Hej alla!

Bibelberättelserna är förunderliga. För samtidigt som de är eviga skapas de på nytt varje gång de berättas i ett nytt sammanhang för nya människor. Förra veckan och veckan dessförinnan var här människor från fem olika folkgrupper som alla hade det gemensamt att de deltog i en “Oral Bible Storytelling” workshop här på SIL-kontoret. Jag fick vara med den sista veckan för att kontrollera sista versionen av två berättelser som de spelat in. Den ena var den om kung Achasjas av Israel (ni vet han som ramlade ner från sitt palats, gjorde sig riktigt illa och sände bud till grannguden för att se om han skulle bli bra igen, bara för att stöta på patrull i den inte särskilt charmante och välklädde men ändå rättframme och gudstrogne profeten Elia), den andra var den om den barmhärtige samariern. Det är verkligen så roligt att mötas kring en bibeltext. Man ser så olika saker, tar fasta på så skilda ting. För workshops-deltagarna var det en enorm glädje att Achasjas, den avgudadyrkande israelitiske kungen, dog av sina skada, precis som Elia förutsade. Medan jag, kanske på lite svenskt manér, skruvade lite obehagligt på mig vid tanken på kungens öde, brast de ut i ett innerligt “halleluja”; Äntligen var det slut på den ogudaktige kungen!

Deras reaktion måste sättas i relation till att de lever i en verklighet där de ser hur häxdoktorer gör stor skada bland människorna. Hur de sprider skräck omkring sig och lurar av folk pengar. Så för deltagarna i den här workshopen är sådana här typer av religiösa aktiviteter en realitet, någonting man tampas med i vardagen.

Oavsett hur det går till, det är en gåva att med andra få diskutera bibelberättelserna, såväl de som stryker oss medhårs och de som kanske får oss att rysa lite. För plötsligt öppnas ordet från ett annat håll och ljuset lyser igenom på ett oväntat sätt. Nu ska workshop-deltagarna ut och berätta dessa historier för vänner, bekanta, släktingar och människor de träffar på i olika sammanhang. Och det är när bibelberättelsen delas som den får liv och händer och fötter. Då kanske det inte längre är “den barmhärtige samariern” som diskuteras, utan “den barmhärtige krukmakaren” (som är så illa ansedd i flera kulturer här).

Den hårmantelbeklädde profetens lite humoristiskt tillspetsade fråga till kungen sätter fingret på det absurda i hans handlande. Och den frågan har stannat kvar hos mig sedan förra veckan:

“Finns det ingen gud i Israel eftersom du skickar bud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron?”  2 Kung 1:6

Tänk hur vi ibland kan gå långa sträckor, med stora ansträngningar, bara för att söka råd hos grymma gudar som inga råd har att ge. Istället för att vända oss direkt till den levande Gud som skapat oss och älskat oss från början. Han är ju alltid närmare än vi tror.

Hoppas nu att ni får en fin sommar och att vi får träffa åtminstone somliga av er i något sammanhang.

Väl mött igen på denna blogg i augusti!

Frid och kärlek,

Sophia

 

Hej vänner!

Nu har ni försommar med högsommarvärme. Syrener, björkpollen (visserligen skönt att slippa…) och snart “Den blomstertid nu kommer”. Här har vi regn och åska. Regnperioden har börjat. Vi kommer vara de vitaste svenskarna i Sverige när vi landar på Arlanda i mitten av juni.

Under en långhelg fick vi lämna storstan för ett lummigt och grönskande Aira för att sedan med frisk luft i lungorna och nya böner i hjärtat återvända till storstan. Aira ligger i västra Etiopien, i gamla “EFS-marker” och där ligger ett stort sjukhus.  Vid detta sjukhus arbetar nu EFS-missionärerna Monica och Gunnar Edmark som rådgivare och det var dem vi åkte att besöka. Resan dit tog 12 timmar med bil. Det var en märklig känsla att ha färdats genom etiopisk landsbygd mil efter mil för att sedan kliva rakt in i ett svenskt hem med IKEA-möbler från 80-talet och äta pannkakor med svenska hjortron. Det var nog en av de finaste ankomsterna jag varit med om tror jag.

Monica och Gunnar tog emot oss väl hela familjen, och det visade sig att Aira hade något för allas våra smaker; Elias kunde när-studera olika insektsarter, Gabriel och Josef kunde hoppa på stenar i floden och spela yatzy med compound-barnen, Emanuel och John kunde hänga vid sjukhusets alla Landcrusiers och öppna och stänga dörrar (utan att låsa in sig en enda gång!) i Edmarks hus och jag kunde äta all den goda mat och alla de goda bakverk som Edmarks så skickligt tillrett!  Det var verkligen en skön paus från Addis-livet.

Men det finaste av allt var att få en liten glimt av Monicas och Gunnars vardag och arbete. Att få se på lokalerna där de jobbar och undervisar, att få inblick i deras glädjeämnen och svårigheter. Nu vet vi mer. Både om Västra Etiopien, EFS missionsarbete och om situationen för dagens missionärer. Föreställningar har blivit till erfarenheter. Då vet vi också mer om hur vi kan be. Att se med egna ögon, lyssna och besöka – det är alla saker som kan hjälpa oss förstå. Och dessa nya tankar som bildas när vi ser, lyssnar och besöker – de kan bli nya böner som vi bär med oss.

Det händer så ofta att jag stannar vid tankar. Tankar som pratar och tjatar och tjafsar och debatterar med varandra på ett hopplöst sätt. Som om de existerade i ett stängt, unket rum, utan luft- och ljustillförsel. Det är inte sant. Det finns ett öppet fönster mot Gud och evighetshoppet, som jag så ofta glömmer. Och det fönstret heter bön. Att låta det där fönstret få ta plats, få vara en ljuskälla, en öppning där frisk luft kommer in och där en tredje part får ta del av ens tankar och känslor och förehavanden. Det är bön. Det är också att släppa in hoppet i en till synes hopplös situation. Eller att dela glädjen med Honom som är min början och mitt slut. Åh, alla dessa tankar som kan förvandlas till bön. Herre, hjälp oss med det!

“Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.” Ef. 6:18

Guds frid och glädje! Och ta nu för allt i världen inte slut på alla soltimmar denna svenska sommar, utan spara lite till oss!

Sophia