till en människa som, trots allt, trots värsta tänkbara, säger om den till synes mörkaste perioden i sitt liv “Fängelse, jag välsignar dig!”.

GULAG-arkipelagen är ett verk i sju delar, och jag har bara läst del 3 och 4. Del 3 är en sammanställning av Solsjenitsyns egna och hans medfångars erfarenheter av livet i dödsarbetarlägren; en fruktansvärd skildring som man bitvis nästan inte förmår läsa pga allt det bestialiska som människor utsätter andra människor för där. Del 4 är essän “Själen och taggtråden” och den undersöker hur människor förvandlas när de genomlider ofrihet och lidande år efter år. “Till själva varats gräns man drev mig” skriver Solsjenitsyn, om sin egen själsliga resa under lägertiden.

Och det finns så många beröringspunkter med Nya Testamentets syn på lidande och svårigheter. Hur dessa kan förvandla oss, skärpa vår syn, göra oss tacksammare, visare. Solsjenitsyn citerar Lutjenetskij:

“Mörkret gör människan känsligare för ljus; den påtvingade passiviteten väcker hos henne törsten efter liv, rörelse, arbete; tystnaden tvingar henne att djupt reflektera över det egna ‘jaget’. Över omständigheterna kring, över det förflutna, nuet och framtiden.”

Låt mig göra klart att jag naturligtvis på intet sätt jämför lidandet i de sovjetiska arbetslägrena med den situation världen nu genomgår i och med corona-viruset. Faktum är ju att de allra allra flesta inte riskerar att drabbas av egen död eller ens stort personligt lidande. I jämförelse med de sovjetiska straffångarna alltså. Men ändå. Jag tror kanske lidandets och ofrihetens principer är desamma, oavsett graden av lidande eller ofrihet. Solsjenitsyn säger själv “för att veta hur havet smakar behöver man bara en kallsup”. Dessutom verkar det som om världen har gått in i ett slags kollektiv dödsskräck, eller framtidsskräck och när man tar del av rösterna i media tycker jag man kan skönja att viruset driver många människor till existentiell ångest. Många undrar vad det är för mening med allt. Och det är här det hoppfulla och intressanta börjar tycker jag. För oss som kyrka och för oss som människor. Hur kan vi genomleva lidande och osäkerhet och ofrihet och komma ut förädlade, med större tillit, och förvärvade dygder, på andra sidan?

Solsjenitsyn talar om en fängelsetiden som en “själslig soluppgång”: “Vår första fängelsehimmel var de svarta molnen, som tornade upp sig, och de svarta eruptiva pelarna, det var Pomplejis himmel, en domedagshimmel, eftersom den arresterade inte var vem som helst utan jag – denna världens mittpunkt. Vår sista fängelsehimmel var bottenlöst hög, bottenlöst klar, t o m skiftande mellan blått till vitt.”

Hur förändrades skyarna så för honom och många andra? De satt ju fortfarande i fängelse, men himlarna tedde sig annorlunda. Solsjenitsyn verkar ha erfarit att arbetsfängelserna fundamentalt förändrat honom. Omdanat honom på djupet. Han beskriver hur det är själva lidandet som förvandlat honom: “Din själ, som tidigare var torr, fylls av lidandet sav. Du lär dig älska din nästa…” . Det är här jag tror att vi kan förstå något väsentligt av hur man förvärvar dygder. Ibland får vi dem helt som en nådegåva, som en del av vår personlighet, direkt en gåva av Gud. Kanske känner vi alla någon som är mild, alltid har varit mild, det är bara en del av hennes personlighet. Men i andra fall kan vi se hur dygderna förvärvats till ett högt pris, inte sällan genom svåra erfarenheter i livet. Dessa erfarenheter kan alltså i bästa fall, omforma oss till mer Kristuslika människor. Vi blev mildare och mer tålmodiga genom dessa smärtsamma tider. Det är på grund av detta, bland annat, jag uppfattar att Solsjenityn välsignar fängelsetiden.

“En gång var du häftig och otålig, hade alltid brått, aldrig tid. Nu har du tid i överflöd, du genomsyras av den, av månaderna och åren bakom och framför dig, och som en välgörande lugnande vätska sprider sig tålamodet i dina blodkärl. (…) Aldrig tidigare har du förlåtit någon något, skoningslöst har du fördömt och lika ohejdat höjt till skyarna – men nu har en allt förstående mildhet blivit grundvalen för dina icke-kategoriska uttalanden. Du har upptäckt din egen svaghet – och kan förstå andras. Du kan häpna över andras styrka. Och gripas av vilja att ta efter”.

På sitt sällsynt distinkta och talande sätt förklarar Solsjenitsyn hur han tolkar olyckorna i sitt liv:

“På samma sätt som vågorna slår omkull den ovane badaren och kastar upp honom på land har olyckorna tvingat mig återvända i vånda. Och endast därigenom har jag kunnat följa den väg jag alltid velat gå.”

Det är dock inte alla som slagit in på denna nya, goda väg, skriver Solsjenitsyn, utan bara de som avstått från att överleva till varje pris. De fångar som riktar in sig på att överleva måste böja sig för systemet, bli angivare och förlora sin mänskliga värdighet. Vill man bevara sin själ, riskerar man sitt liv, skriver han. Så det är ett högt pris man får betala. Och Solsjenitsyn slänger in små brasklappar i parentes här och var, där han visar sin osäkerhet om han verkligen skulle ha sett en själslig soluppgång om han haft det ännu värre, precis som vissa andra hade det. Han skriver exempelvis:

“Den gode är nöjd med en skorpa, den onde tar missnöjt för sig av köttet”. (Så är det kanske, men om det inte ens finns en skorpa?)”  Och på ett annat ställe: “Fängelse jag välsignar dig för att du funnits i mitt liv! (Men från begravningsplatsen svarar man:- Ska du säga, du, som fick behålla livhanken!)

De här brasklapparna är en del av ett stråk av svart humor som löper genom hela boken. Och de gör att Solsjenitsyn aldrig känns “peppig” eller förnumstig i tonen, till skillnad från den gammaltestamentliga Jobs kamrater när de möter sin vän i hans lidande.

En annan sak som gör Solsjenitsyns skildring så levande och säregen är de metaforer han använder. Metaforer ska ju få tanken att snubbla till lite, dra oväntade paralleller som gör att man förstår något på ett nytt, överraskande, sätt. Men ofta blir ju metaforer gamla och invanda och då slutar de ha effekten av den förvånade snubblande tanken. Men inte så i Solsjenitsyns språk. Han skriver exempelvis: “T o m i ett hjärta, som är helt belägrat av ondska, finns ett litet godhetens brohuvud kvar. Också i det mest godhetsfyllda hjärta finns ett outrotligt litet brohuvud av ondska.” Godhetens brohuvud! Man förstår precis. Makalöst bra!

Ja, och humorn finns där. Lyssna bara på den här meningen där han förklarar varför man tänker så bra i fängelset: “I tio är är man fri från alla slags möten! – är det inte som att andas bergsluft?”. Och hans beskrivning över hur den tarvliga sportkomedi fångarna fick titta på typ var tredje år, gav näring till samtalen fångarna emellan under långeliga tider. Det är så dråpligt beskrivet. Han summerar: “Den mest obetydliga händelse inspirerar till långvarigt och väsentligt tänkande”.

Slutligen, och kanske viktigast av allt, beskriver Solsjenityn hur han fick en helt ny syn på sitt liv efter fängelsetiden. Han blir varse hur Gud rört sig i hans liv, även när han inte uppmärksammade det. “Och nu, då livets vatten åter, har snuddat mina läppar och min själ – O, Universums Gud, nu tror jag åter. Du fanns hos mig när jag var otrons träl” avslutar han en oerhört gripande dikt om sitt eget liv och hur han uppfattar det nu, efter tiden i fångenskapen.

När både lyckan och högmodet vänt honom ryggen ser han hur själva godheten och ondskan är beskaffad, och hur vi alla kan bli hårda och onda om vi inte ser upp: “Då jag var berusad av framgång betraktade jag mig själv som en helig ko och blev hård. Med ett övermått av makt skulle jag kunnat bli en mördare och en våldsverkare. I de ondskefullaste ögonblicken var jag övertygad om, att jag gjorde gott och jag hade försett mig med väl valda argument. På den ruttnande fängelsehalmen kände jag för första gången det godas rörelse inom mig. Efterhand gick det upp för mig, att gränsen mellan det onda och goda inte går mellan stater, klasser eller partier utan skär genom varje människohjärta – genom alla människorhjärtan.”

På det ruttnande fängelsehalmen förstod han med hela sin varelse sanningen i orden i Hebreerbrevet 4:12:

“Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.”

Med önskan om en fin påsk!

Sophia

När Elias och jag var på Sinai-halvön för många herrans år sedan, var vi med om något högst märkligt (som vi visserligen delade med resten av alla tusentals turister där). Runtomkring oss öken och sand, samma färger, samma former, brist på variation och omväxling. Kargt, var det. Men så tog vi på oss snorkelutrustningen och dök under Röda Havets yta. Där en helt annan värld, en inverterad öken: färgsprakande fiskar och märkliga havdsjur, anemoner och koraller, färger och liv. Som en skatt, bara tillgänglig för den som dök ned i djupen. Bara tillgänglig för den som först tog sig igenom öknens enformiga tillvaro. Hur kunde man annars nå fram till havet?

Samla era skatter i himlen, uppmanar Jesus. Ty det vi samlar här på jorden, det förgås, men det vi samlar i himlen, det stannar hos oss. Det kan varken mal eller tjuv komma åt.

Medan Corona-viruset härjar runt i värld, samhälle och individer, och sjukvårdspersonal kanske upplever den stressigaste tiden under hela sitt yrkesverksamma liv, befinner sig många av oss i en märkligt enformig tillvaro, hemma från arbete och med mycket få distraktioner eftersom allt är inställt. Ja, våra liv, som vi brukade leva dem, är inställda. Det är lätt att ledan kryper närmare: entoniga, likformiga dagar avlöser varandra, likt en ökenvandring…. vilken salighet! Vi bör omfamna ledan, inte jaga den på flykten, välkomna den som en efterlängtad, sällan skådad vän, inte stänga dörren för den. För i enformigheten finns en inbjudan att samla skatter i himlen. Om vi tackar ja till den, öppnas dörren till våra inre liv. Bristen på variation och omväxling vallar oss inåt, mot våra egna djup. När det yttre stannar, när ytan lugnar sig, får vi ro att upptäcka de skatter som Gud har lagt inom oss: Hans rike, hela hans Kungadöme. Föga anade vi att vi hade ett inre stora barriärrev, med färgsprakande koraller, fullt av liv och skönhet. Sanning och barmhärtighet. Det finns där alltihop, och vi kan plocka de vackra pärlorna som gömmer sig i musslorna.Men bara om vi först gått ökenvandringen.

I Guds rike fungerar inte de valutor vi är vana vid att använda i den här världen: pengar, duglighet, produktivitet och konkurrenskraft. Där finns andra saker att förvärva, förädla och att ge, kristna dygder såsom saktmodighet, uthållighet, fridsamhet, barmhärtighet, klarsynthet, sanningsenlighet och kärlek. Fastan, som ju är ett slags ökenvandring, är en nyckel till att finna dessa gåvor. För under fastan säger man nej till, man försakar, delar av livets yttre härligheter och välsignelser. Man försätter sig frivilligt i en öken, påbörjar en ökenvandring, dvs en enformig tillvaro där allt, på ett ytligt sätt, ser likadant ut. Till och med Jesus gick ut i öknen i 40 dagar, för att söka sin Fars vilja. Han avskärmade sig för att höra och se ordentligt. Han visste att Faderns röst hör vi inte utan att först förädlas genom ökentillvarons enformighet och hunger. Det är svårt att säga vad det är som förädlar oss i öknen. Det är någonting med själva erfarenheten, själva smärtan och svårigheten, som förvandlar oss. För när ökenvandringen är klar och vi nått fram till havet finns pärlor, i form av dygder, att hämta. Dessa är kanske dyrköpta, men när vi väl förvärvat dem stannar de med oss hela livet och hjälper oss på vägen, i såväl goda som svåra tider.

Hur kommer världen se ut efter att Corona-viruset släppt oss ur sitt grepp? Vi vet inte. Mycket ser dystert ut, i synnerhet ekonomin. Och kanske kommer en del av oss ha förlorat en äldre eller sjuk släkting. Några av oss är själva i riskgrupper. Hur än framtiden ser ut, så är det bättre för oss att möta den med våra fötter och hjärtan djupt grundande i Guds rikes rika mylla. Så låt oss välsigna enformigheten, låt den hjälpa oss  att söka himmelrikets skatter, så dyrbara och beständiga.

“Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Sophia