Efter en sväng på marknaden var det dags för vätskepaus på ”vårt” café. Just nu är Anna-Lena, Helena B-L och Helena O från Gunnars jobba här och hälsar på. Trevligt!
Symposium på temat själavårdens identitet
Johannelunds teologiska högskola inbjuder till Rosieniusföreläsningar den 11 februari 2019 på temat ”själavårdens identitet”.
Symposiet kommer att behandla hur själavården definieras med dess ärende och hur detta uppfattas i vår tid – bland människor i allmänhet, bland kyrkans företrädare och även i akademin.
Företrädare för olika sätt att tänka själavård har ombetts att dela med sig av sina synsätt och ge sin bild av hur de uppfattar själavårdens identitet samt sin uppfattning om vilken roll den spelar i de olika sammanhangen. Medverkande är LarsOlov Eriksson, Rosie Gard, Tor Johan Grevbo, Henrik Gustavsson med flera.
Denna dag lämpar sig väl för präster, pastorer, diakoner och andra intresserade, som vill uppdatera sin kunskap om nutidens själavårdslandskap. Blivande församlingsarbetare kan ha god nytta av denna samtidsorientering i själavårdens landskap.
Välkommen till ett spännande och intressant symposium om själavårdens identitet.
Hur skulle du göra om du hade en övertygelse som du ville dela med dina barn. Du önskar inte att tvinga din tro på dem, men du skulle så gärna vilja visa dem lite av det som finns gömt i ditt eget hjärta. Det är väl ändå fullt naturligt för en förälder?
Men du vågar inte.
För tänk om barnen skulle sprida det vidare till någon annan. Då kan du råka illa ut. Och barnen kan tas ifrån dig.
Så du tiger. Döljer din övertygelse.
Dina barn anar att er familj är annorlunda, men de kan inte sätta ord på det. De känner inte till den skatt som är gömd i ditt hjärta. För det du är anses förbjudet.
Och på morgonen skickar du återigen iväg dina barn till en skola som lär ut något helt annat än det du tror på. Som undervisar något helt annat än det du älskar och gett ditt liv åt. För det finns inga andra skolor. Det finns ingen annan undervisning. Det finns ingen annan väg.
Hur skulle det kännas?
Det funderar jag på ikväll.
Kartor har alltid fascinerat mig. Med sina linjer, gränser, proportioner och färger försöker de återge verkligheten. Allt med syftet att ge nödvändig kunskap om vår omgivning så att vi kan navigera i den. Kartor kan också lära oss något om bönens mening och kraft. Jag återkommer snart till det.
Igår på fars dag fick Elias en bok av familjen med titeln “A History of the World in 12 maps” av författaren Jerry Brotton. I den berättar han världshistorien utifrån ett antal kartor som ritats genom seklen. Han utgår alltså från den mänskliga uppfattningen om världen vid en viss tidpunkt, såsom den avtecknats i ett antal mer eller mindre bristfälliga kartor, och söker på så vis förklara den dåtida världsbilden och självuppfattningen.
När man tittar på gamla kartor skrattar man ofta till lite eftersom det delvis blivit så tokigt: Antingen är jorden platt, Afrika för litet eller Amerika felritat. Egentligen är det ju fascinerande att något blivit rätt på dessa gamla kartor med tanke på bristen på de moderna redskap vi har tillgång till idag, som satellitbilder och annat. Utan tillgång till de nödvändiga perspektiven ritade kartritarna så gott de kunde genom att använda sig av den kunskap om världen och dess gränser man samlat på sig genom resor. För att se hela världsbilden och på så vid förbättra kartorna, måste horisonten bli större, perspektiven vidare, och man måste flyga högt upp. Först då ser man världen från tillräckligt långt avstånd för att rita en rättvis bild.
Är det inte lite liknande i våra liv? Vi försöker tyda och teckna ner konturerna av våra liv, tolka det som sker och sätta in det i ett sammanhang som hänger ihop. Men utan satelliter och höga berg har vi ingen chans att återge verkligheten som den egentligen ser ut, från det vidare perspektivet. Är det inte därför nuet ibland kan te sig så kaotiskt – vilka av alla dessa händelser är avgörande? Vad är orsak och verkan? Hur bör jag förstå proportionerna i det som nu sker? Hur ser vår själs landskap egentligen ut? Hur kommer jag se på dessa händelser från dödsbäddens horisont? Precis som för kartritaren utan satellit, är risken överhängande att jag överdriver och uppförstorar de områden jag känner till bäst och underdriver, nedtonar och felbedömer de områden jag känner till minst.
Det är här bönen kommer in. Bönen, som på ett övernaturligt sätt kan ge oss den vidare blick vi jordbundna saknar. För satelliten är för kartritaren vad bönen och Helig Ande är för den kristna. Genom bönen får vi proportionerna, färgerna, de sanna konturerna av allt det som sker. Utan Guds perspektiv kan vi visserligen rita en karta och göra det delvis bra, men den kommer alltid bli tiltad, förvriden, sketchartad, egocentrisk och lite lustig.
Gud har skapat den här världen och allt i den, Han känner den innan och utan. Endast Han är kartritaren med tillräckligt vid horisont. Därför behöver vi lyssna till Hans röst i våra liv så att vi kan förstå och tolka verkligheten i oss och omkring oss. För oss som kommer från individualistiska samhällen kan det också vara svårt att ta in och förstå att det faktiskt inte är vi som håller i pennan som ritar kartan över våra liv. Det är ju Gud som håller i pennan, det är Hans historia vi ingår i. Han är inte en del av våra liv utan vi är en liten liten del av Hans stora berättelse. Han har (märkligt nog!) inkorporerat oss i Sin karta och engagerat oss i Sitt eget bygge. Så låt oss söka Honom alltmer. Så att våra kartor alltmer överensstämmer med verkligheten, med dess linjer, gränser, proportioner och färger. Må Han göra vår blick klar och skarp, kärleksfull och ljus. Så att vi kan slita blicken från våra egna bristfälliga byggen till Honom och Hans bygge.
Idag hade vi en böndag på SIL Etiopien. Tillsammans med Wycliffe och SIL över hela världen ägnade vi förmiddagen åt bön, att gemensamt, och i förtröstan och tacksamhet, söka Gud och Hans vilja. Vi fick möjlighet att tacka Honom för allt Han gjort och allt Han kommer att göra. Och be om öppnade dörrar och genombrott i låsta situationer. Tänk att vi kan kommunicera med Universums Herre. Honom som Job, i förundran och bävan, skriver följande om:
“Han som har gjort Stora Björn och Orion,
Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.
Han gör större ting än någon kan fatta,
fler under än någon kan räkna.” Job 9:9
Guds frid och glädje!
Sophia
Idag sänder vi iväg en god vän härifrån till Sverige som missionär. Det känns otroligt speciellt!
Nabadgelyoow, walaalkayow!
(Det har tagit mig två veckor att ladda upp alla dessa bilder – men här kommer nu fortsättningen på vår Lalibellaresa.)
Efter ett dygn bland kyrkorna i Lalibella begav vi oss mot bergen som omsluter staden. Vårt mål var Hudad, som ni kan se längst bort på bilden här ovanför, ett foto taget från Lalibella. På toppen av detta berg finns det ett gästhus där vi skulle bo i tre nätter.
Med några mulors hjälp tog vi oss upp längst en fantastisk väg genom byar, åkrar, kullar och berg. Jag började genast fota, för utsikten var bedårande. För varje ny sväng vi gjorde så insåg jag dock att fotot jag nyss tagit inte var någonting jämfört med den nya vyn. (Till detta ska visserligen tilläggas att vi ju bor i Addis; avgasernas och betongens stad… så ”bara” en vanlig svensk skog är för oss ett paradis!)
Det var en underbar vandring och barnen fick äntligen göra sig av med all sin energi; hoppandes mellan klipporna och ridandes på mulorna.
Hudad är 3.300 möh. Luften var kylig, samtidigt som solens strålar brände. För att komma in genom plåtdörren som ledde till gästhusets område fick vi balansera på en smal klippväg. Mulorna fick vi lämna nedanför.
Innanför porten möttes vi av ett stort gäng Geladaapor och en fantastisk utsikt. Vi var de enda gästerna och fick en hydda tilldelad oss mitt på berget. Ingen el, inget rinnande vatten, utedass och alldeles fantastiskt!
På kvällen tände vår värd en brasa och eftersom det hunnit bli riktigt kallt så var det fint att få värma sig vid den. Vi åt injera och fick våra fötter tvättade. Tydligen är det en tradition som fortfarande praktiseras i byarna i bergen och är något man gör för alla långväga gäster som kommer förbi ens hus. Skönt, tyckte jag. Kittligt, tyckte Silas. Synd om dem, tyckte Andreas. Gör mer, tyckte Isak. Och Sakarias vägrade.
Det var otroligt mycket stjärnor ute och vi tog oss långsamt tillbaks till vår hydda, parerandes mellan buskar och hål i mörkret.
Nästa dag fick vi väcka vår värd som fortfarande låg och sov när barnen tyckte att det var frukostdags. Men han var snabbt uppe och serverade oss äggröra. Sedan satte vi oss ute på fältet, mitt i den stora flocken av säkert 100 Geladaapor och studerade dem en lång stund. De slogs, lekte, parade sig, betade gräs och plockade loppor precis framför ögonen på oss.
Vid lunch tog vi en längre promenad utanför gästhusets område. Vandrade längst fält och små stigar. Hela tiden med en fantastisk utsikt.
Till sist kom vi fram till en liten by där de bjöd in oss på kaffe. Och injera. Och hemmabryggt skitäckligt öl. Jag har varit inne i ganska många olika sorters hyddor i många olika delar av Afrika, men den här var nog ändå i sin enkelhet en av de mest välplanerade. En avdelning för djuren och ovanför dem hade man byggt ett litet loft där familjen sov. Djurens värme steg på det sättet upp till människorna som ett biologiskt element. Man hade byggt en hylla uppe i taket där man sparade nästa års utsäde. Och så en annan smart hylla i väggen för burkar och redskap. ”Här kan vi också bo” tyckte våra barn entusiastiskt och äventyrslystet. Det de inte såg var fattigdomen och allt slit bakom den till synes mysiga lilla hyddans fasad.
Bonden berättade för oss att deras åkrar inte ens räckte till deras egna behov, än mindre att byta emot andra nödvändigheter. Utsikten var visserligen bedårande, men det var inte enkelt att odla i den steniga sluttningen. Och närmaste sjukstuga låg långt, långt bort. Det hade dock öppnats en liten skola dit barn kom vandrande långa väga för att få sin undervisning. Jättebra, såklart! Men jag ryser vid tanken på alla dessa små barn som balanserar ensamma längst stupen varenda dag.
De tre dagarna uppe på berget var härliga och gav oss massor av ny energi! En plats vi starkt rekommenderar och som vi själva gärna återkommer till. Inte minst då det ligger så nära vallfärd-/turiststaden Lalibela.
Temadagar om framtidens migrationspolitik
Välkommen till 2019 års ekumeniska nätverksdagar kring migration och integration!
Temat för dagarna är ”Solidaritet och medmänsklighet först! Framtidens migrationspolitik – kyrkornas och civilsamhällets roll”.
Hur kan vi arbeta för inkludering och ett öppet samhälle? Kom och dela dina erfarenheter och få med dig kunskap och verktyg för framtiden. Dagarna vänder sig till dig som ideell eller anställd medarbetare i kyrkan eller frivilligorganisation.
Programmet är under utformning och släpps i januari 2019.
Tider:
Onsdag 3 april kl. 9.00–17.30
Torsdag 4 april kl. 9.00–16.00
Plats:
Immanuelskyrkan, Stockholm
Kostnad:
Deltagaravgiften är 500 kr om du anmäler dig senast 15 februari, därefter 600 kr t.o.m. sista anmälningsdag 13 mars.
Arrangörer:
Dagarna arrangeras av Sveriges Kristna Råd, i samarbete med Bilda och Sensus.
Hej Vänner. 271018 Dodoma
Det är första gången jag skriver om handelspolitik,men när det berör magen, då känns det som att jag måste få skriva av mig.
Många i detta landet har vant sig vid att köpa korv från det kenyanska företaget Farmers Chose. Det är goda varor som de producerar. Det finns griskorv,nötdito och även kycklingkorv. För att inte tala om deras pålägg:skinka,vitlökskorv. Kycklingvingar och kycklinglår. Allt mycket gott. Och importörer har betalat 200 shilling per kilo importerat kött. Men nu ska vi köpa tanzanska korvar och det är ju bra tänkt. För att vi ska ändra våra matvanor från kenyanskt till tanzanskt har staten ökat priset per kilo,så nu är det 5 000 shilling per kilo importerat kött.Alltså FEM TUSEN. Det hade inte gjort mig någonting om den tanzanska korven var god. Men det är den inte. Inte ens mina hundar äter den. Den är så kemikaliespäckad, att många av periodiska systemets ämnen finns med i dessa korvar. Det är jag ganska säker på. 
Förpackningarna ser ganska lika ut,men smaken är det mycket stor skillnad på. Tyvärr för Tanzanias del.
Detta skrivet med glimten i ögat eller med bettet i korven. Välj vilket,men sant är det faktiskt. Från 200 shilling till 5 000.
MUNGU AWE PAMOJA NAWE.
Mwalimu Ulf
Vi hade svårt att förstå varför vi skulle sy upp materialet till operation när det fanns en sömmerska. Orsaken kan vara att hon fått en liknande beställning som den du ser här. Vi ifråga satte hur 2 rullar tyg = 50 m tyg skulle räcka till den beställning han gjorde. När jag påpekade detta sa han gör hälften och då var rockarna inte medräknade. Det överslag vi gjorde lite snabbt är inte korrekt som ni kanske upptäcker. På måndag har vi tänkt överlämna detta till Kennesa och hoppas att han blir nöjd.
Vi har grannar nu under ca 4 veckor, mycket trevligt att få höra deras upplevelse av barnmorske eleverna. Det är Ann-Christin och Eleonor som är här på uppdrag av skandinaviska Läkarbanken. Dessa elever går troligast ut sin utbildning utan att ha förlöst!! Hoppas att hösten visar sig från sin bästa sida. Vi hörs.
Så har också vi, efter drygt fyra år i Etiopien, fått åka till Lalibela. Platsen hette ursprungligen Roha, men bär nu namn efter 1200-talskungen Lalibela.
Vi har besökt de 12 kyrkorna i Norra Etiopien som på 1200-talet hackades direkt ut ur bergen. På några av kyrkorna började man alltså med taket och hamrade sig sedan neråt. Tänk vilket jobb det måste ha varit! Varje litet kors, varje fönster och sedan hela rum med utsmyckade tak, altare och kanaler. Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1978 och är en pilgrimsort för många ortodoxt kristna. Det andas historia och mystik.
”Vår tradition säger att kung Lalibela fick hjälp av änglarna att bygga. Forskarna har lite andra tankar. Men jag tror på änglarna” berättar vår guide. Och även om det kan tyckas löjligt nu när jag sitter i Addis 60 mil därifrån, så var jag just då benägen att hålla med. Det var lätt att tänka sig att änglarna skulle ha varit med och byggt dessa magnifika verk!
Jag gick med kameran i högsta hugg och även om jag klätt på mig både långkjol och sjal så kunde ingen ta mig för något annat än en nyfiken turist. Men här fanns också många etiopier – ortodoxt troende som vallfärdat hit till deras eget Jerusalem för att finna bot för sina sjukdomar, hjälp för sina släktingar eller frid för sina själar. Där fanns ett stort hål uthugget i sten, som var fyllt med grönt vatten. Där badar de som inte kan få barn, i hopp om att vattnet ska skapa liv.
Inne i en kyrka fanns flaskor utställda av människor som hoppas att Guds Ande ska fylla flaskorna, så att de kan ta med sig Anden hem.
I hörnen satt äldre män och bad. Framför en ikon stod en kvinna och läste sin Bibel.
Alla var vitklädda. Alla var allvarliga. Vi fick höra mängder av berättelser om de 12 kyrkorna, om helgonen och om det övernaturliga.
Våra barn satte sig på golvet i ett kapell och spelade på de stora trummorna som låg framför ett altare.
Jag önskade att jag kunde sätta mig ner en liten stund och reflekterat lite mer över min egen tro. Jag vet att den skiljer sig ganska markant från många av de andra människorna i Lalibela, men det är ändå på något sätt fint att få finnas inne i deras rökelsetäckta bönekammare. Även om jag visst kan önska att nåden fick penetrera rummen lite tydligare
.
Grabbarna sprang runt. Området var väl inte direkt barnvänligt med sina stup och sin känsla av helighet. Vi hyschar dem och försökte få dem att förstå allt det magnifika.
Men när de fick klättra i St Gabriels fotspår längst den höga klippan, då trivdes de!
Och att få krypa in i gravhålen längst väggarna, det var också coolt. Att dessutom få hitta ett riktigt skelett i ett av hålen, det var riktigt spännande.
Och när de fick vandra genom den kolmörka grottan för att komma till Bete Merkorius, då tystnade de alla tre av ren förskräckelse. Fladdermössen satt och sov precis ovan våra huvuden och det var så mörkt att vi inte kunde se våra egna händer.
Lalibella. Det blev en starkare upplevelse än jag räknat med!
Och på hotellrummet fick vi lite senare besök av en markatta som kom vandrande in i vårt sovrum. Kanske tänkte hon att vi skulle tro att hon var en människa om hon gick på två ben?
