Presentationer av de kandidater valberedningen och Salt nominerat till EFS styrelse finns nu upplagda på årskonferensens webbplats.
Stefan Holmström i Tanzania
Stefan Holmström, tidigare missionsföreståndare för EFS, och hans fru Christina befinner sig just nu i Tanzania som seniorvolontärer för EFS. Det går att följa deras uppdrag på Stefans blogg, http://stefanholmstrom.efs.nu, eller på Instagram @holmstromstanz
Hej Vänner 170318 Dodoma
Ibland går det för fort. Jag glömde att skriva att när vi tog över centret byttes namnet från Agape till Amani Outreach, som ungdomarna själva tyckte var det bästa.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Hej Vänner 170318 Dodoma
Många av er kommer ihåg att jag under många år satt i styrelsen för ett gatubarnsprojekt som hette Agape – ända sedan 1996 faktiskt. Efter en del jobbiga och uppslitande turer hamnade det under vårt lutherska stift och med mig som huvudansvarig. Vi beslöt att gå en annan väg än att behålla centret. Alla pojkarna skulle i stället hysas in hos fosterfamiljer. Ett svårt steg. Att hitta bra familjer till cirka 40 barn/ungdomar var ingen lätt sak,men det var tvunget att gå.
Vi beslöt oss också för att inte ta emot fler barn i denna verksamhet utan projektet skulle sakta fasas ut. Nya behövande barn och ungdomar skulle i stället tas emot av de olika församlingarna,inte av stiftet.
Nu är vi snart där – att det har fasats ut. Men inte riktigt ännu. Idag hade vi en liten återföreningsträff med en del av dem som bor kvar i Dodoma. Detta förorsakat av att en av våra sponsorer – Mama Margret från England – var här. Det blev en trevlig dag med mat i mitt hus och många glada tillbakablickar. Men också samtal om de som har dött under åren. Fyra sammanlagt. Två av sjukdom och två av missbruk.
De som idag kom var:
Cleopa som är förskolelärare idag;
Adam som läser till speciallärare;
Pascal som är bilmekaniker;
Moses som kör motorcykeltaxi;
Moses som är bonde och kör också motorcykeltaxi;
Riziki som har lite småbusiness för sig och har en liten affär;
Edward som läser till gymnasielärare;
och slutligen Sabato som jobbar lite med turism.
Det blev mycket tal om hur många barn de har,var de bor och deras framtid.
Var och en fick också i uppgift att skriva ner lite tankar hur det var att bo på en institution och hur övergången var till att bo i fosterfamilj. Detta för att hjälpa stiftet att planera för framtiden – vilket sorts arbetet behöver vi ha för utsatta barn och ungdomar? Det finns lika många viljor som det finns anställda,men de som bör veta detta är ju de som genomgått denna process.
Det var stor glädje för Margret att få träffa dem ytterligare en gång. Detta var fjärde gången hon sa att det var hennes sista resa – hon påstår att hon är för gammal. Blott 80 år gammal!!
Här ser ni hela gruppen samlad tillsammans med James och Joseph som hjälper mig med gruppen idag.
Vad vi åt? Pilau givetvis – alltså kryddris och en sallad till detta, som sköljdes ner med den obligatoriska läskedrycken. Allt fixat av pojkarna själva. Klockan 07.00 satt de ute i min trädgård reda att börja med maten.
Jag kan inte undanhålla er bilden på min Ezekieli som har sitt eget sätt att skölja ur kläderna efter tvätten.
I med trädgårdsslangen i tvättbaljan, sedan trampar man runt i den tills inget skum finns kvar. Lätt som en plätt och gör tvättningen något roligare.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Hej Vänner. 160318 Dodoma
Idag är det delade känslor för mig.
Idag har min Moses tagit emot sin hustru Seita som han väntat på så länge. En glädjens dag verkligen. Jag har låtit bygga ett litet cementhus till dem och fler getter har införskaffats. En kalv köpte vi häromdagen. Och så allt som skulle vara färdigt tills idag. Flickans mamma skulle ha en filt och flickan själv skulle ha nysydda smycken liksom nya kläder. Åtta skynken i speciella färger har vi köpt in. Idag skulle två plåtväskor vara inköpta, där bröllopsgästerna kunde ge gåvor till Seita. Fyrtio liter matolja skulle också finnas med i förberedelserna. Plus fjorton kor som vi har skaffat efter hand. Allt har vi fixat. Men så idag…………så dök också oglädjen upp. Det har regnat så mycket att inga bilar kunde ta sig ut till byn. De har till och med försökt att hugga fram en ny väg för att jag skulle kunna ta mig fram,men slutet blev att jag inte åkte alls. Hade jag åkt, hade jag varit tvungen att stanna cirka fem bil från byn.
Så jag blev kvar i stan. Men all utrustning för festen hade vi ändå lyckats få fram. Men hans mamma som skulle åkt med mig ut till byn, blev också kvar i stan. Hon är nämligen här för sin TBC-behandling. Så Moses blev utan både sin mamma och sin pappa. Han har nämligen ingen biologisk pappa längre, utan jag uppfattas idag som hans far. Känns jättetungt att veta att han inte fick fira denna dag med oss. Seitas familj var ju inbjudna sedan länge till denna dag,så det var ju bara för dem att fira dagen. De bor i och för sig inte så långt bort,men det var ändå inte möjligt att ändra datum.
Detta är ju andra gången gillt för Moses. Hans första hustru – som kom långt ifrån – lämnade honom efter några år,därför att Moses är blind. Nu har han fått en hustru som känner Moses familj sedan länge och vet förhoppningsvis mer vad hon ger sig in i. Vi ber och hoppas att detta ska bli en bra och positiv nystart för Moses. Bed för Moses och hans hustru Seita.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Hej Vänner. 160318 Dodoma
Idag är det delade känslor för mig.
Idag har min Moses tagit emot sin hustru Seita som han väntat på så länge. En glädjens dag verkligen. Jag har låtit bygga ett litet cementhus till dem och fler getter har införskaffats. En kalv köpte vi häromdagen. Och så allt som skulle vara färdigt tills idag. Flickans mamma skulle ha en filt och flickan själv skulle ha nysydda smycken liksom nya kläder. Åtta skynken i speciella färger har vi köpt in. Idag skulle två plåtväskor vara inköpta, där bröllopsgästerna kunde ge gåvor till Seita. Fyrtio liter matolja skulle också finnas med i förberedelserna. Plus fjorton kor som vi har skaffat efter hand. Allt har vi fixat. Men så idag…………så dök också oglädjen upp. Det har regnat så mycket att inga bilar kunde ta sig ut till byn. De har till och med försökt att hugga fram en ny väg för att jag skulle kunna ta mig fram,men slutet blev att jag inte åkte alls. Hade jag åkt, hade jag varit tvungen att stanna cirka fem bil från byn.
Så jag blev kvar i stan. Men all utrustning för festen hade vi ändå lyckats få fram. Men hans mamma som skulle åkt med mig ut till byn, blev också kvar i stan. Hon är nämligen här för sin TBC-behandling. Så Moses blev utan både sin mamma och sin pappa. Han har nämligen ingen biologisk pappa längre, utan jag uppfattas idag som hans far. Känns jättetungt att veta att han inte fick fira denna dag med oss. Seitas familj var ju inbjudna sedan länge till denna dag,så det var ju bara för dem att fira dagen. De bor i och för sig inte så långt bort,men det var ändå inte möjligt att ändra datum.
Detta är ju andra gången gillt för Moses. Hans första hustru – som kom långt ifrån – lämnade honom efter några år,därför att Moses är blind. Nu har han fått en hustru som känner Moses familj sedan länge och vet förhoppningsvis mer vad hon ger sig in i. Vi ber och hoppas att detta ska bli en bra och positiv nystart för Moses. Bed för Moses och hans hustru Seita.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
I kören jag är med i sjunger vi nu ett stycke som innehåller en generalpaus. En sådan paus där alla, samtliga sångare och musiker, är tysta under en bestämd tid samtidigt. Det blir knäpptyst. Det är en märklig upplevelse – en tystnad som på ett paradoxalt sätt förstärker och förhöjer musiken. Tystnad har ju den effekten – den ramar in det som tidigare sagts och det som senare ska sägas. När allt yttre stimuli tas bort blir det som pågår inuti som mycket mer uppenbart. Och i en generalpaus, alltså en allmän paus – som gäller alla – blir tystnaden så stor att den tar alla med häpnad. Vad hittar man i pausen, i tystnaden, i avsaknaden – alltså i det som inte finns?
De där livets generalpauser, de där mellanrummen, glappen, som vi gjort så sällsynta, som vi tystat ner (hur paradoxalt nu det låter – att tysta ner tystnaden), som vi förpassat till dåtiden, gjort oss av med. De är mellanrum där Gud får tillfälle att samtala med oss, beröra oss, trösta oss, peka framåt, förlåta oss, ge oss råd och vishet. Vi behöver dem. Vi möter både Gud och oss själva i dem. Kan det vara så, att hur vi hanterar tystnad är en indikator på hur vi mår, hur det är ställt med oss?
Jag frågade Elias om det finns någon generalpaus i bibeln, och naturligtvis visste han svaret. Ja, det gör det. I Uppenbarelseboken, mitt under brinnande dom, sigillöppnande, vita skaror som står inför Lammets tron och dramatik utan dess like i kapitel 8 står: “När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i kanske en halv timme.”
Tystnad. I en halv timme. Det är länge. Det står beskrivet att vissa ligger gömda i bergskrevor och i sin stora rädsla över domen önskar att bergen ska täcka dem. Det gör de inte. Istället blir det tyst.
Vad kommer vi uppleva under den tystnaden? Hur vill jag att den tystnaden ska vara? Kommer jag ligga och trycka i klippskrevorna, eller stå i vita kläder fram Lammets tron? Ska försöka tänka på det framöver. Under tystnad.
PS1. Hörde ni generalpausen i (det ljudmässigt dåligt inspelade) youtube-klippet? Kolla runt 1 min in! Mellan orden “Helig Helig Helig” och “Herre Gud Sebaot” är alla tysta i en takt. Ds
PS2. Workshopen har blivit framskjuten ända till 23 april. Vi hoppas att det blir bra.
“Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”
Det sjunde sigillet bryts
När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i kanske en halv timme. Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud, och åt dem gavs sju basuner. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen. 4Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner. 5Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret och kastade ner det på jorden. Då blev det åska och dån och blixtar och jordbävning.”
Med önskan om en fridfull tystnad,
Sophia
Vi lämnade Addis Abeba, tidigt fredag morgon, då vi hört att vägen öppnats efter några dagars blockering.
Resan gick ganska bra men efter 32 mil dök det upp en del problem. En bil var satt i brand och hinder var utlagda på vägen för att störa trafiken. Det finns olika sätt att visa sitt missnöje med det politiska läget i landet. Affärer och hotell var stängda och det var nästan inget folk på gatan, men vi bedömde ändå att vi kunde fortsätta. De följande 10 milen körde vi utan att ana vad som var på gång, men helt plötsligt i en uppförsbacke möttes vi av en massa avloppsrör som låg huller om buller för att hindra trafiken. Efter ca två timmars väntan plockades rören bort och vi kunde fortsätta in mot staden, bara för att upptäckta att där fanns nya hinder. Vi vände och försökte återvända mot Addis men då var rören åter ute på vägen. Det fanns ingen annan möjlighet än att vända tillbaka mot staden och hoppas på en lösning. Vi parkerade i bilkön och förberedde oss för en natt i bilen. Efter flera timmar dök det upp en man, från Adventisternas sjukhus, som hade blivit uppringd av kvinnor som sett oss. Han hjälpte oss att parkera bilen på ett säkert ställe och tog oss sedan genom staden till ett hotell. Staden var tom men vi såg spår efter oroligheterna. Som väl var fungerade mobilerna och vi kunde kontakta vänner, ambassaden och vår arbetsgivare. Vi fick inte lämna hotellet men det fanns en innergård som vi använde som rastgård. Det var flera vars resa avbrutits, bland annat ett tjugofemtal etiopier som var på väg till Addis Abeba. De lär få vänta ytterligare några dagar innan deras resa kan fortsätta. Det fanns mat att köpa men utbudet var inte så stort. Pasta, (ibland kall) med ketchup 3 ggr dagligen. På måndag morgon uppmanades vi att kontakta polis och militär. Efter mycket om och men (byråkrati) kom vi iväg de sista sju milen, med poliseskort, plus att vi hade poliser som åkte med i vår bil. På flera ställen utmed vägen fanns hinder som poliserna tog bort. Vi kände oss inte hotade under resan men det var verkligen underbart att återvända hit till vårt trygga Aira. Sällan har vi uppskattat en dusch som då.
Information från olika håll säger att det är turbulent på många platser i Oromo-regionen. Vi hoppas verkligen att problemen får en snar och fredlig lösning. Sjukhusledningen jobbade verkligen hårt för att hitta en lösning så vi kunde återvända hit till Aira. Än fungerar telefonnätet och vi hoppas att det förblir så. Vi mår bra och känner oss, efter omständigheterna, trygga.
Be för situationen i landet och för oss att vi tryggt ska kunna fortsätta vårt arbete.
Min kollega Simret och jag planerar inför workshopen
Hej!
Vår översättningsworkshop har blivit framskjuten en vecka. Eftersom situationen i landet inte är stabil just nu och flera vägar har blivit avstängda kunde inte översättarna ta sig hit. Vi hoppas så att det lugnar sig snart och att vägarna öppnas. Förhoppningen är att kunna börja nästa vecka.
Be gärna för översättarna, att de ska kunna ta sig hit nästa vecka, över Guds beskydd när de reser.
Må Herren ge Etiopien fred, precis som han en gång gav fred till kung Salomon. Då kan människorna bygga upp Hans rike i lugn och ro.
“Men nu har Herren, min Gud, gett mig fred på alla sidor, ingen angriper mig och ingen olycka hotar. Därför tänker jag nu bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn i enlighet med Herrens ord till min far David. 1 Kung 5
Sophia
Hej Vänner. 030318 Dodoma
Halleluja nummer fyra:
Roine har börjat att le och skratta. Vi behöver fortfarande tvätta hennes brännsår varannan dag,men nu finns det glädje hos henne. UNDERBART.
Ett femte hallejuja är Papuls träningsredskap ute i trädgården. Nu går han där flera timmar om dagen.
Bed för Roine och Papul.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf