Kära vänner!

Vill be er att be för översättarna som var här i Addis i tre veckor (Oral Bible Translation workshop) och åkte hem till sin by i lördags. De hamnade rakt i en etnisk konflikt mellan sin egen folkgrupp och en annan. Två av översättarna blev överfallna på vägen och hjälpta av polis och tagna till polisstationen ( det enda ställe de kunde vara säkra) där de då befann sig. Där är de fortfarande kvar. Det är för farligt att försöka resa till byn nu. De andra översättarna, de som kom fram, befinner sig i en ännu värre situation. Soldater är på plats i byn men de har inte kontroll över situationen ännu. Översättarna gömmer sig i skogen för att inte bli dödade av den andra folkgruppen, som alltså är ute efter att hämnas sina dödade landsmän. Det spelar ingen roll att våra medarbetare, översättarna, inte varit ett dugg inblandade i dödandet – det räcker att de tillhör “fel folkgrupp” för att människor från den andra gruppen ska vilja döda dem. De gömmer sig som sagt och har inte ätit på länge. Imorse fick jag inte tag på dem; jag tror att de har slut på mobilbatteri. Jag, och många andra, är så hemskt oroliga för dem. Om ni ville vädja till Gud den Helige för dem vore jag tacksam! Vädja att de ska överleva detta, att Gud ska sända sina änglar att beskydda dem och deras familjer. Och att Han ska komma med sin frid över hela situationen, öppna människors hjärtan så att de vänds bort från hämnd och aggression till eftertänksamhet och försoning.

Vi får be om ett mirakel. Vi får hoppas på Gud. Han är världens ljus.

Guds frid och glädje,

Sophia

Hej alla!

Efter en varm och torr sommar i Sverige är vi nu tillbaka i ett regntungt Addis. Gabriel och Josef började skolan idag, Elias studenter väntas komma nästa onsdag medan jag hoppade rakt in i ännu en Oral Bible Translation- workshop för drygt en vecka sedan. Jag har saknat översättarna och det var verkligen fint att träffa dem igen. Denna gång hade de dessvärre med oroväckande berättelser från bussfärden till Addis. På vägen hade de blivit mycket illa behandlade av medpassagerare och folk på gatan; kallade förnedrande namn, hotade och sparkade. Orsaken till detta grymma bemötande är dels deras hudfärg (de är mörkare i hyn än många andra etiopier) och dels en etnisk konflikt som pågår i deras område. Det var verkligen sorgligt och högst oroande att höra hur de blivit behandlade. Efter samtal med projektets huvudansvarig, Mekane Yesus-kyrkan, ska de få eskort delar av hemvägen. Om en kyrkoledare följer med dem kommer ingen röra dem. Lyft gärna upp dessa bröder och systrar i bön!

Det var desto roligare att höra hur människor från deras folkgrupp tagit emot de inspelningar vi skickade med dem förra gången vi träffades, i maj. Enligt översättarnas berättelser var de alldeles tagna av att höra bibelberättelser på sitt eget språk. En del hade till och med kommit till kyrkan.

Idag har vi börjat arbeta med historien om Babels torn i 1 Mosebok kapitel 11. Historien om hur människorna bestämmer sig för att bygga en stad med ett torn som sträcker sig ända upp till himmelen. En historia som, tycker jag, är höljd i dunkel, men ändå på något vis är så tydlig: Människorna vill slippa vara skingrade (kanske iofs en lovvärd ambition) och vill skaffa sig ett rykte, ett namn, kanske för att detta namn ska överleva dem själva och på så vis göra dem odödliga och ihågkomna av eftervärlden. Vanlig hederlig fåfänga? Hur som helst slås man av vilken initiativrikedom dessa människor har. Först tar de allt sitt pick och pack och flyttar, sedan kommer de på en ny metod för att bygga hus “Kom! Nu ska vi slå tegel!” sedan “Kom! nu bygger vi en stad med ett torn upp till himlen!”. Det tar liksom aldrig slut på deras idéer och ansträngningar. Gud, som i historien “kommer ner” till jorden och ser vad människorna har för sig, blir oroad för att om de fortsätter på detta sätt kommer ingenting vara omöjligt för dem. Han sätter stopp för det galna torn-projektet genom att se till att människorna inte längre kan kommunicera med varandra. Då skingras de över jorden och deras snabba framfart och utveckling stannar av, i alla fall för en tid.

Men även vi måste väl anses ha igång ett antal “galna-torn”-projekt? Ambitioner och planer. Möda och ansträngningar. Utveckling och framgång. Och den gamla drömmen om odödlighet. Är allt detta något icke-önskvärt i Guds ögon?

Kanske ska vi leta i motiven bakom detta vidlyftiga byggnadsprojekt. Det var aldrig Guds avsikt att människan skulle nå himlen genom sina egna ansträngningar. Inte heller var det Hans mening att vi skulle söka bli kända och därmed föremål för andras tillbedjan eller beundran, vare sig i form av likes eller status. Den som söker sin egen ära är ständigt jagad, ständigt på sin vakt, ständigt ofri, ständigt rädd. Gud hade en annan väg, ett annat liv, i åtanke för de människor Han skapade till sin avbild. Han skulle öppna vägen till himmelen och odödligheten genom sin egen son. Sonen är tornet som för oss upp till Fadern, som undanröjer alla hinder. Och inte nog med det, Han låter oss till och med vara med och bygga. När vårt yttersta mål är att ära Gud, istället för oss själva, är galna-tornbyggandet något välsignat. Ett arbete som skänker glädje och mening. Och påminner oss om att vår inneboende längtan efter odödlighet faktiskt är vacker. Ingen av oss skapades för att dö, utan för att leva i gemenskap med Fadern i all oändlighet.

Så kom! Låt oss bygga vidare! Det är inte för sent, det är inte för tungt, det är inte förgäves! Det finns en himmel, det finns en väg dit och det finns en Skapare av liv i överflöd som är värd all vår beundran och tillbedjan. Det är för Hans rikes tillväxt vi bygger. Nu samlar Gud de som tidigare skingrades. Alla blir vi ett i Hans rike.

“Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”

Upp. 7:9

Frid och kärlek,

Sophia