Igår, 1 april, hade vi marknad av alla kläder som ni skänkt och burit med er till oss. Resultatet blev bra, nästan 8000 ETB, fast vi satt lågt pris så att alla skulle kunna köpa något. Hela behållningen gick till fattigfonden/kassan på sjukhuset.
Idag är vi på väg till Addis för att på torsdag åka till Nairobi. Det är dags att förnya vårt turistvisum så vi måste åka ut ur landet.
Idag har Evalotta fått den stora äran att vara spökskrivare på Ulfs blogg. Jag har bytt studieort under tre månader och sen en vecka tillbaka är jag boende i Dodoma. Tillsammans med Ulf och hans familj får jag glädjen att upptäcka ny saker i detta fascinerande land, samtidigt som jag fördjupar mig i Guds levande ord.
I går morse kom Ulf farande med sin bil till Iringa Road för att hämta upp mig. Vi ska på gudstjänst i Mtanana. I bilen fanns 16 söndagsklädda massajbarn från Ulfs andra hus och en ytterligare en präst. Vi var alltså 19 stycken och allt är som det brukar vara i Tanzania. Finns det hjärterum så finns det stjärterum! Döm om min förvåning när jag ser att prästen som sitter inklämd mellan ett gäng förväntansfulla barn är Josef Shakato från Mpwapwa. Han fick för ett par år sedan en kraftig stroke men han har återhämtat sig oerhört bra. Det är han som ska predika idag. Han vill sända en speciell hälsning till Elisabeth Wagersten och Matilda Öberg, som under sitt år på Glimåkra folkhögskola bodde granne med Josef och hans familj.
Vi anländer lite sent till gudstjänsten men vad gör det. Evangelisten Sostenes bjuder in oss i sitt hus, för det finns alltid tid till en kopp sött te och välstekta leverbitar att smörja kråset med. Kyrkan är full av söndagsskolebarn med deras föräldrar. Jag förstår att vårt besök är efterlängtat och viktigt. Bland gästerna finns ordföranden för området samt en muslimsk ledare för byn, som efter gudstjänsten tackar för att fick vara med och uppleva en kristen gudstjänst. Han lärde sig något av vårt sätt att fira gudstjänst, uttryckte han sig efteråt.
Gudstjänsten inleds med att kvinnokören från wagogofolket dansar fram och några av dem har enormt stora trummor hängande över axlarna. Deras sång börjar tyst och försiktigt men efter en stund börjar de slå på trummorna. Jag blir helt fascinerad. Vilken rytm, vilken kraft, vilken inlevelse. Det är mycket vacker i all sin vildhet. Jag älskar det! När kvinnorna har avslutat sin sång med en explosion av trumslag, så inleder evangelisten gudstjänsten. Efter en stund är det dags för “våra” massajbarn att sjunga två sånger på sitt stamspråk. Jag börjar nästan gråta. Dessa 16 barn sjunger med en sådan stolthet som bara massajer kan göra. De blir hedrade av några kvinnor från kvinnokören som dansande kommer fram, svängande med sina näsdukar över barnens huvuden och “joddlar” på det typiskt tanzaniska sättet. Fyra sånger har dem övat in och de sjunger så det dånar i hela kyrkan. Vi får även lyssna till predikoplatsens egna söndagsskolebarn som sjunger en sång om bön och de visar med hela kroppen att det är viktigt med bön till vår Herre.
Ulf är som vanligt i tagen. Han lär oss en ny sång på swahili men också på teckenspråk. Både vuxna och barn “sjunger” till Herrens ära under absolut tystnad. Men det som drar till sig mest blickar är en stor påse som ligger bredvid Ulf. Det är visst lite gotter i den och när gudstjänsten är slut får varje barn ta var sin kola. Vilken lycka!
Nu är vi hungriga efter att gudstjänsten varat i tre timmar. Vi bjuds på god tanzanisk mat med ris, getkött, bönor och någon grön röra. Mums! Det blir lite förvirrat när jag ber om ett eget glas att dricka vatten ur. Tydligen så delar gästerna på två glas men jag vill gärna ha ett eget. Innan vi börjar vår resa tillbaka till Dodoma vill evangelisten att vi ska besöka en familj, där mannen i huset har fått en stroke. Vi hoppar in i bilen och kör till familjen. Vi bjuds in i rummet och prästen Josef läser ett bibelord och jag får den stora äran att be för mannen och hans familj. Här sitt vi tillsammans med syskon i Herren, både unga och gamla, och tillber Han som är hela världens Herren. Det är stort att få vara med och sprida hopp och mod till en familj som har drabbats hårt.
Resan till Dodoma tar ungefär en och en halv timme i bilen och det är nu jag tror att mina öron ska trilla av eller att jag i alla fall ska bli döv. Med 16 övertrötta barn i bilen som älskar att sjunga och de sjunger högt, så känns det som om jag har en megafon framför mitt öra. En av flickorna känner på mitt hår samtidigt som hon och alla de andra sjunger för full hals. Hjälp-mina öron!
En fantastisk dag som Herren har gett oss är snart till ända. Tänk att jag får vara med! Att tillsammans med syskon i ett främmande land få skratta, sjunga och tillbe Jesus är nåd utöver nåd. Vi är olika men ändå lika. Innan vi lämnade Mtanana så gungade vi gungbräda med barnen och då passade några av dem på att känna på mitt vita skinn (som på vissa dela av kroppen börjar bli rosa av solskenet ) och mina konstiga naglar. Vi har olika skinn men annars är vi precis likadana. Vi skrattar, gråter och behöver mycket kärlek oavsett om vårt skinn är vitt eller mörkt. Detta blir jag alltid påmind om när jag är i Tanzania och även en sådan här dag som denna.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Evalotta Kjellberg
P.S. Detta skrevs för en vecka sedan och vi planerade då att skicka några fotografier också,men det har vi inte lyckats att lägga in. Så idag får ni vara utan ett foto.D.S.
Detta var en liten hälsning från spökskrivaren Evalotta Kjellberg
Under tre veckor har vi haft besök av Simon Andreasson, medicinsk tekniker, som hjälpt till att renovera eller skrota diverse apparater eller maskiner som finns/fanns på sjukhuset. Under helgen var Frida o Andreas Thornell med barn här hos oss. Härligt att vara 8 personer runt bordet men de åkte gemensamt tillbaka till Addis i måndags. Nu är det bara Gunnar och jag kvar här. Den ena virkar mormorsrutor el löser ordsnack och den andre löser korsord eller ordsnack så det är ganska tyst här. På tisdag planerar vi att åka till Addis för det är dags att förnya våra turistvisum. Tänk att tre månader snart gått sen vi återvände efter jul. Tiden bara rusar iväg..
Äntligen har vi fått en rejäl åskskur med regn, ca 1 Tim., och flera 100 l vatten!. Detta innebär att Gunnar kan elda skräp imorgon
Ännu inget vatten i kranen för vattenpumpen är fortfarande i Addis. Vatten finns i floden men det är en bit att bära, har förhandlat så Megersa, vårt allt I allo, får åka med bilen som hämtar vatten till sjukhuset.
I söndags kom Emanuel inspringande till oss och sa att sköldpaddan var i trädgården. Skölpaddor är bra husdjur för den som egentligen inte vill ha något. Sedan vi fick den för fyra år sedan har den skött sig helt själv. Den kommer och går som en spöke och verkar nöjd med livet i största allmänhet. Tills i söndags då.
När jag följde med Emanuel ut för att titta lite på vad sköldpaddan hade för sig, upptäckte jag att den var intrasslad i fotbollsnätet. Han hade liksom gått över nätet och satt sina tassar (?) i hålen och på det viset trasslat in både ben och huvud. Nu satt han där han satt och när jag kom närmare för att hjälpa honom gjorde han det som sköldpaddor så effektivt gör när de känner sig hotade eller bekymrade – han drog in sig själv i skölden. Det var bara det att denna gång följde det med ett fotbollsnät. Nätet liksom sögs in ihop med huvudet och armarna och sedan satt det f a s t. Och alla som någon gång har provat att locka ut en skölpadda ur sitt skal vet att det är tämligen omöjligt. Den kommer när den själv så vill. Jag trodde kanske att det fanns en hemlig knapp på magen eller så som gjorde att sköldpaddan slappnade av och “vecklade ut sig” – men icke.
Elias kom ut och försökte på alla sina kluriga sätt. Han tog ned fotbollsnätet och silvertejpade ihop resten av nätet för att undvika att sköldpaddan skulle trassla in sig ännu mer. Sedan satte han sig precis bakom den och väntade tyst på att den skulle komma fram, vilket den gjorde, men bara för att snabbt som ögat slinka tillbaka in och väsa när den blev varse Elias hjälpande händer.
Jag kunde inte låta bli att undra om det är så Gud känner när Han har med oss att göra:
-Kom fram, lilla människa, så ska jag hjälpa dig att komma loss från allt det där trasslet. Det ser jobbigt ut.
Men vi sticker in huvudet och väser:
-Ge dig av, jag kommer fram sen när du har gått. Jag klarar detta själv.
Jag känner mig trött. Går in i den här fasteperioden med en enorm trötthet. Men jag ska försöka minnas min skölpaddsvän och ta lärdom av hans misstag. Ju tröttare och räddare jag känner mig desto mer ska jag låta Gud röra vid mig med sina läkande händer. Jag ska försöka att inte instinktivt kapsla in mig i mig själv utan istället förtröstansfullt titta ut ur mitt skal när Gud kallar på mig. Han sitter ju där, alldeles intill oss, och bara väntar på att få lossa oss från allt trassel.
Här är ett bibelord jag tar med mig in i fastan i år:
“Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Ef. 5:14
I kärlek,
Sophia
Ps. Hur det gick för sköldpaddan? Vi var tvungna att åka, så Elias band fast nätet i ett blått rep som han fäste i ett träd. På så sätt hoppades vi att sköldpaddan inte skulle försvinna utan lätt kunna återfinnas genom att bara följa det blå repet. När vi kom hem såg vi det blå repet gå runt knuten hemma och när vi följde det fanns bara fotbollsnätet i änden av det. Sköldpaddan måste ha, med hjälp av att repet som motstånd, kunnat trassla sig ur. Tack och lov! Ds.
Förra veckan var ögondoktorn, dr Samuel, här på visit. Han opererade 183 st!! Här sitter några och väntar på sin tur, teamet arbetade från tidiga morgonen till solen gick ner. Samtidigt hade gynekologen ett antal patienter med fistlar, som skulle opereras. Det fanns patienter överallt även sängarna på sjuksköterske skolan användes av dem som väntade på sin tur i op salen. Personalen i tvättstugan försökte göra sitt bästa men har man dåligt med vatten i kranen och bara ström ibland … Så vi fick alla jobba och hjälpas åt för att underlätta allt arbete.
Nu har vi ett hopp om att få rinnande vatten till helgen efter 8 v utan, tur att man har hjälp med att bära. Än har vi inte behövt anlita åsnetransport utan det har funnits vatten på fm någonstans på sjukhusområdet.
De två senaste dagarna har det åskat lite men vi har endast fått några droppar regn. Just nu börjar det hamra lite på taket förhoppningsvis blir det lite svalare inomhus i natt. Snart måste vi resa ut ur landet för att förnya våra turistvisum. Vi hade gärna åkt till Asmara men det går inte att ansöka om visum härifrån när man är svensk. Nästa alternativ var Djibouti men dyrt med visum dit så vi hamnar nog i Nairobi.
Hej Vänner. 160319 Dodoma
Den första mars var det “Siku ya maombi kwa dunia nzima” och “Ibada ya watu wazima”. Nu står det inte längre “Bönedagen för hela jordens kvinnor” som det stod tidigare, utan nu är de “Bönedagen för hela jordens vuxna människor”. Fast männen lyser med sin frånvaro. Tyvärr. För är det någon gudstjänst som har intensitet och budskap,så är det just denna festgudstjänst.
Detta är en ekumenisk dag helt och hållet hos oss och i år var det den lutherska kyrkan som var värdar. Och speciellt dessa två kvinnor:
Det är Mama Lea till vänster, som är chef för stiftets gästhus, och kvinnosekreteraren Rogate Urono. Men under själva gudstjänsten så delades dock uppgifterna mellan kvinnor från många olika samfund. Agendan,som alltså är internationell och för dagen översatt till swahili, gav exempel från de kristna kvinnornas liv i Slovenien. Rubriken för dagen var: “Kom nu är allt redo”(Lukas 14:15-24). Intressant i gudstjänsten var också några ord i den allmänna förbönen som löd: “vi ber för situationen i vårt eget land”. Vad kan de ha menat med detta? Det tas upp flera gånger i agendan om de kommunistiska tankarna som ju funnits i den delen av världen – Slovenien – och i tysthet framkom- efter gudstjänsten – en rädsla för kinesernas intåg i landet. Intressant,minst sagt. Jag har varit med på många av dessa bönedagar och det är första gången jag har sett och hört någon politisk vinkling,även om det inte framkom öppet i gudstjänsten.
Tyvärr var vi bara fyra män i denna samling på nästan 3 000 kvinnor.Tre fotografer och jag. Men å andra sidan – hade männen kommit hade de inte fått plats,eftersom det även utomhus var fullt av folk och trots ditkörda stolar, fick många stå eller sitta i skuggan under något träd.
Kom hit och upplev själva denna dag.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Hej Vänner. 110319 Dodoma
Nej rubriken stämmer inte. Regnet startade för länge sedan. Det är chefredaktören för Budbäraren – Johan Ericson – som fick mig att tänka på en annan rubrik. Han skrev om ” I väntan på regnet ” och jag om “Nu har regnet kommit”. I övrigt finns inga andra beröringspunkter mellan rubrikerna.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag har svårt att sova. Det välsignande regnet har kommit och det smattrar HÅRT mot vårt plåttak. Underbart att lyssna till.Men det ger också lite oro i magen. Jag måste gå upp för att se om det regnar in. Kommer regnet med vindar, måste vi alltid se till att stänga fönstren, annars har vi vatten över golven och saker som eventuellt glömts kvar på golven blir genomdränkta.
Och visst ja. Måste ställa en bytta mitt på skrivbordet och ta bort alla papper där,eftersom det flödar in just där. Och speciellt just där datorn står.
Tyvärr blir ju hela garageinfarten fylld av vatten dessutom, så nattvakten som gärna sitter där, kan inte sätta ner fötterna utan att bli genomvåt.
Jag måste också komma ihåg ,när jag ändå vaknat och vi fortfarande har ström, att ta fram ficklampor, om strömmen går på grund av nedfallna träd. Vilket ju händer allt som oftast. Hoppas verkligen inte att strömmen går,jag som måste skicka ett kort mail imorgon bitti. Nej, jag vågar inte chansa – jag skriver det nu,fast klockan bara är 02.45.
Nu på morgonen ska vi ju dessutom åka ut till Chitego. Undrar om vägen är farbar! Måste komma ihåg att lägga in en hacka, en spade och en yxa i bilen. Få se nu. Vilka är det som ska följa med? Vi kanske behöver någon stark person med oss om vi kör fast. Om inte någon från kontoret kan, kanske någon av de gamla gatubarnen kan följa med – där är det ju några “bodybildare”.
….och jag har inte köpt någon regnjacka till Ezekieli. Han kommer att vara dyblöt när han kommer fram till skolan,även om det bara är fem hundra meter till dit. Varför i hela världen får de inte ha stövlar på sig, utan måste gå i “svarta skor med snörning”?
Nej,det får bli sängen igen. Men … det är ju inte så långt kvar innan jag brukar gå upp,så det är ju lika bra jag sitter kvar vid skrivbordet och planerar lite, medan det välsignande regnet låter sin ljudmassa välla över den sovande staden.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Har man en make som heter Gunnar är allt möjligt!
Nu har ännu en av mina gamla bekanta dött, kes Tariku Iteffa i Gimbi. Hans fru Degitu fanns i mitt hus i flera år, först i Nedjo och sedan i Dabasso. Hon har en shop med kläder i Gimbi. Brukar stanna till för att hälsa när vi passerar och butiken är öppen.
Även vår granne och husmor på sjukhuset, Sr Ruth, dog för 3v sedan. Hon var inlagd på Black Lion, sjukhus i Addis, och dog där. När det hände var vi i Lalibela så till det hemmet har vi inte varit ännu. Maken, master Ragaa, bor hos dottern Obse i utkanten av Addis. Båda dessa personer hade en cancerdiagnos som de dog av. Funderar på hur Degitu ska klara av framtiden för här finns ingen änkepension eller liknande. Hon har väldigt lite släkt som kan hjälpa henne.