Alldeles nyss kom en svart duvhök (Accipiter melanoleucus) och slog en palmduva rätt utanför mitt kontorsfönster där jag sitter för att gå igenom litteraturen inför mina kursstarter senare i veckan (och nu för att blogga…). För mig som älskar djurliv och fågelliv i synnerhet var det ju en väldigt trevlig syn. Mindre trevligt för duvan förstås.

Jag fick återigen orden ”just det – såhär var det ja” i huvudet när jag såg höken, för jag hade alldeles glömt att det börjat häcka svart duvhök här på Mekanissa sen ett år tillbaka ungefär.

Det är festligt hur fort man glömmer hur verkligheten ser ut på det ena stället när man växlar till det andra en tid. Efter två månader i Sverige med ständiga ”just- det- såhär- är- det- ju- i- Sverige -upplevelser” får man sedan en lång radda ”just-det- ja- såhär- var- det- ju- i- Addis- Ababa- upplevelser” när man väl kommer tillbaka.

Möglet inte minst: vår bil som stått oanvänd sedan mitten av juni såg ut som om den fått grön plyschklädsel. “Just det ja! Sådär blir det ju! Men var det verkligen så illa i fjol?” För att inte tala om mitt kontor som jag fortfarande inte tagit mig tid att städa ur. Så nu sitter jag och skriver i mögledamm och kylslagen fukt. Inte helt hälsosamt kanske förstås, men jag blir trött bara jag tänker på eländet och skulle helst se att det försvann av sig självt på något sätt. Får kanske bli i eftermiddag, ifall solen håller i sig till dess. Det är inte roligt alls att städa ur mögel när det regnar. Blötperioden har nämligen inte gett sig än och har nog en månad kvar eller så.

Solen bryter dock igenom ganska långa stunder nu och då torkar vårt träsk till gräsmatta upp på nolltid och blir riktigt trevlig. Tvära kast, inte bara för duvhökar (och duvor) med andra ord. Den nya häckningen av svart duvhök kommer dock troligen bli ganska kortlivad eftersom seminariet nu på allvar har börjat expandera under rektor Dr Bruks ledning:

Ett nytt – för seminariet – jättehus (60×20 meter i basen samt 6 våningar högt) för bibelöversättning kommer glädjande nog att byggas med start i januari om planerna går i lås. Det skall stå klart om tre år. Ett nytt huvudkontor för Mekane Yesus skall också snart börja byggas som kommer få den nya jättebyggnaden för bibelöversättning att framstå som en liten rökstuga. Det skall nämligen bli en skyskrapa av landmärkesart och trona över hela Mekanissa där fågellivet nog på allvar kommer börja tunnat ut. Mekane Yesus Compound har ju tidigare varit som en stor, grön, oexploaterad oas mitt i ett ständigt växande Addis där en mängd fågelarter tagit sin tillflykt både nere vid floden och i de många träden.

De första spadtagen mot en annan verklighet är nu tagna* och firade med pompa och ståt även om det dröjer många år tills den så kallade ”master plan” är fullbordad (den sträcker sig 30 år framåt i tiden). Återstår att se om vi får nåden att finnas med så länge i tiden att vi får facit på om det blev verklighet eller inte.

Till dess gäller det att ta hand om de mer akuta problemen som masterplanen inte täcker men som regnperioden för med sig: överflödande avlopp, ruttnande köksbänkar, råttbon i köket och flagnande väggar. Och mögel. Regnsäsongen går hårt åt mänskligt fabricerade material.

Jag har alltid tolkat ”spetälska på hus” (som det lite kryptiskt hette i 1917 års översättning) som ju regleras i Leviticus 13-14 som just ”mögel”, helt i enlighet med Bibel 2000s översättning.

”Mycket klokt att överge och riva mögelhus ifall möglet återkommer” har jag också tänkt om dessa lagar och inte så mycket mer än så. Vem ser med kärlek på ett mögelhus?

Jag insåg dock när jag mediterade över det sorgliga i att se alla mina noga utvalda böcker jag haft stående i hyllan över kremt (regnperioden) överdragna med en grön film att jag aldrig tagit reda på hur judar idag ser på och utlägger ”spetälska” på hus och föremål.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hur lite tid som ägnats åt att avgöra vad själva ”spetäskan” (hebreiska tzaarat) verkligen är för något och att tzaarat alls inte självklart skall utläsas som mögel. Visserligen har både svamp och mögel föreslagits av judiska utläggare både i äldre och i modern tid men så har till exempel även blod, sås eller fettfläckar föreslagits.

Vissa hävdar till och med att tzaarat aldrig egentligen uppträtt i Israel annat än för den första generationens invånare. Den store judiske skriftutäggaren Rashi har till exempel förklaringen att tzaarat (det Bibel 2000 beskriver som ”elakartat mögel”) på hus visade för israeliterna var amoréerna (vars hus de övertog efter invasionen) hade gömt skatter. Bäst att plocka bort dessa stenar så att skatten hamnade i rätta (israelitiska) händer och inte fortsatte ligga dold i väggen!

Tzaarat på hus var med andra ord inget som skulle vidlåda kommande generationer, men däremot något mycket bra för den första generationen. Detta avspeglar att det åtminstone på Rashis tid (1040-1105 eKr) inte gjordes någon självklar koppling mellan mögel och tzaarat. Rashi hämtar dessutom sin tolkning från betydligt äldre källor (närmare bestämt från den talmudiskt närliggande skriften Sifra eller Torath Kohanim 14:75 där man också får fundera på om mögelkopplingen helt enkelt inte existerade längre?/än?).

Denna positiva tolkning av tzaarat (Rashi kallar det till och med בשורה ”besorah” = goda nyheter, ”evangelium”) är dock inte den vanligaste bland judiska utläggare. Oftast ses istället tzaarat på hus som lika illa och i grunden densamma som tzaarath (“spetälska” – en sjukdom som dock tveksamt ens existerade i Israel på GTs tid och näppeligen avses) på människor och något som erhålls efter vissa svåra synder (listan över vilka synder som leder till tzaarat – på såväl människa som hus – är i princip det vi i kristen tradition benämner som ”dödssynder”.)

I Tosefta (en talmudiskt närliggande skrift troligen ännu äldre än nyss nämnda Sifra och avfattad kanske så tidigt som andra århundradet efter Kristus) omnämns just lagen om tzaarat på hus som en av de lagar som aldrig tillämpats utan istället lär ut en princip: även hus och materiella saker kan hamna i ett tillstånd där de avslöjar och smittas av människans synd; människan påverkar sin omgivning genom sitt handlande. Att tzaarat i sin fysiska form skulle handla om mögel är inte ens diskuterat.

Sålunda har åtminstone inte jag lyckats hitta egentliga belägg för att judar ens någonsin skulle behandlat vad vi kallar mögel i enlighet med vad Bibeln kallar tzaarath. Jag har dock för säkerhets skull skrivit till en rabbi och frågat, så kanhända måste jag revidera detta påstående när jag fått svar.

Även om moderna judar inte alls värjer sig för tanken att det kanske avsåg någon typ av mögel så kan ändå den behandling som skall till ändå inte tillämpas då templet och prästadömet ju är försvunna. Därmed kvittar det lika om tzaarath avser någon sorts mögel eller inte ur halakiskt perspektiv. Däremot gör gärna moderna judiska utläggare en koppling mellan tzaarath på hus som ibland liknas vid just mögel (en oönskad påväxt på husgrunder) och ”mögel i själen”. Att de därutöver skulle börja bryta loss mögelangripna stenar i källargrunden för att uppfylla Torahn är inte aktuellt.

Så även om det är frestande att översätta tzaarat med ”mögel” då beskrivningarna (fläckar i olika färger som utbreder sig på husgrunder och tyg) ju onekligen är rätt mögellika och från ett historisk-kritiskt perspektiv synnerligen frestande, så kanske detta inte alls är det som varit den gängse eller vanligaste tolkningen genom tiderna. Snarare skulle jag nog säga att det inte har varit det.

Föga troligt kommer heller mögel att bli bedömt som tzaarat vid ett eventuellt återuppbyggande av ett judiskt tempel och installerande av ett nytt prästadöme: tzaaratlagarna kommer nog då istället att ödmjukt betraktas som något mer obegripligt än begripligt från såväl religiöst som naturvetenskapligt håll och därför inte tillämpas i rädsla att istället oavsiktligt tillämpa dem fel. Försiktighetsprincipen har alltid gällt inom judisk lagtolkning. På gott och ont.

Men när Bibel 2000 så självsäkert översätter tzaarat med ”mögel” så illustreras åtminstone det jag blev påmind av nyss av den svarta duvhöken: vi glömmer fort hur det varit i tron att vi vet hur det var. Eller för all del hur vi vill att det skall vara.

Därför skall vi se till att få hit några påsar fuktslukarsalt att ställa i bilen nästa sommar (eller finns det några av er veteraner som vet hur man bäst undviker mögel i bilen? Tips emottages tacksamt!) för ibland är det rätt otrevligt att bli påmind om hur det faktiskt var och man vill undvika uppleva det igen. Allt är inte duvhök här i världen inte…

Åtminstone den iakttagelsen kan då gott sägas gälla såväl mögel som tzaarat (om de nu i övrigt möjligen inte skall förväxlas) …. om man inte gör som Rashi förstås och helt enkelt tar eländet som ”goda nyheter”. (Tja varför inte…. penicillin utvanns ju trots allt en gång i tiden ur mögel och det kan ju inte stickas under stol med hur bra det har varit för mänskligheten, sett från ett altruistiskt hörn.) Jag har dock svårt att se positivt på möglet när jag nu skall ge mig på att damma av mina grågröna böcker.

Däremot skiner solen fortfarande så om inte annat är det goda nyheter: det betyder att jag faktiskt kommer göra slag i saken och börja städa. För vi skall för all del inte glömma att alla fläckar inte är att betrakta som tzaarat ur ett lagperspektiv utan en del är helt enkelt bara vanlig borttvättbar skit… eller (godartat) mögel (???):

”Om fläckarna på ett klädesplagg eller något som är vävt eller virkat eller något av skinn går bort när det tvättas, skall det tvättas en gång till. Sedan är det rent.” (Lev 13:58)

————————

* ”Återigen tagna” skall kanske sägas då man hade i princip samma firande för 10 år sedan utan att så mycket egentligen hände. Nuläget är dock ett annat då rektor dr Bruk är mycket målmedveten och kyrkan har mycket, mycket, mycket större finanser nu än då. Det som förut var en ganska orealistisk ”master plan” har nu blivit något högst (eller i alla fall halvt) realistiskt, ifall viljan att bygga och expandera håller i sig.

Känslan av tillfredställelse är något som står i direkt omvänd proportion till känslan av saknad.

Därför är det inte alls märkligt hur tillfredsställd och nöjd man blir när det plötsligt finns ström efter att det varit strömlöst i två tredjedels dygn (vilket är det normala nu sedan elbristen får Etiopien att återigen gå på knäna). För att inte säga hur underbart det är att få vatten tillbaka i kranen efter att ha varit utan möjlighet att diska. Eller återfå Internet (som legat nere i hela landet sedan i tisdags med en liten glimt på tisdag eftermiddag och onsdag förmiddag och i skrivande stund… ) en aldrig så kort minut.

Gabriel och Josef kommer numera hem efter skolan och ropar: finns det ström? (istället för det vanliga ”finns det snacks?”) Följt av ett ”Yeeeeeeeees!!!” ifall svaret blir jakande. Det är också så HÄÄÄÄRLIGT att vrida på kranen och se vatten komma ut, för att inte tala om att kunna duscha i detta vatten (då det är varmt nog till följd av att strömmen varit igång tillräckligt länge för att värma upp det). Och hur ljuvligt är det inte att kunna kolla av mejlen när man äntligen får lite kontakt med Internet?

Jo, allt det där är alldeles otroligt härligt, hur basalt det än må vara. Och ju längre det dröjer mellan tillstrypning och påsläppning, ju nöjdare och gladare blir man när myndigheterna i sin nåd får för sig att förse sina invånare med denna lyx.

Å andra sidan: vi börjar bli rätt redo att komma till Sverige nu. Särskilt som regnen avlöser varandra med allt tätare mellanrum och möjligheten att vara utomhus hastigt krymper. Lera. Mörkt. Ösregn i timmavis. Man kan bli aggressiv för mindre.

Gångna tiders missionärer var av ett segare släkte troligtvis: jag tror inte jag träffat någon i missionärsgänget här som inte är rejält less på ”Mebrat yellem” (det finns igen ström) och ”Internet yellem”. (Eller less på regn för den delen, även om det ännu bara är början av lervällingsperioden.) Å andra sidan använde inte gånga tiders missionärer Internet i sitt uppdrag. Och det man inte vet, kan man ju inte lida av, så att säga.

Men ström… tja där får vi väl glatt erkänna att de var segare förr. Men då hade de i alla fall skrivmaskiner. Jag har ju bara dator. Och mobiltelefon. Och skrivare. Och elsvets och vinkelslip. Men ingen generator. (Generator däremot vet jag att det funnits en hel del av den lite yngre gångna tidens missionärer som innehaft. Kände de sig månne, även de, av en lite klenare sort än de lite äldre tidernas – då generatorer ännu ej uppfunnits – när de pluggade in elvispen? En intressant frågeställning jag ibland låter ta några varv i hjärnan.)

Även känslan av sisu (i finsk mening) är ju något som står i relation till vad man kan förväntas utstå. Återigen ”avsaknad och tillgång” helt enkelt. Både lycka och sisu har något mycket subjektivt över sig: vem som är mest tillfreds är väl strängt taget den som känner sig mest tillfreds?

Som missionär med möjlighet till något annat (Sverige) är det ändå rätt ofta jag känner att jag ”står ut” med min tillvaro i Etiopien. Jag intalar mig dock att det är nyttigt att få perspektiv på att vatten inte är självklart. Att el inte är självklart. Att internet inte är självklart. Att det är något man kan bli barnsligt glad över. Samtidigt är det mycket efterlängtat att få sluta stå ut ett tag nu och fly undan elbristen (den skall bli ännu värre i höst spås det…) genom att flyga till fosterlandet och paddla på glasklara sjöar i Värmland och njuta av det faktum att det finns samhällen som fungerar rätt hyggligt. Att det går att bygga upp system som håller ganska bra. Att vi människor trots allt besitter viss förmåga att planera för framtiden.

Så får vi åka tillbaka i augusti igen och återigen bli barnsligt glada när avbrotten förbyts i tillgång: ”Jipiiie – strömmen kom! Halleluja! Amen!”

För att citera Ordspråksbokens syn på temat där dessa tre visheter raddas på varandra (och där de hälsosamt nog vänder lite på min stek):

Den fattige har det alltid svårt, men gott lynne ger ständig fest.

Bättre knapphet och gudsfruktan än överflöd och oro.

Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat.  (Ord 15:15-17)

(Glad sommar på er allihopa och glöm för allan del inte att njuta av lampan i taket eller att spisen blir varm på kommando!)