…utan också en massa människor och djur. För även om Bale är en av Etiopiens mest kända nationalparker så är det framförallt kulturbygd och hem för tusentals människor och det finns ingen höjd eller topp som inte har betats av kor och får. Det finns heller ingenstans där man inte ser spår av en pågående avskogning (trots förbud) till följd av en växande befolkning som använder ved (och mycket energislösande öppna eldar) för att laga mat och värma sina hyddor.

Jag råkar känna en kille – Kasim – som har sitt barndomshem bland dessa berg och nu äntligen efter flera år av längtan fick Gabriel och Josef och jag möjlighet att åka dit och hälsa på hans familj och bland annat rida lite på deras hästar bland alla vackra berg.

Hans pappa har 4 fruar och 20 barn och är en högt respekterad klanledare vars ord är lag bland dessa berg, där det mycket sällan förirrar sig några myndighetspersoner. Istället råder det traditionella rättssystemet ”gaada” i princip fullt ut och det är många där som aldrig någonsin varit längre än till grannbyn. Bland de ca 1000 (!) barn vi träffade på en skola (där man med svenska mått kanske tyckt sig få plats med 100) fick vi förklarat att ingen av dem någonsin sett en vit människa förut.

Ni kan tro att uppståndelsen blev enorm och lärarna var tvungna att hålla undan dem från oss med rejäla slag av spön och käppar (som de mycket tydligt använde flitigt annars också). Gabriel och Josef donerade sin fotboll till skolan och Kasim hade med sig ett lexikon till engelskaläraren (vars engelska var så pass begränsad att han inte kunde tala om på engelska att han var engelskalärare, till Gabriels och Josefs bestörtning). Man kan utan att ljuga säga att den skolan lätt slukat lite fler donationer…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter utsökt gästfrihet med färsk honung, kaffe (eller rättare sagt saltad komjölk direkt från juvret med lite kaffe i = nästa finsmakartrend i väst???) och fotbad fick vi vara med om honungsskörd (honung från Bale anses vara bland den finaste honung man kan få) tillsammans med våra värdar som äger ett litet biodlarkooperativ. Kuporna (både traditionella och västerländska) ger dem ca 30 kilo honung per år som de säljer för ungefär 10 000 skr och återinvesterar i sin farm (eller köper te och Coca Cola för på det lokala “caféet” som drivs av en annan av Kasims systrar).

Kuporna hängs ofta upp på hög höjd i träd och när honungen är klar att skördas, klättrar en person upp i trädet nattetid när bina är lite lugnare och firar ner kupan som bärs hem och länsas på kakor.

Vi fick då äta ännu mer färsk honung och detta är nog bland det godaste vi smakat (särskilt som vi var rejält trötta och hungriga efter dagens vedermödor): ganska kall och med vaxkaka och allt (det är vaxet som är hemligheten bakom den härliga tugg-upplevelsen) blir den seg och härlig som kola och en helt fantastisk sorts godis: Energin rinner till omedelbart och Gabriel och Josef och jag stod och filosoferade lite över att vi nu förstod precis hur prins Jonathan kände sig den dagen hans ögon fick nytt ljus efter en lång dags strid efter att ha doppat staven i honung och ätit (ovetandes om sin galna pappas ännu mer galna krigslöfte).

Till kvällsmat vankades nässelgröt på bröd av False Banana (något vi också fick prova på lite av hur man framställer) och natten på den torkade kohuden bland idisslande kalvar, getter och flaxande höns (som alla hålls i hyddan till skydd mot leoparder och hyenor) präglades av MÄTTNAD (och galande av tuppen som inte riktigt verkade ha fattat att tuppar skall börja gala först på morgonen).

 

Tre religioner möttes också där i hyddan: traditionell naturtillbedjan, Kristendom och Islam. De två senare kämpar tappert om själarna i Bale och hittills leder Islam om man får tro folk själva. Någon tillförlitlig statistik vet jag inte  om det finns att tillgå, men lite talande var det att mitt i detta landskap där el är något som finns någon annanstans, ständigt höra böneutrop i högtalare drivna av solpaneler skänkta av Saudiarabien (dit också många åker på 6-åriga stipendier för att lära sig arabiska och kunna bli imamer i sin by).

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Enligt Kasim (som nu är kristen) så var för 15-20 år sedan alla i dessa byar traditionellt troende och de flesta i dem hade aldrig hört talas om Saudiarabien.

Vad vi ofta kanske glömmer i Sverige när vi talar om Etiopien, är att detta är ett land som i mycket rask takt ökar sin muslimska befolkning och det finns många bedömare som hävdar att de snart har fått den tidigare ordningen med en majoritet kristna ställd på ända. Se till exempel den här ganska intressanta artikeln (visserligen från 2009, men ändå – inget tyder egentligen ännu på att det slagit fel) från MercartorNet.

Den andra saken vi ofta glömmer att prata om är att väckelsekyrkorna här till mycket stor del hämtar sina nya medlemmar från Etiopisk-ortodoxa kyrkan. Precis som muslimerna gör. Det statistiska nettot kommer därför att bli till Islams fördel för den som räknar ortodoxer till kristna (vilket jag råkar göra), så länge denna ordning råder.

Jag försöker undervisa mina studenter om att det är mycket mer angeläget och bråttom på strategisk nivå för dem att rikta sig mot nominella muslimer med mission än mot nominella kristna, även om det erfarenhetsmässigt är mycket lättare att få en ortodox att bli lutheran (eller pingstvän eller ”profet”-efterföljare) än en muslim att bli detsamma i detta land.

Dessutom ser det ju faktiskt just nu ut som om Islam håller på att gå om kristendomen som största världsreligion. För mig som tror att Jesus är Guds korsfästa son och inte bara en himmelsfarande profet är detta en tragedi. Sanningen om Jesus kan väl inte få bli omsprungen av lögnen om honom? Eller har jag fel? All ära och välsignelse åt alla er som jobbar med att få också muslimer att förstå att Jesus älskar dem, och all glädje bland änglarna i himlen när de så gör!

Som i fallet med Kasim som tog oss till Bale. När han var tonåring bestämde hans far att familjen skulle bli muslimer och flera av barnen fick byta namn till mer muslimklingande. Det hindrade honom dock inte från att konvertera den dagen han fick evangeliet predikat för sig och idag är de flesta andra i hans familj också kristna genom hans ständiga evangeliserande. Så visst fungerar det att berätta om Jesus!

Och visst är det bra för en missionär att ibland få lämna den i jämförelse väldigt moderna bubblan Addis Ababa och komma ut och dela vardagen på det sätt som de allra flesta etiopier fortfarande framlever den.

Att det dessutom är så magiskt vackert där i Bale gör inte erfarenheten sämre: redan psalmisten visste ju att den allmänna uppenbarelsen förstärker den särskilda (för att tala teologspråk) – och att honung bara är det näst godaste som finns:

Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

(…)

Herrens lära är sann,

den gör den oerfarne vis.

Herrens påbud är rätta,

de ger hjärtat glädje.

Herrens befallningar är klara,

de gör blicken ljus.

Herrens ord är rena,

de skall alltid bestå.

Herrens stadgar är sanna,

de är alla rättfärdiga,

mer åtråvärda än guld,

än rent guld i mängd,

och sötare än honung,

än självrunnen honung.

(Valda delar av Ps 19)

Så några avslutande naturbilder från Bale är väl på sin plats…/Elias

 

 

Hej!

Bibeln innehåller så många olika typer av texter och de har alla olika mål: att beskriva hur något hänt (berättelser), att fånga känslan och tanken (poesi), att beskriva hur något förhåller sig (förklaringar), att förmana och uppmuntra (uppmaningar). Och varje texttyp har ofta sitt eget ordförråd, sina egna regler och preferenser, sina egna former. Det är just dessa former och regler för uppmanande texter som vi under två veckors tid försökt upptäcka ihop med en grupp suri-talare tillika bibelöversättare. Hur fungerar grekiskan i förhållande till Suri? Med avstamp i 1 Thessanolikebrevet har vi vänt och vridit på Paulus språk och försökt upptäcka hur vi på det mest idiomatiska sättet kan överföra budskapet till Suri. Det har varit roligt och svårt att vara med och leda denna workshop. Men tack och lov har SIL-lingvisten Anne-Christie Hellenthal hållit i de flesta trådarna. Och översättningsrådgivaren Mike Bryant, som är flytande Suri-talare, har varit til stor hjälp.

Min plan var att åka till “mina” översättare nästa vecka men jag har blivit avrådd att åka pga fortsatta oroligheter i området. Be gärna återigen för översättarna. Eftersom de har så dålig tillgång på ström har det varit nästintill omöjligt att få tag på dem de senaste veckorna. Jag hoppas och ber att de alla mår bra.

Tills sist ett ord från en mästare i uppmuntran, Paulus himself:

“Vårt evangelium kom inte till er bara som ord utan också med kraft och helig ande, i fullt mått; ni vet ju vad vi förmådde göra bland er, för er skull. Och när ni hade tagit emot ordet följde ni vårt exempel och därmed Herrens eget under många lidanden, med den glädje som den heliga anden ger. Så har ni också blivit ett föredöme för alla troende i Makedonien och Achaia.”     1 Tess 1:5-7

Guds frid och glädje!

Sophia