Hej Vänner,                                  140418   Dodoma

Idag har det varit marknad ute hos massajerna och det var en bra marknad. De fick sålt djur och därmed också fått in pengar till annat som behövs. Men många har ju inte kvar så många djur att sälja efter den långa torkan,så balansgången är svår för dem. Men regnet har fortsatt bra ute i det området,varför folk gläder sig extra just nu.

Jag har själv varit på retreat med missionärskollegorna strax utanför Bagamoyo. Härligt att få mötas så här en gång per år för att fira mässa tillsammans varje dag och att få dela vardagsproblem med varandra – allt på svenska. Det är  värdefulla dagar som ger ny kraft. Denna gången – liksom ifjol – kunde Samweli vara med några dagar. Han studerar ju i Dar-es-Salaam och kunde bara ta en lokalbuss ut till plasten där vi befann oss. Extra stort för honom var att få vara med och dela ut nattvarden. I vår lutherska kyrka här i landet får endast präster göra detta inga lekmän.

Jag har också hunnit med att köra ut nya möbler till sakristian ute i Chitego och nya delar till kvinnornas kvarn i samma by.

Min fosterson Joseph har fått ett ytterligare barn som vi glädjer oss över. Både mamman och barnet mår bra.

Idag har det varit en händelserik dag. Den startade med att jag höll öppningsanförandet på ett möte för ungdomarnas ledare för stiftet,där vi  sedan diskuterade hur vi ska gå vidare under de fem år de är valda för. Härligt visionsrikt gäng vill jag lova.

Därefter inspekterade jag Tendawemas nya fordon. Han har kämpat så att få byta ut sin cykel mot en trehjulig moped och nu är drömmen verklighet. Han har inte betalt allt ännu,men han har gjort upp en plan för hur det ska gå till. Allt på egen hand.

Slutligen fick jag ytterligare en gång använda min bil som bårbil. I natt dog en gammal massajkvinna på sjukhuset här i stan. Tidigt i morse fick jag ordna med dödsattest och sedan med gravgrävare. På lunchen under mötet med ungdomsledarna, hann vi med att ha begravningen. Ingen av de kvinnor som hade följt henne in till stan ville vara med,så vi vara bara fem personer som deltog förutom gravgrävarna. Eftersom hon heller inte var en kristen person tog samlingen vid graven bara en kort stund. Så fort släcks ett liv,men minnet av henne lever länge kvar i massajernas tankar. Hon var gammal och hade många vänner som inte kommer att tala om henne nu – enligt deras sed -men minnas henne i sina tankar. Enligt gammal tradition ska också all fotografier på henne förstöras. Man ska inte bli förvillad av bilder,bara minnas henne i tankarna. Hennes namn kommer heller inte att nämnas förrän den dag – om ett år ungefär – när hennes kor ska delas upp mellan hennes söner.

Bed för oss!!

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Hej Vänner                                 300318   Dodoma

Ni har nu sommartid och vi har regntid. Två vackra ord i mina öron. SOMMAR OCH REGN. Härliga ord som står för grönska och fina utedagar för mig.

Vi har nu fått bra regn som kommer att ge skörd till de som sådde. Alla vågade ju inte tro på det första regnet och sådde kanske för sent. Tiden får utvisa detta. Några har inte sått alls. En del äldre massajmän har blivit helt apatiska efter svälten som drabbat dem och tar inte initiativ till någonting. I några fall har jag tagit över bestämmandet och odlat på folks åkrar och hoppas då att de också ska få skörd.

I stiftet har vi firat. Efter flera sparande har vi nu kunnat bygga ett hus till vår biskop. Det har satsats mycket på detta för att biskopen ska få en tjänstebostad så att han kan känna att han också har ett HEM som tillhör stiftet. För vårt ganska lilla stift har det varit en stor uppgift,men nu andas vi ut. Det är nästan klart och det är bara lite “putsarbeten” kvar. Det har kostat oss cirka 110 miljoner shilling vilket i svenska pengar blir 395 000 kronor. För detta har han fått ett stort hus och en mycket stor trädgård. Härligt att det är klart.

Här står han utanför sitt hus nu och hälsar oss alla välkomna.

I söndags hade vi ytterligare en massajgudstjänst här i stan. Dagen innan hade två morankrigare råkat i bråk med varandra och jag blev ditkallad och fick ta den ene till sjukhuset. Han hade dock inte fått några större skador som tur var. Dagen därpå skulle vi alltså ha vår gudstjänst och jag visste redan från början att vi skulle bli en liten skara. Om något större händer i massajgruppen här i stan, samlas alla massajer till ett samtal dagen därpå, för att reda ut det som hänt. Och för att “tengeneza”,alltså laga det som hänt.

Det kom 30 stycken till gudstjänsten.Men när jag såg detta tog jag bilen för att besöka deras samling. Cirka 200 massajer satt i gräset under stora miti maji träd. Jag sa till dem att om något sådant händer ska man givetvis komma till kyrkan och reda ut det där. Sedan for jag.

…..och sedan föll mina tårar – för de kom, och de kom och de kom. Vi kunde räkna in 153 massajer som kom. De hade lyssnat och vi fick en härlig gudstjänst som ingen ville gå hem ifrån. De samlades utanför kyrkan under lång tid för att dricka mjölk och för att sjunga. Gud är God!! Vi fick ett mycket bra samtal med de berörda i bråket och nu var allt utrett.

Jag har också lett ett seminarium om Barn Konventionen. Denna gången handlade det om de handikappades situation och vad deras utanförskap betyder i deras liv. Det starkaste var nog när min fosterson berättade om hur det var när han föddes. I Sverige som här ska man givetvis komma och gratulera mamma till det nyfödda barnet,men när ha  föddes som kom folk i stora skaror för att se på “varelsen.””Och jag är varelsen”,som han sa. Han talade mycket om sin mamma, som hade sån kraft att orka med allt det hån och spe som hon fick utstå. Bed för henne var hans slutord.

Ett barn kan ju hindras från att få gå i skola för att föräldrarna inte har råd,men kommande år kanske barnet ändå får gå i skolan.Och få sin rättighet till skolgång. Men en handikappad kan ju aldrig göra sig fri från det som gör att han/hon blir särbehandlad. “Jag bär detta varje sekund av mitt liv”.

Den strokedrabbade Papul bor nu här hos mig tillsammans med sin lillebroder. Papul kan nu gå ganska långt även om det går stappligt och hans vänstra hand har denna vecka börjat att fungera lite grann. Det går framåt.

Lilla Roine har fått åka hem. hennes sår har nu läkt ihop och det var en mycket glad liten flicka – och en glad farmor – so häromdagen kunde åka hem till byn.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

MwalimuU Ulf