Känslan av tillfredställelse är något som står i direkt omvänd proportion till känslan av saknad.

Därför är det inte alls märkligt hur tillfredsställd och nöjd man blir när det plötsligt finns ström efter att det varit strömlöst i två tredjedels dygn (vilket är det normala nu sedan elbristen får Etiopien att återigen gå på knäna). För att inte säga hur underbart det är att få vatten tillbaka i kranen efter att ha varit utan möjlighet att diska. Eller återfå Internet (som legat nere i hela landet sedan i tisdags med en liten glimt på tisdag eftermiddag och onsdag förmiddag och i skrivande stund… ) en aldrig så kort minut.

Gabriel och Josef kommer numera hem efter skolan och ropar: finns det ström? (istället för det vanliga ”finns det snacks?”) Följt av ett ”Yeeeeeeeees!!!” ifall svaret blir jakande. Det är också så HÄÄÄÄRLIGT att vrida på kranen och se vatten komma ut, för att inte tala om att kunna duscha i detta vatten (då det är varmt nog till följd av att strömmen varit igång tillräckligt länge för att värma upp det). Och hur ljuvligt är det inte att kunna kolla av mejlen när man äntligen får lite kontakt med Internet?

Jo, allt det där är alldeles otroligt härligt, hur basalt det än må vara. Och ju längre det dröjer mellan tillstrypning och påsläppning, ju nöjdare och gladare blir man när myndigheterna i sin nåd får för sig att förse sina invånare med denna lyx.

Å andra sidan: vi börjar bli rätt redo att komma till Sverige nu. Särskilt som regnen avlöser varandra med allt tätare mellanrum och möjligheten att vara utomhus hastigt krymper. Lera. Mörkt. Ösregn i timmavis. Man kan bli aggressiv för mindre.

Gångna tiders missionärer var av ett segare släkte troligtvis: jag tror inte jag träffat någon i missionärsgänget här som inte är rejält less på ”Mebrat yellem” (det finns igen ström) och ”Internet yellem”. (Eller less på regn för den delen, även om det ännu bara är början av lervällingsperioden.) Å andra sidan använde inte gånga tiders missionärer Internet i sitt uppdrag. Och det man inte vet, kan man ju inte lida av, så att säga.

Men ström… tja där får vi väl glatt erkänna att de var segare förr. Men då hade de i alla fall skrivmaskiner. Jag har ju bara dator. Och mobiltelefon. Och skrivare. Och elsvets och vinkelslip. Men ingen generator. (Generator däremot vet jag att det funnits en hel del av den lite yngre gångna tidens missionärer som innehaft. Kände de sig månne, även de, av en lite klenare sort än de lite äldre tidernas – då generatorer ännu ej uppfunnits – när de pluggade in elvispen? En intressant frågeställning jag ibland låter ta några varv i hjärnan.)

Även känslan av sisu (i finsk mening) är ju något som står i relation till vad man kan förväntas utstå. Återigen ”avsaknad och tillgång” helt enkelt. Både lycka och sisu har något mycket subjektivt över sig: vem som är mest tillfreds är väl strängt taget den som känner sig mest tillfreds?

Som missionär med möjlighet till något annat (Sverige) är det ändå rätt ofta jag känner att jag ”står ut” med min tillvaro i Etiopien. Jag intalar mig dock att det är nyttigt att få perspektiv på att vatten inte är självklart. Att el inte är självklart. Att internet inte är självklart. Att det är något man kan bli barnsligt glad över. Samtidigt är det mycket efterlängtat att få sluta stå ut ett tag nu och fly undan elbristen (den skall bli ännu värre i höst spås det…) genom att flyga till fosterlandet och paddla på glasklara sjöar i Värmland och njuta av det faktum att det finns samhällen som fungerar rätt hyggligt. Att det går att bygga upp system som håller ganska bra. Att vi människor trots allt besitter viss förmåga att planera för framtiden.

Så får vi åka tillbaka i augusti igen och återigen bli barnsligt glada när avbrotten förbyts i tillgång: ”Jipiiie – strömmen kom! Halleluja! Amen!”

För att citera Ordspråksbokens syn på temat där dessa tre visheter raddas på varandra (och där de hälsosamt nog vänder lite på min stek):

Den fattige har det alltid svårt, men gott lynne ger ständig fest.

Bättre knapphet och gudsfruktan än överflöd och oro.

Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat.  (Ord 15:15-17)

(Glad sommar på er allihopa och glöm för allan del inte att njuta av lampan i taket eller att spisen blir varm på kommando!)

Elias, potatisgratängen och blåslampan

Min man är full av idéer. De flesta riktigt bra, en del halvbra. Här kommer en berättelse som först verkade tillhöra den första kategorin, men som slutligen hamnade i den sista, i alla fall från en ugnforms perspektiv.

Vi har elransonering i Addis just nu. Det har regnat för lite och torkan har gjort dammarna vid vattenkraftverken tomma. Därför måste vi dela broderligt och systerligt på den lilla el som finns. Regeringen har gått ut med ett meddelande att strömmen kommer att vara borta 8 timmar/dygn i två månader (men sanningen är att det snarare känns som om den vore PÅ 8 timmar om dygnet – på natten.) I alla fall, häromdagen stod vi där med en halvfärdig potatisgratäng i ugnen och fyra hungriga barn, när strömmen gick. Elias, som inte är en man som ger upp bara för att ett (till synes omöjligt) hinder dyker upp, började genast fundera ut alternativa lösningar att få gratängen färdiggräddad. Medan jag funderade över alternativen “äta cornflakes och mjölk till middag” eller “gå ut och äta på reastaurang” hade Elias redan iscensatt en tredje lösning. När jag tittade in i köket för att ta fram cornflaksen sitter Elias på knä framför spisen, med öppen ugnslucka och en blåslampa i full låga i händerna. “Den är färdig om 5 minuter” ropar han glatt. Inne i spisen bubblade potatisgratängen och såg faktiskt ut att bli färdiggräddad. Så vi dukade och satte oss för att äta. I samma stund som Elias deklararade att gratängen verkade färdig, sprack ugnsformen med ett omisskännligt “krack”. Det var den formen det. Men middagen blev i alla fall färdig. Så kan det gå till under elransoneringens tid.

Skämt åsido, det är oroande att vattennivåerna i dammarna är såpass låga. Torkan har varit svår och regnet är försenat på många platser i landet. Förutom den uppenbara svårigheten för bönderna att få sina grödor att gro, är det naturligtvis ett hårt slag även mot industrin. Kanske måste vi vänja oss vid sådant här framöver, om torkan håller i sig i takt med att klimatet förändras? Och då kan inga blåslampor i världen rädda oss.

På tal om vår illa medfarna skapelse. Vi läser Jesaja nu på morgonens bibelstudium på jobbet. Har där hittat ett ställe jag aldrig någonsin tänkt på innan. Mitt i straffpredikan mot kungen av Babylon får även cedrarna i Libanon säga sitt och bidra till jubelkören att den stora tyrannen i Babylon fallit:

“Också cypresserna gläds åt ditt öde, och Libanons cedrar: “Nu när du ligger där, kommer ingen hit för att fälla oss.””    Jesaja 14:8

Naturen gläds över de skogsslaktande tyrannernas fall. Det blir en dag att skåda!

Guds frid,

Sophia

John och Emanuel väntar på att Drömmarna ska bli klara

Hej igen!

Rätt ska vara rätt och jag måste dela dagens hellyckade blåslampeaktivitet. När jag precis satt Drömmarna i ugnen gick strömmen. Emanuel och John var beyond besvikna. Men,  Elias hämtade återigen blåslampan och bedyrade att plåtar i alla fall inte kan spricka (till skillnad från ugnsformar i glas – se föregående blogginlägg). Trots min invändning att Drömmarna skulle få en bränd bismak fortsatte han och resultatet blev goda färdiga kakor och glada barn.

I bibeln är eld en bild för Guds närvaro (eldmolnet under Sinai-vandringen och Helig Ande som eld). Men oftast är eld i bibeln en negativ bild för Guds vrede och straff. Eller hur det friköpta Israel ska slippa denna eld:

Guds frid,