Vi väntar.

Vet inte riktigt på vad, men vi väntar ihärdigt.

På nya sms och email. Väntar på att katastrofen ska komma. Och undrar hur det kommer bli då. Funderar över hur vi kan förbereda oss och hur vi ska prata med våra vänner om det.

Dagarna går och mycket är som vanligt. Jag tänker att katastrofen kanske ändå inte kommer komma hit? Vi spelar spel och gör läxor med barnen. Strukturerar om vårt arbete och ringer runt till vänner.

Det är som vanligt.

Men samtidigt inte alls.

Barnen är hemma och skolan öppnar inte förrän i mitten av augusti. Kyrkan där Andreas är pastor har tvingats stänga sina dörrar. Utländska vänner lämnar Etiopien. Och många är oroliga.

Hur kunde det bli så här? Inget är som vanligt.

Idag besökte jag en god vän. En av de fattigare familjerna här i Addis, mamman är ensamstående med tre barn. Nu när barnens skola stängt pga Corona kunde hon inte gå till jobbet – och då blev hon omedelbart avskedad!

Nu sitter de hemma i sitt hus. Hela familjen delar på ett litet rum som är en tredjedels storlek av vårt vardagsrum. På deras TV snurrar nyheterna om Corona runt, runt. Död död död. Barnen sitter klistrade framför nyheterna.

Rädslan för viruset gör att de inte går ut. Men vad kan de göra inomhus, förutom att titta på nyheterna?

Hur ska de nu kunna köpa mat utan mammans inkomst? Och hur ska de kunna låta bli att bli galna av tristess?

Vi tog med en dunk olja, ris, mjöl och tvål. Lovade att komma tillbaks med lite filmer och pennor. Men vad gör det egentligen för skillnad?

En droppe i havet.

Vi bad en bön tillsammans, men utan att röra vid varandra. Skrattade lite åt den yngsta pojken som försökte sno lite socker ur sockerburken. Och försökte uppmuntra. ”Ni kan gå ut lite!”.

Kära familj!

För er är inget som vanligt. Och kommer kanske aldrig bli.

Jag gillar egentligen inte att dela snyfthistorier. Gillar inte att spä på bilden om det ”stackars Afrika”. För det är bara en av alla sidor av denna så färgstarka kontinenten.

Men många av de människor vi har runtomkring oss har det faktiskt inte så lätt. Och det blir inte lättare nu. Och det är skönt att få berätta.

#be

Jag följer egentligen inte så många bloggar längre. Lite tråkigt faktiskt, så tipsa gärna om era favoriter.

Men det finns en som dyker upp som en liten karamell i min mailbox med jämna mellanrum. Med ärlighet, klokskap, utmaningar, humor och levande skildringar. Här kommer ett litet smakprov från Elin Sharews blogg maytember.

Andra har ofta något jag saknar. Ett stort hus, tre barn, en livs levande man. Talanger, kläder, ork eller karriär. Det är lätt att missunnsamheten och avundsjukan slår till – varför får de och inte jag? Och med det, lätt att ta ett steg tillbaka…

När jag väljer att gå åt andra hållet och istället ta ett steg närmre skiftar fokus från mig till den andre.

Från Gå närmare så ser du bättre.

Barnens skola har stängt fram till mitten av Augusti. Det blir åtminstone 23 veckor. En ofantligt lång tid!

Jag är peppad och gör scheman för hemundervisningen. Googlar och är djupt tacksam för skolans stöd. De är klippor!

Och… så undrar jag hur detta egentligen ska gå? Tre ganska små barn, olika årskurser och med olika uppgifter. Kommer jag överhuvudtaget få dem att sitta still?

Andreas och jag kommer till viss del dela på hemundervisningen. För livet och arbetet ska ju fortsätta trots att barnens skola är stängd. Det blir en bra balansövning! Men kanske en nyttig period, att få umgås lite mer med killarna på hemmaplan.

Rådet jag fått från en mamma som under fjorton års tid hemskolat sina fyra barn är: Var tydlig med vilken lektion som är när. Och var tydlig med när det är studietid och när det är rast. Vi ska försöka!

Och så hoppas jag på att få in mycket kreativt lärande och en hel del mys. Men vet ni, jag är inte säker på att jag är särskilt lämpad för detta! Har ni några tips så hör av er!

”Yes there is fear.
Yes there is isolation.
Yes there is panic buying.
Yes there is sickness.
Yes there is even death.

But!
They say that in Wuhan after so many years of noise
You can hear the birds again.
They say that after just a few weeks of quiet
The sky is no longer thick with fumes
But blue and grey and clear.

They say that in the streets of Assisi
People are singing to each other
across the empty squares,
keeping their windows open
so that those who are alone
may hear the sounds of family around them.

They say that a hotel in the West of Ireland
Is offering free meals and delivery to the housebound.
Today a young woman I know
is busy spreading fliers with her number
through the neighbourhood
So that the elders may have someone to call on.
Today Churches, Synagogues, Mosques and Temples
are preparing to welcome
and shelter the homeless, the sick, the weary

All over the world people are slowing down and reflecting
All over the world people are looking at their neighbours in a new way
All over the world people are waking up to a new reality
To how big we really are.
To how little control we really have.
To what really matters.
To Love.

So we pray and we remember that:
Yes, there is fear.
But there does not have to be hate.
Yes, there is isolation.
But there does not have to be loneliness.
Yes, there is panic buying.
But, there does not have to be meanness.
Yes, there is sickness.
But there does not have to be disease of the soul
Yes, there is even death.
But there can always be a rebirth of love.

Wake to the choices you make as to how to live now.
Today, breathe.
Listen, behind the factory noises of your panic
The birds are singing again
The sky is clearing,
Spring is coming,
And we are always encompassed by Love.

Open the windows of your soul
And though you may not be able
to touch across the empty square,
Sing.”

– Fr. Richard Hendricks, OFM

En uppmuntrande dikt min vän Rose (https://buckshefusethiopia.wordpress.com) uppmärksammade mig på, skriven av den irländska prästen Richard Hendricks.

En fantastisk, inspirerande, elegant och hängiven kvinna har nu fått lämna sitt arbete på jorden. Catherine Hamlin blev 96 år gammal och hon har de senaste 61 åren hjälpt mer än 60 000 etiopiska kvinnor att få den livförändrade rekonstruktionsoperationen för obstetrisk fistel.

Hon kallas för ”Afrikas moder Teresa”. Hennes hängivenhet var så stor!

Men ”att säga att Catherine var en anmärkningsvärd kvinna är en underdrift. I våra ögon var hon en helgon!” säger Carolyn Hardy, chefen på Fistula sjukhuset här i Addis.

Dr Catherines brorsdotter Dr Morgan invänder dock. ”Att kalla henne ett helgen är inte helt rätt, hon var mer av en rebell.”

Jag ska inte skriva så mycket om henne idag, men googla på hennes namn. Du kommer bli inspirerad! Och se när hon medverkade i Oprah Winfreys tv-show i januari 2004.

Hon, hennes man (som dog år 1993) och Addis Ababa Fistula sjukhus som de grundade år 1974 har fått en mängd olika utmärkelser. Bland annat var Cathrine nominerad till Nobels Fredspris både år 1999 och år 2014. Men hennes svar på all uppmärksamhet var att ”jag gör bara det jag älskar att göra! Det är inte svårt för mig att arbeta i Etiopien med dessa kvinnor.”

Catherine Hamlin dog i sitt hem på Fistula sjukhuset under onsdagsnatten. Hon var medlem i vår internationella församling här i Addis och hon kommer bli saknad av så många!

Andreas har fått den stora äran att leda hennes begravningsgudstjänst på måndag. Det blir en TV-sänd statsbegravning. Men pga Corona viruset så tillåter regeringen endast 50 personer att närvara i kyrkan (de räknade först med flera tusen människor).

Hej Vänner.                                       210320    Dodoma

Med ett o framför många ord, blir de negativa. Tag bort o:et framför och du får ros, som inte bara ser underbara ut, utan är ljuvligt doftande. Vi har just nu mycket doftande rosor i stan. Tag bort o:et och s:et och du får ro. Det ska vi skapa nu när tiden känns tung för många. Fördjupa den gemenskap du har omkring dig – med familjen, med arbetskamrater du får omge dig med. Tag tid för eftertanke.

Min egen mycket nära Bibelvers säger:

Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du ska gå,

jag vill ge dig råd, min blick ska följa dig.  Psaltaren 32:8

Vi är inte lämnade ensamma. Det finns någon som går med oss.

Vi har fått regn som vi inte fått på många år. I förrgår var det nästan en meter högt vattenstånd mitt inne i stan. Inga sluttningar, inga översvämmade diken. Nej, mitten på gatan. Bilarna tog sig inte fram utan blev stående i två timmar innan vattnet började att sjunka undan. Flera stors broar har rasat. Stora vägen till Morogoro och vidare till Dar-es-Salaam var avstängd under några dagar. Nu finns en mycket provisorisk bra där jag for över häromdagen. Det kändes inte tryggt ska jag säga.

Men åkrarna mår bra och kommer nog att ge en bra skörd i år. Kreaturen har fått bete som de inte fått på många år. Härligt för dem.

Men så kom Corona och stängde till landet. Alla skolor är stängda. Från förskolor till universiteten. Inga större sammankomster får anordnas. Inga sport evenemang får genomföras. Just nu visar man fotbollsmatcher på tv som är tio år gamla. Kyrkorna får hålla gudstjänster men bara korta sådana. Vi har ju än så länge inte många smittade personer i landet, men visst diskuteras det mycket. Presidenten har gått ut och sagt att vi får inte handhälsa utan bara fot hälsa på varandra. Vid ingången till alla kontor finns handsprit, vid en del bankomater står det också handsprit som ska användas – före och efter att man tagit ut pengarna.

Det finns en del som läser in domens dag i detta som händer just nu. En kvinna stod på fruktmarknaden i torsdags och bad folk komma till hennes församling, där de skulle be och bekänna sina synder, så att man är redo för inträdet till himmelriket, när nu domen kommer. Jag såg dock inga som följde med henne därifrån.

Men inte nog med detta. Jag ska flytta till Sverige och har mötts av svensk BYRÅKRATI i kubik. Jag har nu jobbat med detta i kanske en månads tid och nu kanske det är över. Men bara kanske . Jag tackar en viss Vanessa som har haft en strålande tålamod med mig och försöker att lotsa mig genom alla formulär. Men ibland går det inte,utan jag har fått ta hjälp av Hannes som bor i Iringa. Utan all den hjälp jag fått hade jag nog gett upp och bosatt mig i Tanzania för tid och evighet. Men nu tror jag ändå på ett liv i Sverige från juli månad. Men jag kommer att ha kvar mitt hus i Dodoma där några av mina söner kommer att bo kvar. Det betyder att jag kommer att vara långpendlare mellan Sverige och Tanzania. Jag vet inte ännu inte vart i Värmland jag kommer att bosätta mig, men det är till Värmland jag vill.
Från juli och framöver kommer jag också att jobba med missionsinformation hemma i Svedala, så vill ni ha besök av mig får ni höra av er.

Jag har under några lördagar varit och besökt olika församlingars diakonala verksamhet för barn och ungdom. Här är det Mnadani församling som varje lördag ger mat till cirka två hundra besökande.

Jag har också startat att bjuda in grupper av folk som jag jobbat med under åren. Här paret Mauki,Mama Ringo och läraren Kimaro som jag jobbat mycket med de första åren på nittiotalet. Med är också Maukis som Emmanueli. En härlig kväll med många härliga minnen.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

 

Dr Catherine Hamlin har gått ur tiden. En stor kvinna, nominerad till Nobels fredspris vid ett par tillfällen och hedersdoktor i medicin vid Universitetet i Sydney. Men kanske ännu viktigare, hon vigde sitt liv till att hjälpa och återupprätta en av de mest föraktade och utstötta grupperna i Etiopien: kvinnor som efter barnafödande fått skador i underlivet, sk. fistula-patienter. Skadorna leder till inkontinens och stank och de stöts därför ofta bort från familjen. Tyvärr förekommer fortfarande barnäktenskap på vissa platser i Etiopien. I Amhara-regionen gifts 3 av 4 kvinnor bort innan de är 18 och många är så unga som 12. Deras kroppar är inte redo för graviditet och barnafödande och då ökar risken för förlossningsskador med förödande konsekvenser och ett liv i lidande och utstötthet.

Här i Etiopien är Catherine Hamlin ofantligt älskad och nu ofantligt saknad. Hon kom hit från Australien för 60 år sedan tillsammans med sin man Dr Reginald Hamlin. Tillsammans startade de så småningom alltså Fistula Hospital, ett sjukhus som hjälpt över 60 000 (!) etiopiska kvinnor. Med Dr Hamlins hjälp har de blivit återupprättade både till hälsa och värdighet. Det är därför hon här fått namnet: Alla mödrars mor. Hon har varit som en mor för så många kvinnor här. Vi får alla tacka Herren för henne.

EFS Andreas Thornell höll i begravningsgudstjänsten i Mekane Yesus kyrkans internationella församlings regi, och jag var med och ledde hymnerna. Gudstjänsten hölls utomhus pga risken att sprida corona-viruset, och endast ett förhållandevis litet antal människor var tillåtna att komma. Det gjorde att utländska dignitärer och tunga regeringsrepresentanter uteblev. Därför var det, vid sidan av sonen Richard, kvinnornas närvaro som blev mest påtaglig. Kvinnorna, dem som hon vigde sitt liv till att hjälpa. De omgav henne ända till slutet. Det var fint att det blev så. Patienterna på sjukhuset, och sådana hon tidigare hjälpt, ropade ut sin sorg: “Min mor, min mor. Varför är du borta? Ingen är som du, mor.” Det är framför allt när kistan förflyttas som människorna sörjer och begråter den döda. Det är så starkt att den döda kroppen har en sådan viktig roll i den etiopiska begravningen. När kistan bärs in ställer sig alla upp och kvinnorna ropar och gråter. När kistan sedan bärs ut och förs till begravningsplatsen så ropar återigen alla kvinnor. Man måste ju då släppa taget som kroppen. Det är ett svårt ögonblick eftersom det då blir så tydligt hur definitiv döden är.

Andreas höll en verkligt fin predikan, om hur Dr Hamlin även i slutet av sitt liv älskade att höra och prata om Jesus, hennes Frälsare. Han predikade om den förlorade sonen och hur mycket Gud älskar människan. Vi får be och hoppas att det rörde vid människors hjärtan. Gudstjänsten ska även visas på etiopisk tv.

Catherine Hamlin var en remarkabel kvinna, en inspiration för alla kristna. Ett föredöme i kärlek och barmhärtighet. Trogen i kallelsen som Jesu lärjunge. Hon kämpade den goda kampen. Men ett sådant liv är inte bara möjligt för vissa utvalda, speciella kristna, utan är inom räckhåll för oss alla. Gud har planer och kallelser även för oss. Om vi lever våra liv med öppna hjärtan för Guds Helige Ande så blir även våra liv remarkabla och kärleksfulla. Även vi kan leva för Guds rike, även vi kan sprida evangeliet och återupprätta människor till kropp, själv och ande. Catherine Hamlins Herre är även vår Herre. Det är samma Gud och samma kraft.

Avslutar med evangelietexten från begravningen. En text som bör vara ett riktmärke för våra liv, oavsett omständigheter:

“Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’” Matt 25:34-40

Guds frid!

Sophia

 

Jag frågade en vän hur hon mådde och hon tvekade vid sitt svar. ”FÅR jag ens klaga?” undrade hon. ”Jag är ju frisk, har pengar så jag klarar mig och ett bekvämt hus att gömma mig i.”. Men sanningen var att hon egentligen inte mådde så bra. Hon var stressad och orolig. Kände skuldkänslor över att hon lämnar Etiopien.

Men jag var glad för att hon berättade för mig! Det finns naturligtvis alltid de som har det värre och jag tänker att det är bra att inte gräva ner sig i sin egen ångest och oro. Men samtidigt! Så viktigt att våga vara ärlig inför sig själv. Och inför nära vänner!

Sedan frågade hon hur jag känner. Och jag insåg att jag inte riktigt hunnit fundera över vad jag känner. Istället har jag fokuserat på barnen som ju är hemma. På vår kyrka som vi måste omorganisera. På människor som behöver hjälp att lämna landet eller bara byta bostad. Säga hej då. Jag har fundera på hur vi ska göra om det blir utegångsförbud. Och Andreas har amöba och känner sig svag. Vi har dessutom fullt med loppor i våra sängar och sover dåligt… Så jag har fram till nu inte riktigt funderat över hur jag mår.

Så när min vän frågade och verkligen ville höra, då insåg jag att även jag är stressad och orolig.

Jag tänker naturligtvis på vad som kommer hända här. Hur folk kommer reagera. Och hur många som kommer bli sjuka. Och dö. Det är så svårt att förstå, men visst känns det i hjärtat! Kära, köra människor!

Jag saknar att få vara nära familj och vänner i Sverige. Vill absolut inte åka härifrån, men skulle gärna vara i båda länderna samtidigt!

Jag är ledsen för alla som är rädda och oroliga. Och som inte känner hopp. Jag inser att min egen oro inte går så djupt, utan att det långt därinne finns både glädje och tro. Vill så gärna att alla runtomkring mig får uppleva samma frid, mitt i kaoset.

Jag är ledsen över alla vänner som lämnar Addis nu. Jag vet att de av hälsoskäl behöver åka, men det känns så sorgligt och tomt!

Jag blir trött på att ständigt vara omgiven av barn. Och jag är TRÖTT på loppor och amöbor!

Jag vill egentligen bara äta choklad och googla runt, runt på nätet.

Och så är jag ledsen för att Andreas inte kom iväg till Tyskland. Eller Kenya. Så banalt att DET ska göra mig ledsen! Får jag ens vara ledsen för det!!!?

Ja! Det får jag!! Och det är jag!

Och både jag och ni kommer säkert gå igenom denna bergodalbana av sorg och oro många gånger dessa kommande månader. Över stort och smått. Och det är ok! Även om vi har det mycket bättre än många andra.

MEN mitt bland alla frågetecken och orosmoln finns det också humor och glädje! Och jag ser det. Här i Addis och säkert även i Sverige! Och alla bisarrt roliga kommentarer på internet.

Jag var till marknaden igår och köpte två får. Äntligen! De heter Bocken och Brusa. Är smutsiga, men redan älskade. Och de är inte till för slakt (!), som alla andra får och getter vi tidigare köpt. Jag hoppas istället på små lamm! (Men visst känns det lite skönt att ha två får, 14 höns och ett trädgårdsland med sallad OM det blir svårare tider).

Kanske fånigt att två får gör mig glad. Men det gör de verkligen!

Och idag var jag förbi barnens skola för att hämta deras skolgrejer. Lärarna hade gjort iordning så fina mappar för dem var och en och vi möttes av dans, musik och massor av pepp! De hade ordnat en ”drive through” och allt kändes så genomtänkt och välorganiserat! Vilka hjältar!! Det fick faktiskt mina tårar att börja rinna av tacksamhet.

Och det växer så det knakar i vår trädgård! Passionsfrukt är vår nya grej! Älskar det! Älskar att vi kan vara ute! Och att barnen får springa runt och leka så mycket!

Så ja. Upp och ner. Fram och tillbaks. Och jag gissar att vi alla är i ungefär samma båt.

Men… hur mår ni??

För ett par månader sedan skrev jag om vår tupp på mitt instagram konto:

En etiopisk kvinna hade ringt mig och frågat om jag kunde tänka mig att ”rädda en höna”. En bekant till henne hade visst en gammal mamma som ägde en höna, som ett husdjur. Nu hade mamman dött och dottern kunde inte med att slakta mammans älskade djur, men hon själv kunde inte ta hand om den. Och hon vågade inte lite på att någon etiopier skulle ta hand om den, utan var rädd för att den skulle sluta som soppa.

Så frågan var om jag kunde rädda hönan från döden. Hon var desperat, sa hon. Och hon hade hört från någon att jag tycker om djur.

Jag ville säga nej (vill ju inte ha en gammal höna som slutat lägga ägg, men som jag inte får slakta). Men hörde mig själv säga ja…

Hönan skulle visst skjutsas genom hela Addis med en taxi! Jodå, så sa hon!

Men djuret dök aldrig upp….

Nästa dag fick jag ett meddelande om att de knackat på hemma hos oss, men eftersom vi inte var hemma så hade de bundit hönan utanför vår dörr.

Men. Där. Fanns. Ingen. Höna!

De måste ha tagit fel hus.

Skönt ändå, tyckte jag. Och skrattade vid tanken på vad den som upptäckte hönan bunden utanför sin dörr skulle säga…

Men så hörde jag ett innerligt galande och upptäckte djuret bundet utanför grannarnas veranda.

Men med en liten detalj: det var inte en höna, utan en högljudd tupp.

Det trodde jag inte att vi skulle vara med om i Etiopien. Höns har vi visserligen fått förr. Men då för att vi skulle ÄTA dem. Aldrig för att vi skulle ”rädda dem från slakt”!

Men nu har det hänt igen!!

Igår fick jag ett meddelande från en annan bekant. Hon hade också hört att jag tycker om djur och eftersom hon akut måste lämna Etiopien undrade hon om jag kan ta hand om hennes höna. ”Så den slipper bli soppa”. Och hon LOVADE att det var en höna och inte en tupp.

Återigen hörde jag mig säga ja….