Nysådd åker i Addis). Jordvolymen utgörs till skrämmande stor del av plastskräp.

Vi har så smått följt debatten om appen Tipptapp (där man själv sätter priset för skräpbortforsling och ser om någon är villig att utföra det man själv inte orkar eller har tid med, för en så liten peng som möjligt) hemma i Sverige och det blir oundvikligt så att man drar paralleller och jämför med Etiopien.

Här skulle, för det första, betalningen nog oftast ses som en rätt rejäl summa för motsvarande tjänst. För det andra skulle det hämtade rätt sällan betraktas som skräp utan direkt återföras in i människors hem utan att landa på återvinningen.

”Återvinning” är för övrigt ett begrepp som inte har någon direkt motsvarighet här eftersom det generellt bara finns två stadier för materiella saker: ”i bruk” eller ”förbrukat”. Det ”förbrukade” (Plastpåsar, PET-flaskor, plastpåsar, plastskärvor, plastpåsar, plastbitar, plastpåsar, plastlinor, plastsnören, plastskor, porslinskross, glaskross, använda kemikalier, självdöda djur, lökskal, matfett och träsplitter) hamnar i en jättehög snett till vänster om mitt i stan som helt enkelt går under namnet ”Koshe” (smuts) och som sprider en vansinnigt vidrig stank. (Oftast över den stadsdel som ironiskt nog heter Ayer Tena – ”frisk luft”, där Sophias kontor är beläget.)

Där livnär sig hundratals människor på att gräva fram och sortera sådant som eventuellt blivit glömt bland allt det förbrukade och sortera olika plaster som säljs till firmor som gör granulat eller ta vara på metall. (Den mesta metallen köps dock upp långt innan det når soporna av gubbar med en säck på ryggen som går runt och samlar in metallskräp av vanliga hushåll, så det är bara rika som får för sig att slänga konservburken i soporna.) Då andelen rika stadigt växer, växer dock andelen återanvändbara material på sopberget – som i sig växer i fruktansvärd takt då alltfler får mer (plast)saker att bruka och förbruka. Nu har det visserligen både byggts ett enormt högteknologisk energiomvandlingskraftverk (sevärd!) som ligger precis bredvid sopberget som invigdes i augusti i år.

Det eldar plast som får bli energi till den likaledes växande staden. Planen är att råda bot på sopfloden och vi är många som hoppas att den planen får gå i lås (det känns ärligt talat rätt trist att en mycket stor del av ens bestående efterlämningar som missionär i detta land skall vara yoghurtburkar). Plasten håller annars fullständigt på att ta över denna stad, men kraftverket eldar på med en kapacitet av påstådda 1400 ton om dagen, vilket tydligen motsvarar hela 80% av den dagliga soptillströmningen. Förhoppningsvis kommer väl även de skatte- och försäkrings- befriade arbetstillfällena som sopletare sakta försvinna i takt med att skräpet töms i kraftverket istället för på sopberget.

Det är inte bara vi missionärer som genererar sopor – de 800 studenterna här på seminariet dricker helst vatten i flaska. Denna hög ligger på flodbanken bakom vårt hus och väntar på bortforsling alternativt bortspolning beroende på om sophämtarna eller floden hinner först. Detta är dock ett stort steg framåt, taget av vår fantastiske rektor som äntligen har förbjudit seminariesopor att kastas i floden (där de tidigare hamnade automatiskt då detta ju är gratis, till skillnad mot sophämtningen som är avgiftsbelagd).

Det tredje som slår mig i Tipptapp-debatten är detta med arbetstillfällen. Vad är egentligen ett bra arbete och vad bör man lagligt kunna tjäna pengar på att utföra? Under veckan har vi haft internetproblem – det visade sig vara en sladd som lossnat någonstans i boxen (som också tjänar som fågelbo) uppe på telefonstolpen intill vårt hus. Och efter att ha ringt på support så kom det som vanligt ett gäng killar i en pickup: 1 som körde bilen, 2 som lossade, reste och sedan knöt fast stegen på bilen igen (med telefontråd såklart), 1 som klev upp på stegen och skruvade fast tråden med hjälp av den femte som bar skruvmejseln (som han lånade av mig) och så en sjätte som övervakade att alltihop gick rätt till.

Det är en rätt typisk arbetsstyrka här när något skall uträttas och jag måste säga att det är ett väldigt kreativt sätt att skapa arbetstillfällen. De tjänar nämligen alla så de klarar sig och arbetar absolut inte ihjäl sig. Jämför det med till exempel sophämtarna som iförda gula gummihandskar och jättestora halmhattar med hjälp av spade skrapar ihop allt som skall skickas till Koshe och dumpar i tunga, tvåhjuliga plåtvagnar. För att inte nämna de otaliga skaror av byggjobbare som sliter varje dag med 50-kilos cementsäckar på ryggen. De arbetar bokstavligen ihjäl sig och dör av stenlunga lång innan sin första pensionsutbetalning ifall de klarar sig från att ramla eller få något tungt över sig. Tiggeri i alla dess former är annars ett oerhört vanligt arbete här i Addis (om ”arbete” definieras som det sätt på vilket man drar in pengar för sin överlevnad).

I Sverige är det utan tvekan betydligt bättre betalt att hämta sopor än det är här, då vi har förstått att uppskatta den samhällsbyggande insats en sophämtare gör i reda pengar. Jag skulle gärna byta tiggeri mot sophämtning i Sverige, men frågan är om jag skulle göra det här i Addis?

Om Tipptapp-debatten kan sägas gälla att välja mellan tiggeri eller vettig samhällsinsats så måste man säga att Tipptapp har möjliggjort att ett samhällsnyttigt arbetstillfälle har skapats. Men om debatten handlar om vad som är rättfärdig lön för ett utfört (och samhällsbyggande) arbete, då man fråga sig hur bra Tipptapp är (hur många tänker egentligen in sociala avgifter och skatt när de lägger upp sitt skräp?). Då känns appen ifråga betydligt mer utanför själva samhällsbyggandet och de system som gör att Sverige inte ser ut som Etiopien.

Ju längre jag bor i detta land, ju mer övertygad blir jag om att vi har tänkt väldigt rätt i Sverige när vi säger att rättfärdighet och rättvisa till stor del handlar om att utjämna skillnader så att det inte är så enormt gap mellan fattig och rik. Paulus säger det som vanligt bättre när han sätter ord på denna gammaltestamentliga princip i 2 Kor 8:

”Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”

Den tanken är dock mycket, mycket, mycket sällan luftad här (än mer sällan omsatt) i Etiopien, ”väckelsen” till trots. Så har vi det faktiskt inte i Sverige. Än.

Tipp-tapp, Tipp-tapp, mörkt i tysta vrårna…

Kartor har alltid fascinerat mig. Med sina linjer, gränser, proportioner och färger försöker de återge verkligheten. Allt med syftet att ge nödvändig kunskap om vår omgivning så att vi kan navigera i den. Kartor kan också lära oss något om bönens mening och kraft. Jag återkommer snart till det.

Igår på fars dag fick Elias en bok av familjen med titeln “A History of the World in 12 maps” av författaren Jerry Brotton. I den berättar han världshistorien utifrån ett antal kartor som ritats genom seklen. Han utgår alltså från den mänskliga uppfattningen om världen vid en viss tidpunkt, såsom den avtecknats i ett antal mer eller mindre bristfälliga kartor, och söker på så vis förklara den dåtida världsbilden och självuppfattningen.

När man tittar på gamla kartor skrattar man ofta till lite eftersom det delvis blivit så tokigt: Antingen är jorden platt, Afrika för litet eller Amerika felritat. Egentligen är det ju fascinerande att något blivit rätt på dessa gamla kartor med tanke på bristen på de moderna redskap vi har tillgång till idag, som satellitbilder och annat. Utan tillgång till de nödvändiga perspektiven ritade kartritarna så gott de kunde genom att använda sig av den kunskap om världen och dess gränser man samlat på sig genom resor. För att se hela världsbilden och på så vid förbättra kartorna, måste horisonten bli större, perspektiven vidare, och man måste flyga högt upp. Först då ser man världen från tillräckligt långt avstånd för att rita en rättvis bild.

Är det inte lite liknande i våra liv? Vi försöker tyda och teckna ner konturerna av våra liv, tolka det som sker och sätta in det i ett sammanhang som hänger ihop. Men utan satelliter och höga berg har vi ingen chans att återge verkligheten som den egentligen ser ut, från det vidare perspektivet. Är det inte därför nuet ibland kan te sig så kaotiskt – vilka av alla dessa händelser är avgörande? Vad är orsak och verkan? Hur bör jag förstå proportionerna i det som nu sker?  Hur ser vår själs landskap egentligen ut? Hur kommer jag se på dessa händelser från dödsbäddens horisont? Precis som för kartritaren utan satellit, är risken överhängande att jag överdriver och uppförstorar de områden jag känner till bäst och underdriver, nedtonar och felbedömer de områden jag känner till minst.

Det är här bönen kommer in. Bönen, som på ett övernaturligt sätt kan ge oss den vidare blick vi jordbundna saknar. För satelliten är för kartritaren vad bönen och Helig Ande är för den kristna. Genom bönen får vi proportionerna, färgerna, de sanna konturerna av allt det som sker. Utan Guds perspektiv kan vi visserligen rita en karta och göra det delvis bra, men den kommer alltid bli tiltad, förvriden, sketchartad, egocentrisk och lite lustig.

Gud har skapat den här världen och allt i den, Han känner den innan och utan. Endast Han är kartritaren med tillräckligt vid horisont. Därför behöver vi lyssna till Hans röst i våra liv så att vi kan förstå och tolka verkligheten i oss och omkring oss. För oss som kommer från individualistiska samhällen kan det också vara svårt att ta in och förstå att det faktiskt inte är vi som håller i pennan som ritar kartan över våra liv. Det är ju Gud som håller i pennan, det är Hans historia vi ingår i. Han är inte en del av våra liv utan vi är en liten liten del av Hans stora berättelse.  Han har (märkligt nog!) inkorporerat oss i Sin karta och engagerat oss i Sitt eget bygge. Så låt oss söka Honom alltmer. Så att våra kartor alltmer överensstämmer med verkligheten, med dess linjer, gränser, proportioner och färger. Må Han göra vår blick klar och skarp, kärleksfull och ljus. Så att vi kan slita blicken från våra egna bristfälliga byggen till Honom och Hans bygge.

Idag hade vi en böndag på SIL Etiopien. Tillsammans med Wycliffe och SIL över hela världen ägnade vi förmiddagen åt bön, att gemensamt, och i förtröstan och tacksamhet, söka Gud och Hans vilja. Vi fick möjlighet att tacka Honom för allt Han gjort och allt Han kommer att göra. Och be om öppnade dörrar och genombrott i låsta situationer. Tänk att vi kan kommunicera med Universums Herre. Honom som Job, i förundran och bävan, skriver följande om: